Under en diskussion med en polare kom vi överens om att bland de stora Black Metalbanden i Norge finns det inte längre några stora band som fortfarande levererar som de gjorde tidigare.

Innebär detta att jag dissar Norsk BM?
Knappast men de har haft svårt att leverera de senaste åren.

Om man tar det äldsta och mest legendariska bandet Mayhem så går de inte att jämföras med hur de lät för en sisådär 20 år sedan. Visst de lirar säkrare än vad de gjorde under Euronymous-eran och har faktiskt lyckats skapa ett nytt och unikt sound även under åren med Blasphemer men med handen på hjärtat; de tre senaste fullängdarna fastnar inte lika bra som De Mysteriis Dom Satanas från 1994.

Samma sak med Burzum. Den senaste plattan sög rejält. Dessutom larvar varg Vikernes sig genom att spö ut eländet med att ge ut bilder där han går runt med hjälm. Förra plattan var dock rätt hygglig så det kan förhoppningsvis bli bättre nästa gång.

Darkthrone har varit löjligt produktiva jämfört med t ex Mayhem och det mesta i deras backkatalog är rätt ok.
Deras nya kängpunkinfluerade sound ger jag inte så mycket för och Fenriz bör hållas borta från sångmikrofonen om så Nocturno Culto ska behöva ta till våld.

Emperor har lagt av och det var inte en dag för tidigt. Men jag har aldrig gillat dem trots att jag vet ett flertal människor som avgudar dem.

Immortal verkar inte heller kunna komma med så mycket intressanta saker.

Gorgoroth har alltid varit löjligt överskattade och hur de har kunnat bli så stora som de är förblir ett smärre mysterium.

Satyricon lär nog aldrig ha sålt mer plattor än nu men gå inte på larvet om att de går tillbaka till första generationens rötter för det stämmer inte. Deras topp var runt Nemesis Divina och det som kom under 2000-talet fungerar antagligen till en helt ny typ av publik.

Dimmu Borgir har ett sound som tydligen går hem hos många men är det Black Metal man vill ha får man söka sig vidare. Dock råder det skilda meningar om när deras kompasser spårade ur.

Ett tag var jag övertygad om att ett av mina favoritband sedan flera år hade sjungit på sista versen. Efter turnen 2010 försvann plötsligt 3/5 av bandet.
Huvudmannen Lord Ahriman samt vapendragaren Chaq Mol fanns visserligen kvar men vare sig sångare eller trummisar som kommer upp i Dark Funerals klass växer på träd.

Trummisen Domminator kom dock tillbaka (och det är vi tacksamma för).
En ny basist lurade tydligen runt hörnet så då återstod bara sången.

I ärlighetens namn var jag inte speciellt nöjd med Emperor Magus Caligula till en början. Hans röstresurser verkade vara inställda på lägre oktaver och rösten lät ofta allt för ansträngd. Då tyckte jag bättre om hans föregångare Themgoroth (som följde med gitarristen Blackmoon till Infernal).

Men plötsligt hände något. Antagligen hade Caligula tjuvtränat för rösten blev avsevärt bättre efter tre fullängdare. Dessutom visade det sig att han var en fenomenal textförfattare som inte drog sig för att skriva ur en personlig synvinkel. Dock tror jag att sången var påfrestande då han vid ett flertal tillfällen tog sig för halsen på sista turnen och om jag fattade det rätt även blev tvungen att uppsöka sjukvård efter spelningen i Malmö.
Även om jag inte har fått det bekräftat misstänker jag att rösten helt enkelt inte pallade flera spelningar på raken.

Räddningen kom från en skallig tysk som kallar sig Nachtgarm.
Jag har aldrig hört talas om honom tidigare och viste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss tills jag såg ett klipp på Youtube, och Satan vilken röst han hade.
Det låter som man satt en demon bakom micken som med lätthet klarar av både growl och skrik. Nu sitter jag och väntar spänt på nästa fullängdare.

Nocturno Culto, Darkthrone

Att diskutera Black Metal utan att komma in på Darkthrone är lite som att prata om Amy Winehouse utan att nämna droger.

Även om de faktiskt lirade döds till en början och dessutom både kände Nihilist (förupplagan till Entombed) samt spelade in första plattan i Sunlight rimmar lite illa med det gamla "true" gardet.
Dock kan man inte sticka under stol med att Darkthrone är true som fan och i metalkretsar kan man känna sig trygg med en Darkthronebackpatch.

De är lite som Norges svar på Bathory. Man skiter i vad som är rekomendabelt och inne utan man kör sitt race ändå utan att krångla till det. Även om Darkthrone till skillnad från andra gamla band som Mayhem, Emperor, Thorn och Burzum inte hade spektakulära brott och liknande som kunde placera dem i historiböckerna så har de klarat sig rätt bra ändå.

Framför allt på grund av att de har varit konsekventa. De första plattorna hade ingen vidare produktion ens för sin men det var inget som man brydde sig om att ändra och idag är Darkthrone intimt förknippat med en rå produktion.
En annan sak de har gemensamt med Bathory är den massiv oviljan att ställa sig på en scen. I alla fall som en grupp.

För att vara snäll mot sina fans är det bara två namn man behöver känna till.
Nocturno Culto sköter sång, gitarr och bas och Fenriz sköter slagverken.
Emellanåt kan Fenriz även råka få tag på en gitarr eller sångmick.
Däremot är det svårare att hålla reda på alla deras skivor.
Totalt 14 fullängdare samt lite småsläpp har de fått ur sig så här långt.

Min egen relation med bandet är lite kluven. Naturligtvis har jag känt till bandet i ett antal år men jag har inte haft något intresse av dem.
Men under 2000-talet har mitt musikaliska intresse börjat gå mer åt råa organiska produktioner där man kör på känsla och passion istället för att krångla till det.
Faktum är att jag faktiskt bara äger två fullängdare (varav en kom hem till mig igår)  samt en samling. Detta innebär att jag numera har en bakläxa att börja samla på mig deras vax. Intressant nog verkar de inte ha några dåliga plattor även om den sista Circle The Wagons var lite svagare än de andra.
Detta kommer förresten rätt lägligt nu när jag märker att jag närmar mig fulla backkataloger med flera band som jag gillar.

Ihsahn, Ihsahn, f.d Emperor
 

Det händer titt som tätt att jag hör något Black Metal band som låter helt ok.
Men så plötsligt kommer någon fjant på att det borde passa med lite ren sång och sedan är intrycket förstört.

Med ren sång menar jag framför allt när sångare får för sig att de ska ge sig på musikal eller opera. Något som redan från början låter tämligen illa...när amatörer ska ge sig på det blir det rent ut sagt vidrigt.

De senaste åren har jag börjat få upp ögonen för den norska Black scenen med Burzum, Mayhem, Darkthrone, Windir, Carpathian Forest osv.
Tyvärr så verkar "skönsången" vara rätt utbrett i vårt västliga brodersland så det blir lite som att plocka hjortron på en myr.
Man kan komma hem med en massa bär men man kan lika gärna gå ner sig.

Det är möjligt att jag hade kunnat gilla Borknagar. Men den hemska sångaren gav mig illningar längst ryggraden och sura uppstötningar (de instrumentala låtarna var däremot helt ok).
Sedan lyckades den hårfagre sångaren nässla sig in i Dimmu Borgir som var ett av mina absoluta favoritband på den tiden.
Naturligtvis kunde inte fanskapet hålla sig till basen utan var tvungen att hojta emellanåt.
Mayhem hade jag antagligen gett mig på betydligt tidigare om inte den första låten jag hörde var tittelspåret till De Mysteriis Dom Sathanas där sångaren Attila leker gregoriansk munk.

Men den som jag skyller allt på är Emperors frontman Ihsahn.
Han må vara ett musikaliskt underbarn och är knappast den som följer strömmen.
Men alla efterkommande ylhalsar retar gallfeber på mig.
Ihsahn har dock fördelen att han faktiskt kan sjunga, något efteraparna inte brukar vara lika nogräknade med.