Detta är inte utan att jag skäms över att erkänna mina bristfälliga engelskakunskaper.

Till skillnad från kemiska formler, mattematiska kurvor, hur man manglar, densitet, vad grävlingar heter på latin och vilket år Karl XI kröntes är engelska något som ständigt återkommer.

Kan man inte förstå engelska blir man inte bara socialt handikappad utan stämplas som lite efter (nåja...det kan ju vara mina egna fördommar som spökar för ingen har uttryckligen sagt: "du snackar inte engelska så du måste ju vara lite dum i huvudet" ).

I skrivande stund är det mindre än en vecka tills jag ska till England och medan andra oroar sig över ekonomin, hur de ska hitta, hinna med allt, att flyget går som det ska och så vidare sitter jag och funderar på hur jag ska lyckas kommunicera.

Nu kan det verka lite lustigt att någon påstår att den har stora brister i engelska när folk kan lära sig ett helt nytt språk på några månader - och vi dessutom pluggar engelska i sju åtta år. Lägg därtill att vi amerikanska filmer och serier vi översvämmas med. Engelska borde således vara det ämnet vi borde ha bäst koll på. Då lutar det väl snarar åt att jag antingen är feg eller jävligt lat.

För att vara helt ärlig kan jag inte ge något bra svar på det. De första två åren var inga problem.
Däremot sackade jag efter i högstadiet och kom aldrig i fatt. Jag har inga större problem med något annat ämne men jag har fruktansvärt svårt att ta till mig språk. Ge mig glosor så sitter jag och pluggar på dem i timmar tills jag nött in dem.
Sedan kommer jag i bästa fall ihåg dem tills jag blir förhörd, varpå de fötrsvinner - eller i alla fall liggerlatent och kurar någonstans. Grammatik är ungefär på samma sätt där allt nollställs under natten och alla preportionerna är som bortblåsta nästa dag. 

I en mer praktisk situation blir det fullständigt TILT i skallen. Även de enklaste orden är som bortblåsta och det blir omöjligt att sätta ihop en enkel mening. Samtidigt kan jag spontant slänga ur mig enstaka ord när någon undrar vad det heter på engelska så det verkar ju finnas något där...bara inte tillgängligt när jag behöver det.

Ok! Så här ligger det till.
Flickvännen fick ta hand om sin systers hund för något år sedan och med hot om stryk eller nåt fick hon även mitt motvilliga godkännande. 
Förra nyår var vi iväg en sväng varpå jycken fick panik när folk började skjuta raketer så i år har vi suttit hemma för oss själva och inte rört något starkare än Herrljunga äppelcider 0.7%
Naturligtvis var kräket (hunden alltså) lugn som en filbunke och med en avlägsen doft av öl och krutrök närapå grät jag mig själv till sömns -  så 2014 fick sämsta möjliga avslutning vilket ger mig full legimitet att gnälla över vad jag vill slippa se i år igen.

SD
"Se min bebis" "SD är nazister" "Jag åt vikålsstuvad bäver till lunch" "En muslim kör bulldozer i gamla stan - SD 2118"
"Se mig...se mig..SE MIIIG" "Löfven kissar i kors med Jimmy Åkesson" "SD, SD, SD, SD....".
-
Ungefär så ser det ut varje gång jag loggar in på facebook. SD har antagligen sparat in PR pengar motsvarande ett mindre lands BMP bara i år. Med tanke på att detta är ett parti som egentligen inte borde finnas utan lever på andra politikers inkompetens och tjurskallighet samt vurmar för något som vare sig funnits eller kommer tillbaka är det otroligt hur mycket de hörs och syns. Tyvärr lär vi nog få leva med det ett tag till då få politiker fattar någonting och att de numera även är den egentliga opositionen. 

LCHF
LCHFs  glansdagar må vara över men det förekommer fortfarande en del sektmedlemmar som envist håller sig kvar.
Yepp...SEKTMEDLEMMAR!!!! Något annat går knappast att kalla alla dessa rabiata personer (förvånadsvärt ofta medelålders kvinnor) som inte bara tror sig få en smal sund kropp av att sleva i sig grädde utan det finns fan inget som inte går att bota med LCHF. Är du fet? ät Smör! Lite snorig? ta lite mer smör! Huvudvärk? Magkattarr? Finnar? Mässling? HIV? Mensvärk? Koncentrationssvårigheter? Spasmer? ja men låt bli kolhydrater då din dumme jävel!
Bjuder du någon av dem på sandwich eller smörgåstårta får du snart tillbaka ett fat med bröd för det är ju DU som inte begriper bättre och tror att vi är gjorda att äta spannmål och potatis. I jämförelse är ju 5:2orna som en ljummen vårvind.

Rockabilly
Nu är jag egentligen rätt likgiltig till andra stilar och tycker att folk kan få lyssna på vad de vill.
Det jag däremot stör mig på är att folk fortfarande går runt och tror att rockabilly är detsamma som att gilla Elvis och tatuera in stjärnor på röven. Vissa går ju längre än så och verkar tro att alla som spelar på en Gibson ES eller på en ståbas är rockabilly. Eftersom jag inte är något större fan av äkta rockabilly heller nöjer jag mig med att bara nämna aytt det är en lite mer lantlig lillebror till rock n roll och inte någon allmän beteckning för det folk rör ihop med 1950-talet.
2014 ficj jag dessutom höra att den tjejer inom genren kallar sig "rockabella" *suck & stön"

Sådär ja...nu hinner jag inte mer för några småungar skjuter raketer på min tomt och ska strax få smaka vattenslang.

Om föregående inlägg handlade om skillnaden mellan TRUE metal och mer kommersiell dito så kan vi lägga lite fokus på själva hårdrockaren.

Det kan låta lite elitiskt och nördigt att dela upp folk som äkta eller inte...då det för de flesta som lyssnar på tyngre musik handlar om själva musiken. Men som jag tidigare varit inne på så är det antagligen själva kärnan till att hålla genren levande. Det är lite som att ha en politisk åsikt eller att ha ett brinnande engagemang.

För egen del har det aldrig handlat om att klä upp mig för specifika tillfällen.
När jag går runt på festivaler med MC-jacka och patronbälte är det ingen teater utan det är JAG och inte något slags halloween jag är på. Hela livet har egentligen gått åt det hållet då mina intressen alltid kretsat kring oika ingridiencer som förknippas med extremmetal. Skräck, ockultism, våld och självfallet ett en intresse för extrem musik.
Utan att ha något direkt belägg för det tror jag de flesta som identifierar sig som hårdrockare har en liknande bakgrund.

Engagemanget kan man se på flera sätt. Ett av de tydligaste är att det knappast råder någon blygsel angående vilka band man gillar. Bandtröjor är stapelvara, liksom även plattor (är man riktigt seriös kör man på LP...är man überseriös jagar man rariteter och kassetter och det finns ingen hejd på hur mycket en del kan lägga på vissa släpp).
Patchar är vanliga de också, liksom pins. Tatueringar är knappast sällsynta och det är ofta bandrelaterade saker eller demons som gäller. 

Spelningar är vanligt att man träffar sina polare på. Att gå på spelningar är förvisso rätt vanligt även utanför metal-kretsar med den skillnaden att det är en mycket tunn linje mellan fans och artister.
Orsaken är till stor del för att det fullkomligt kryllar av musiker i metalkretsar och chansen och folk växlar att stå på scenen eller i publiken.

Som jag nämnde i förra inlägget tar dedikerade hårdrockare avstånd från en del band som de inte anser har något med scenen att göra. Å andra sidan är folk oerhört hängivna till de artister som respekteras. Att ett band legat lågt i decennier är sällan några problem för de tas emot med öppna armar om folk gillar dem.
När det gäller band finns det en nördighet som knappt överträffas av Star Wars-fans för metal-fans inte bara lyssnar på banden...de vet i stort sett allt om dem också och har ofta respektabla samlingar med sina favoriter.

Härom dagen läste jag en krönika skriven av en tjej som menar att hon inte blir tagen på allvar i metalkretsar.
Att folk inte tar hennes musikaliska intresse seriöst och kallar henne possör var enbart utifrån hennes kön -
och hon tvingades ofta få ställa sig i försvarsställning och rabbla Slayers diskografi.

Jag tror att det är sant - utifrån hennes perspektiv. 
Problemet är nog mer komplext än så då en bekant till mig ifrågasatte henne och menade att det snarare var det att hon nämnde att hon vuxit upp med Slipknot som var boven i dramat. Han blev självfallet idiotförklarad men det intressanta är att jag tror det är två skilda världar som möts. Dels folk som GILLAR metal, samt folk som LEVER metal.

Visst det kan ju tolkas som lite tufft intetsägande  snack men tänk efter lite...hur har det gått med olika musikstilar genom tiderna? 1970 brukar fara det årtalet de flesta kan enas om var då hårdrocken födddes. Sedan kom punken och hårdrocken dömdes ut som förlegad. 15 år senare var det dags för grungen och hårdrock blev något som återigen ansågs vara förlegat och blev dessutom ofta förlöjligad. Idag 44 år efter Black Sabbaths självbetitlade debut är det utom allt tvivel att hårdocken lever och mår bra. Bara det att vi har ett flertal stora festivaler som utgår från den.
Har någon hört talas om en new wave eller grunge-festival på den här sidan milleniumet?

Ska jag dra egna slutsatser så tror jag att det är HÄNGIVELSEN som räddat hårdrocken. Folk som ömt vårar dess rötter men även inovativa människor som provar nya saker. Just de där två senare har en tendens att krocka emellanåt och leda till diskussioner. Ibland verkar en del glömma bort att de metalbanden som på något sätt skrivit in sig i historien vågat tänja på gränserna och provat nya saker. 

Vad är det då som skiljer ÄKTA metal från FALSE metal?

Svaret är bandets hängivelöse, intregitet, erfarenhet och inte minst fansen.
Att sälja stora kvantiteter kan bli problematiskt för liksom många andra genrers är få mer avskydda än de som "sålt sig". Sålt sig innebär i det här fallet att medvetet ha ändrat musik och/eller image för att ha som preliminärt syfte att locka till sig nytt folk. Att Iron Maiden kan sälja enorma kvantteer förklaras genom att de varit konsekventa, har låtit ett brett spektrum av fans komma till dem och inte tvärtom. Medans ett band som Metallica anses ha skaffat sig en radiovänlig profil för att nå ut till sina nya fans.

Det kan ibland kännas som att hårdrockare är ett rätt inskränkt släkte som bara sitter och tittar på Motörhead och Venom vinyler och knappt vet vad som händer i resten av världen. Detta är en sanning med viss modifikation då det faktiskt förekommer en hel del influenser som är allt annat än ren metal. 
Många av metalgenrerna är crossovers mellan olika hårdrocksstilar eller genom att man plockat influenser från helt annat håll. Även om 99% av min skivsamling kan sättas under METAL/HÅRDROCK så är det en hel värld av nyanser.
Jag kan höra klassisk musik, jazz, blues, folkmusik, ambinent, opera, rock, punk m.m. 
Står man stadigt i sina Underground-kängor går det även fint med att våga sig på att löyssna på helt andra saker. Ingen halshugger dig för det....MEN, gud nåde den som vågar skylta med att den lyssnar FALSE METAL!!!

Är du uppväxt med radiomusik och lever ett tryggt idylliskt svenssonliv kan kontakten med t ex Marilyn Manson eller någon NU-metalakt bli omtumlande. Kontrasten blir påtaglig och detta blir ju jävligt tungt och ger föräldrarna huvudvärk. Problemet kommer den dagen du springer på hängivna hårdrockare som inte blir det minsta imponerade.
Dessa band betraktas som några vars preliminära publik är svenssonungar som vill vara lite extra tuffa. 
När ett band har en publik som består av fler korthåriga datanördar och kappvändare än hårdrockare är det praktiskt taget omöjligt att komma in i värmen. De betraktas som en cansersvulst som kanske kan ha en del gemensamma celler med hårdrocken men som muterats till något som vare sig blir helt rumsrent på radion men samtidigt inte accepteras i den mer hängivna fåran. I ren självbevarelsedrift stöter hårdrocken bort dessa då de riskerar att urvattna och implodera hela genren.

Benes (M) lämnar sina kommunpolitioska uppdrag - SMP

Nu skulle jag i o f s kunna skriva om hur omdömeslöst det är att som politiker skriva sådant offentligt.
Jag hade också kunnat skriva om tiggare och vad som kan tänkas ligga bakom att folk söker sig hit.

Men jag fastnade främst för ordvalet "rasist" och reaktionen på detta.

Det känns som det faktiskt har börjat dyka upp ett kraftuttryck som faktiskt biter på infödda svenskar.
När det gäller kraftuttryck står vi trots vårt sekualiserade samhölle stadigt inom religionen och åkallar Djävulen i tid och otid. När uttryck från sydligare breddgrader dyker upp blir vi en aning autistiska och tolkar det bokstavligt vilket gör att effekten uteblir.

"JAG SKA KNULLA DIN MAMMA!!!!" - "nejdu...hon går inte igång på smågrabbar", "lycka till!" ,"du får hälsa!", "gillar du äldre kvinnor?", "varsågod...du får antagligen en kaka och en klapp på kinden".

"KNULLA DIG SJÄLV!!!" - "om du tror det ens är fysiskt möjligt så får jag tacka för komplimangen".

"JÄVLA RASIST!!!" är däremot betydligt mer spänt då det dels handlar om något som är tabulagt, är en kränkning av ens moral samt att man lätt blir förbannad när man är en del av ett land som både är känt för en generös invandrarpolitik samt ska ha en rätt tolerant befolkning (i en internationell jämförelse).

Var lite sugen på att skriva om det här på min facebook men insåg att jag inte riktigt vet hur folk hade kunnat tolka det.
Det är ju ett hundratal människor som känner mig på flera olika sätt och var och en har ju sin bild av mig så det kändes lite dumt.

Vadå da?

Jo detta faktum att av de homosexuella människor som jag känner är samtliga killar.
Inte en enda tjej har gått ur garderoben om man bortser mer avlägsna människor som en simmlärare i lågstadiet eller flickvännens syrras klasskamrat som jag träffade via hennes arbete. Inga som jag skulle påstå att jag direkt känner.

Å andra sidan vet jag inte en enda kille som påstår sig vara bisexuell.
Bland tjejer går det 20 per dussin. Massvis av tjejer påstår sig vara bisexuella även om det i de flesta fall går att ifrågasätta hur seriöst det egentligen är.

Om man utgår från att detta är något som gäller generellt även utanför min umgängeskrets så borde det ju finnas svar på det. För egen del tror jag att den inlärda intimiteten har haft störst betydelse.
Som ett exempel sa morsan vid ett tillfälle att hon hade på allvar funderat hur det egentligen låg till om jag i tonåren gjorde som syrran och borstade håret på mina polare eller kutade runt i bara underkläderna.

Tjejer har inte samma barikad mellan sig utan kan kramas, pussa varandra (med undantag för de tjejer som faktiskt är homofobiska) samt prata så öppet om vad de tycker, känner och upplever saker att det ligger i ett annat universum jämfört med killar.

Vill killar vara intima är det kontaktsporter som gäller och liknande. Tal handlar mestadels om intressen och vissa betraktelser men går sällan djupt om det inte är väldigt nära polare. Vissa killar blir dock fyllesentimentala men de är i regel rätt avskydda hos andra och ses bara som folk som sabbar en god stämning.

Detta gör killas värld mer svart eller vitt vilket innebär att har man väl tagit sig genom barrikaden så kan man ju lika gärna hålla sig där...eller nåt.

Jag har en syster som är 14 år. I stort sett är hon som de flesta andra i hennes ålder men det finns dock små skillnader. Hon har nämligen en lättare form av aspergers.

Aspergare ger ofta ett lite udda intryck då de ofta har fokus på mer konkreta ämnen men har svårare för mer subjektiva. Att leva i en så pass komplex världs som vi andra kan bli rätt jobbigt, då vi har ofantligt många signaler, osynliga regler osv som man förväntas ta hänsyn till. Bara för densakens skull är det ju inget som säger att det är vår värld som är den logiska.

Ta som ett exempel: min syster har inga problem med att säga vad hon är bra på. Hon kan säga det rakt ut.

"Det där kan jag göra för det är jag bra på". 

För henne är det inget konstigt. Någon behöver ha något utfört och hon säger att hon kan det.

För de som inte hade känt henne hade ett sådant beteende kunnat uppfattas som skrytsamt. Mer korrekt (men knappast mer logiskt) hade varit att diskret påpeka lite blygsamt eller bortförklarande sina förmågor.

Här kan vi dock vara på väg mot en attitydförändring i o m acceptansen Zlatans utspel. Först retade han gallfeber på folk då han hade mage att hävda sig själv och sätta fokus på sin egen förmåga istället för att bara prata om laget och att alla bidrog lika mycket till vinsten.

Attityden mot att hävda sina förmågor ändras dessutom beroende på sammanhang. Som liten blir man upplärd att man inte ska ljuga utan tala sanning. Sedan anpassas man att bli en del i en massa och inte utmärka sig om man vill bli tagen på allvar. Lyckas man med detta kommer nästa problem när man faktiskt har behov av att visa upp sina färdigheter. Sitter man och söker jobb och är en av ett par hundra andra sökanden duger det inte att vara en medelmåtta som ska passa in i ett kollektiv.

Bedömare menade att fjolåret varit ett bakslag för Hovet efter att Kungen utmålats som en gammal snuskgubbe som lämnar sin känsliga och temeramentfulla fru på slottet för att röja på porrklubbar.

Men efter att det visade sig att Kronprinsessan var gravid pustade man ut och menade att en ny kronarvinge deffenitivt skulle få svenska folket att mjukna och lugna ner de anirojalistiska krafterna.

Känn er blåsta!!!

I min umgängeskrets har noll och ingen som uttalat sig om den senaste händelsen varit speciellt positiv.
Framför allt verkar många tycka att detta blev urtjatat redan samma dag det skedde (precis som om det skulle födas nya regenter var och vartannat år).

Den andra stora gruppen suckar över att nu kommer vi få ytterligare ett lyxsocialfall och hur mycket allt stohej runt födseln kommer att kosta oss.
Även om få skriver det rakt ut är det uppenbart att kungahuset är impopulärt. Det anses vara dyrt, onödigt och de sympatier jag ser handlar mest om hur synd det är om den nya prinsessan som ska leva i en gyllende bur och uppfostras till att klippa band och vinka till folket. Måtte hon i af få gå i en vanlig skola och skaffa sig kompisar.

Min personliga gissning är att attityden till stor del beror på att gamla band till svensk historia klipps i och med att skolor tar mer avstånd från det. Förr i tiden var ju vår regent en landsfader som var en stabil punkt i tillvaron då denne inte hade behov av att skrapa ihop röster och komma med valfjäsk.

I ett land där svensk kultur har blivit Folkhemet och Kalle Ankas Julafton finns det inte så mycket plats över för regenter. Förmodligen är ett annat problem att vi lever i ett rätt stabilt land där en nationell identitet inte har så stor betydelse längre. Länder som lever under konstanta hot eller har varit hotade/ockupperade under överskådlig tid har ju en helt annan attityd.
Däremot kan Kungahuset ha en viss betydelse när vi är utsatta för andra typer av katastrofer. Kungens anseende ökade ju när han höll tal till nationen angående Tsunamin som kostade flera svenskars liv.

Egentligen kan jag ju gå in på Kungahusets betydelse i ett internationellt perspektev, vart apanagen egentligen går, kungahusets uppskattade värde FÖR Sverige, eller vad alternativet till monarkin är...men jag orkar inte just nu utan nöjer mig med att gnälla av mig lite.