Inom det millitära är det inte det högsta befälet som har makten.
Rent formellt kanske men vill man verkligen vara herre på täppan ska man ansvara för käket.
Inte ens befälen vågar jävlas (nåja) om man är länken mellan födan och magen.

I hemmets trygga vrå ligger det till på ett liknande sätt. Den som har makten över TVn får alltid sista ordet.
Detta innebär tt det kvittade hur mycket jag tjatade om att jag ville se Mad Max triologin. Utan rätten på den nödvändiga utrustningen blir det min flickvän som drar det långa strået.

Vill hon se på Harry Potter BLIR det Harry Potter. Vill hon sedan plöja igenom varenda jävla film i den kompletta boxen så kan jag inte göra så mycket mer än att servera popcorn och se till att det finns lightcola inom räckhåll.

Mina erfarenheter av Harry Potter är begränsade. Jag har sett första filmen och delar ur någon till och tyckte det var snäppet mer spännande än Björnes Magasin.
Jag kan helt enkelt inte gilla en skitunge som skruttar runt som en mini-John Lennon med en kvast mellan benen. Tyvärr så kändes första filmen riktigt jobbig. Trollkarlsskolor, talande föremål, kvastar, styvfädrar som gör löjliga grimager och överlag mesiga huvudkarraktärer. Detta hade jag inte ens gillat om jag hade varit åtta år.

Att ha plågat sig igenom första filmen och veta att nu återstår det bara en sisådär 17 timmar är det inte skojigt.
Men döm till min stora förvåning när allt plötsligt blir mörkare. Ondskan får mer grepp över filmen, karraktärerna blir intressantare och det mesta av tramset som att jaga flaxande guldbollar på kvastskaft och liknande tonas ner.

Plötsligt inser jag att det går att byta Blueray-skivor utan att sucka högt.
karraktärerna är inga snorungar längre. Harry Potter är visserligen brutalt överskattad som person men hans polares jobbiga besserwisserbeteende och tramsighet minskar drastiskt.
Visserligen undrar jag när Emma Watson ska bli snygg...hon verkar ju vara väldigt populär bland de yngre av mina manliga bekanta. Nåja, i vilket fall blir allt mörkare, allvarligare, våldsammare och jag funderar på om detta verkligen bör rikta sig till barn.

I slutändan hade jag ändå hellre ha sett mad max...men de sista Harry Potter-filmerna funkar att se på i brist på annat.

En sak som jag sällan nämner här är att jag ser en hel del på TV-serier.
Min flickvän har ca 200 serieboxar varav en stor del avverkas i min närvaro.
Men även om jag gillar en hel del föredrar jag att lägga mer fokus på intressen som är mer MIG över.
Just därför kan jag nämna en serie som faktiskt rör ett av mina intresseområden: nämligen psykologi, eller beteendevetenskap för att vara mer exakt.

Lie To Me handlar om en grupp ledd av Dr. Cal Lightman som jobbar åt myndigheter i fall där det är av yttersta vikt att veta om någon ljuger eller inte.
Lightman har genom åren utvecklat en förmåga att känna igen små mikrouttryck hos folk som röjer deras egentliga åsikter. Med åren har han samlat på sig andra experter inom området.
Tolkningar gruppen gör är inte enbart runt sanningar och lögner utan handlar ofta om olika sinnesstämningar.
Är det någon som visar en felaktig reaktion i ett sammanhang sätter man mer fokus där. Att kroppsspråket säger mer än talet visar de ett antal exempel på.

Det som är intressant med serien är att saker och ting inte är helt taget ur luften utan flera av de tolkningar som man gör är korrekta. Som en extra bonus har man ofta med exempel från verkliga fall med olika kändisar (amerikanska presidenter har klippkort till serien).

Allt är dock inte bra utan det finns några små irritationsmoment om rätt små dock.
Dels hyser man en övertro till psykologer och beteendevetare som inte riktigt har en verklighetsförankring.
Förmågan att kunna tolka signaler är naturligtvis viktigt vid förhör och liknande men att överlåta hela fall till lögnexperter känns inte helt riktigt.
Sedan retar jag mig på när folk gråter. Experterna är oerhört observanta på detaljer men samtidigt reagerar man aldrig på att folk gråter öppet. Visserligen är det så man gör i TV men är man över 5 år döljer man ansiktet eller försöker diskret torka sig i ögonen.

För några dagar sedan tittade jag lite på Mobergs utvandrar-triologi.
Plötsligt så slog det mig när jag ser Monica Zetterlund och Per Oscarsson i samma scen att detta måste vara en ödets ironi.
Då var det ingen som viste att båda två skulle omkomma i bränder.

 1982 kom det en miniserie vid namn V.

Den kom sedan att efterföljas av en vanlig serie med samma namn och som tar vid där mini-serien slutade.

V handlar om när Jorden får besök av 50 gigantiska rymdskepp.

Besökarna visar sig se ut som vanliga människor och påstår att de kommer med fred. Fast alla tror inte riktigt på att de har fredliga avsikter.

Dessutom känns det lite skumt att besökarna driver en hetskampanj mot forskare.

En våghalsig journalist vid namn Mike Donovan och några till drar igång en motståndsrörelse efter att de lyckats luska ut att besökarna dels är maskerade ödlor och framför allt har allt annat än fredliga avsikter.

Men det är en ganska ojämn kamp då besökarna är tekniskt överlägsna samt har lyckats samla på sig en hel del fanatiska suportrar, varav en del av suportrarna är nära släkt med motståndsrörelsens medlemmar.

Fördelarna man har är att fler och fler börjar få upp ögonen för att besökarna och deras fanatiska ledare Diana kanske inte är speciellt snälla. 

Även bland besökarna själva går åsikterna isär och vissa är mer lojala med människorna än sina egna.

När mini-serien är slut så dyker det snart upp en mer vanlig serie som tar vid direkt efter och med samma skådespelare.

Det är kanske inte så vanligt att en serie är bättre än det som den är en serie på men i det här fallet känns det som ett undantag.

Serien har nämligen ett helt annat djup och man går mer in på besökarnas relationer. Det visar sig nämligen vara rena såpoperan på huvudskeppet mellan ledaren Diana och andra befäl.

Man får även se hur det går med avkomman mellan en människa och en av besökarna (besökarnas maskering är tydligen väldigt trovärdigt).

En av besökarna, Willie, har helt vänt Diana ryggen och knallar runt som en lite smått efterbliven mysgubbe bland motståndsrörelsen.

I serien har även besökarna ändrat taktik. Tidigare var de inne på att skövla Jorden men nu har de bestämt sig för att istället bosätta sig där.

Oavsett vilket så blir det människorna som förlorar på det.

Överlag tyckte jag V var klart sevärt. Effekterna var kanske inte alltid så trovärdiga på den tiden men det är ingen jättefara.

En intressant sak är att se vilka filmer och serier som dels V är inspirerat av men som även de som i sin tur inspirerats av V.

En liten lustig detalj är att trots att det kommer utomjordingar som borde vara överlägsna människorna så känns de flesta lite smått korkade.

Dessutom så verkar besökarna vara barnsligt förtjusta i allt som har med människorna att göra och tar efter det mesta (visserligen äter de möss, lägger ägg och flyger rymdskepp men ändå).