Jag har en syster som är 14 år. I stort sett är hon som de flesta andra i hennes ålder men det finns dock små skillnader. Hon har nämligen en lättare form av aspergers.

Aspergare ger ofta ett lite udda intryck då de ofta har fokus på mer konkreta ämnen men har svårare för mer subjektiva. Att leva i en så pass komplex världs som vi andra kan bli rätt jobbigt, då vi har ofantligt många signaler, osynliga regler osv som man förväntas ta hänsyn till. Bara för densakens skull är det ju inget som säger att det är vår värld som är den logiska.

Ta som ett exempel: min syster har inga problem med att säga vad hon är bra på. Hon kan säga det rakt ut.

"Det där kan jag göra för det är jag bra på". 

För henne är det inget konstigt. Någon behöver ha något utfört och hon säger att hon kan det.

För de som inte hade känt henne hade ett sådant beteende kunnat uppfattas som skrytsamt. Mer korrekt (men knappast mer logiskt) hade varit att diskret påpeka lite blygsamt eller bortförklarande sina förmågor.

Här kan vi dock vara på väg mot en attitydförändring i o m acceptansen Zlatans utspel. Först retade han gallfeber på folk då han hade mage att hävda sig själv och sätta fokus på sin egen förmåga istället för att bara prata om laget och att alla bidrog lika mycket till vinsten.

Attityden mot att hävda sina förmågor ändras dessutom beroende på sammanhang. Som liten blir man upplärd att man inte ska ljuga utan tala sanning. Sedan anpassas man att bli en del i en massa och inte utmärka sig om man vill bli tagen på allvar. Lyckas man med detta kommer nästa problem när man faktiskt har behov av att visa upp sina färdigheter. Sitter man och söker jobb och är en av ett par hundra andra sökanden duger det inte att vara en medelmåtta som ska passa in i ett kollektiv.

Hade jag fått välja en valfri serietillverkad gitarr hade jag antaglign valt en Gibson LesPaul Custom (Ebony).
Av någon anledning brukar de ofta dyka upp i sammanhang med ett tungt fet gitarrljud där en stor del av känslan är intakt. De går dessutom att peta in överallt...och jag menar verkligen ÖVERALLT. Pop, blues, jazz till döds, black och grind...den fixar allt. Högt andrahandsvärde har den också och det skadar ju knappast att den är snygg att se på.

Nackdelen är priset som inte sällan ligger runt 30 000:-.

Visserligen försvarar hängivna Gibsonentusiaster att priset faller sig naturligt då det är en unik gura och de som försöker komma billigare undan med en kopia kommer aldrig att bli riktigt tillfredställda innan det har en äkta kompakt Gibson-planka i knät.

I mina öron låter det lite som de som tryckte på sin musikaliska pausknapp för en sisådär 40 år sedan med motivering att det kan kunde inte bli bättre än så. Vem bryr sig om vad som hänt sedan Page, Clapton och Hendrix hade sin storhetstid? Allt som kom efteråt är ju i bästa fall bara sämre imitationer.

Lite så som det sägs att mannen bakom det amerikanska patentverket resonerade när han la ner sin verksamhet....i slutet av 1800-talet.

Nu är det inte meningen att klanka ner på nämnda artister och som sagt hade en LPC varit mitt förstahandsalternativ om jag inte behövt ta hänsyn till ekonomin.

Däremot har jag en lite mer osentimental syn på instrument än märkesentusiaster.

Ett märke kan ju för all del säga en hel del. Vissa är kända för att hålla en hög klass och man behöver inte ta så stora risker. Samtidigt består ju instrument av delar som vem som helst kan köpa. Dessa är i sin tur monterade i träslag av olika slag och kvalliteer. Det som sedan återstår är ju monteringen och kvallitetskontrollen.

De som jobbar åt de mer kända märkena håller antagligen rätt hög klass. I customavdelningen är det antagligen löjligt höga krav för att få komma in. Men vad säger att inte mindre tillverkare skulle ha folk som håller liknande klass? De som jobbar med tillverkningen av instrument måste ju dessutom bytas ut med jämna mellanrum (för jag tvivlar på att speciellt många i Gibsons fabriker har jobbat där sedan deras första elgitarrer kom på 50-talet).

Slutligen är jag övertygad om att bara ett rätt märke på en gitarrs huvud ökar värdet med ett par tusenlappar.

Gibson har t ex en viktig historia och kan rabbla kända musiker som spelar på deras instrument hela dagen om de hade velat. Att spela på en Gibsongura är ju att ta del av musikhistorian. En asiatisk kopia saknar ju samma prestige och är ju dessutom inget original då de i grund och botten tagit inspiration från andra märken.

Men om allt annat stämmer; de har samma delar, rätt träslag och de som sätter ihop och kontrollerar gurorna hör till landets bättre....vad är det då som gör att originalet fortfarande låter bättre? En magiker som viftar med en trollstav?

Här kan det kanske bli samma visa som med den kända fiol (eller violin...jag vet inte vad skillnaden är) Stratovarious. Mannen i fråga som var verksam för några hundra år sedan har varit känd som världens bästa instrumentmakare vilket gör att de begränsade instrumenten han tillverkade är värda enorma summor.

En Stratovarious är bäst....att ens tänka i andra banor har ansets vara högst kontroversiellt.

Att det gjorts blindtester där omdömena varit halvdanna och där betydligt billigare instrument tagit topplaceringarna viftas bort av "de som vet". Stratovarious är ju bäst...så det måste ju ha varit något fel med testerna. Den som själv spelar hör inte hur fantastiskt bra de är utan det är ju den som lyssnar som hör de unika tonerna, är en ursäkt. Andra ursäkter är att de spelas i fel miljö, av folk som inte är vana vid halsarna osv.

Det är inte omöjligt att märkesentusiaster inom mer moderna instrument kan ha liknande åsikter.