Blev morbror igår kväll.

Ungen föddes 9 veckor för tidigt men det verkar ha gått bra.

Dock får han ligga kvar för observation ett tag.

Plötsligt slog det mig att jag har ju ett konto på Facebook som jag aldrig är inne på.

Stället må vara ett tillhåll för de som är för gamla för Lunarstorm men för vanliga för Helgon. Personligen föredrar jag Helgon men det kan kanske vara lite skojigt om man kan finna lite gamla bekanta på Facebook.

Tyvärr så är jag inte insatt för fem öre. Vet att man kan adda folk och att ,man måste adda andra för att se deras profiler. Det ska även finnas grupper som man kan gå in på samt en massa frågor som man svarar på, plus något spel.

Jag har velat komma ifrån Småland i snart sju år.

Gärna till Karlstad men ännu hellre till Stockholm.

Tyvärr så är det näst intill omöjligt att få boende där om man inte sänker sina ambitioner till under mänsklig standard, har ett par mille på banken eller står i kö i 10+ år.

Men plötsligt dimper det ner ett eventuellt erbjudande om att vi kan få hyra en lägenhet.

Jag känner genast hur optimismen ökar.

Tills vi fick reda på i går att man inte får ha katter där.

Troligtvis hade jag haft lättare att ha en älskarinna i gästrummet än att vi skippar katterna.

...på tre dagar, det måste vara nytt rekord.

Dessutom var det god mat på alla ställen.

Ibland undrar man lite över hur promiskulösa och mediakåta dokusåpekändisar kan få så mycket utrymme när ungar svälter, det fattas beslut som påverkar vår framtid m.m

Detta har dock en naturlig förklaring.

Folk får det de vill ha.

Under lång tid var Expressen större än Aftonbladet, med ett litet undantag.

Det paradoxala var att detta undantag kom när Expressen gjorde årtiondets svenska reportage. Och avslöjade Ebbe Carlsson-affären vilket fick justisieministern samt nära på resten av regeringen att avgå.

Aftonbladet kontrade dock med smiskmannen Hans Scheikes sexsekt som historiskt sett saknar betydelse men som är betydligt intressantare att läsa om för de som inte orkar bry sig om politik.

Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig.

Men den senaste veckan har mitt humör inte varit det bästa, för att sedan vara som värst på julaftonen.

Sitter och tycker rent av synd med folket som fick fira tillsammans med mig för jag satt mest och var vresig och allmänt asocial.

Dessutom gav jag mig fan på att vissa som har fått för sig att jag har diagnoser satt och analyserade mig, samtidigt som jag var helt övertygad om att en satt och stämplade mig efter mina politiska uppfatningar.

Det var i alla fall tur att jag inte var en tomte.

En sur, självömkande paranoid tomte hade känts lite som en parodi.

Ibland undrar jag om det bara är jag samt folk utifrån som börjat inse det löjliga i Kalle Anka på julaftonen.

Jag tänker inte på det rent kvallitetesmässigt utan snarare på att det känns lite fel. För det första är det rejält uttjatat.

Huvudorsaken till att jag slutade titta på det var att jag kunde alla repliker och hade för länge sedan tröttnat på alla poäng.

För det andra känns det lite fel att hylla något som egentligen inte har något med Sverige att göra. Där har jag lite större förtsåelse för Karl-Bertil Johnssons julafton (även om även den är rejält uttjatad).

Går man sedan in på vad som visas på Kalle Anka så blir det ännu konstigare.

Visst...tomten skrockar i början medan nissarna jobbar på och Piff & Puff härjar i en julgran. Men Kalle i Amazonas? Tjuren Färdinand i "soliga Spanien"? Lägg av...det är jul!

Vänder man på det hela så är det ju som att folk i Japan skulle klippa sönder gamla Astrid Lindgren filmer och följa dem slaviskt varje år.

Ibland är det inte utan att jag undrar om jag lider av schizofreni.

När folk ska beskriva mig så är det inte allt för lätt att inse att det rör sig om en och samma person.

Vanligtvis får jag höra att jag är lugn och snäll. Men det finns även de som ser mig som nedstämd och stressad.

Detta samtidigt som folk betraktar mig som glad och positiv.

Jag har även fått antydningar till att jag ska vara stel och ytlig, samtidigt som jag är djup och rolig.

För någon dag sedan så fick jag frågan varför jag "som vanligtvis babblade på" var så tystlåten.

Naturligtvis så finns det ju folk som har en helt annan åsikt även där.

Dock skiter jag i det mesta utom just pratet.

Jag hade väldigt gärna velat ligga lite mitt i för jag tycker att för mycket prat kan ge ett sken av att vara flamsig och i värsta fall korkad. 

Drar man mer intelektuella konversationer blir det snarare beseweisser-fasoner med självhävdningsbehov.

 Samtidigt är det ju inte bara bra att vara tyst. Folk kan få intrycket att man är blyg eller inte kan något. Detta gör att man automatiskt blir klassad som tråkig samt att risken för pinsam tystnad är stor när man träffar folk som är lika tystlåtna.

Träffar jag någon som har ett välsmort munläder så brukar jag nöja mig med att bara sticka in lite frågor eller kommentarer medan den andre sköter större delen av snacket.

Är det däremot någon som är tystlåten blir det till att undvika pinsam tystnad...såvida det inte finns någon konkret anledning till att den andre är vtyst.