Ska jag av egna erfarenheter svara på min egen fråga så blir det ett klart - Ja!
Däremot kan jag inte svara för så många fler än mig själv.

När jag drabbades 1991 verkade få fatta vad det handlade om.
En del trodde jag var sjuk på något sätt och andra trodde det var min karraktär det var fel på.
Det de hade gemensamt var att ingen av dem verkade ha en susning om vad det egentligen var.

Idag en sisådär 20 år senare verkar folk vara mer förstående.
Ingen har anklagat mig för att hitta på något och folk utgår från att det är allvar från min sida när (och om) jag nämner mina problem.
Däremot finns det folk som kan ha svårt att få grepp om omfattningen på problemet.
Speciellt när jag kan göra en del saker utan problem men inte andra.

Kanske beror det här på att samhället har blivit mer medveten om olika typer av problematik.
Man kan nog rentav påstå att numera söker man efter problem i något som börjar bli mer och mer likt Huxleys "Brave New World" där definationen av en människa är en helt problemfri tillvaro utan motgångar, stress m.m
Lustigt nog har FN en liknande defination av vad välmående är, och med allt för snäva ramar så blir ju alla automatiskt sjuka.

När jag gick i gymnasiet gick det upp för morsan att jag inte var asocial utan att jag inte KUNDE umgås med folk.
Då hade jag levat med panikångest/social fobi sedan jag var 10-11 år utan att någon hade förstått att det var något som var fel.
De hade istället irriterat sig på att jag alltid höll mig hemma och farsan brukade kalla mig för "erimiten".

Detta är ett av de största problemen med att ha panikångest, få ser det eller förstår problemet.
Inte för att folk skulle sakna empatisk förmåga utan snarare det att de har svårt att relatera till egna erfarenheter eller förstå vart själva problemet ligger.
Att saker kan vara svåra går i regel att acceptera men knappast att de tar över hela tillvaron.

Även flickvänner kan ha svårt att förstå problemet.
Ett ex skällde ut mig efter ett tag och tyckte jag var patetisk som gnällde över något som hon betraktade som ett lyxproblem.
Andra tycker att jag bara är lat  som inte vågar ta risker och anstränga mig och att de skäms över att jag p g a detta går runt och är arbetslös.

Det som folk tror är mina egentliga problem är snarare toppar.
Varenda gång jag träffar folk är det jobbigt. Jag kan knappt gå i ett bibliotek eller i en affär utan att bli genomsvettig. Att sätta mig och åka in till mitt jobb/aktivitet tar en hel del på krafterna det också.
Sedan går det naturligtvis i vågar och ibland klarar jag mer än andra dagar men jag konfronterar mina problem varenda dag.
Så därför är det extra jobbigt att höra att jag är lat och inte anstränger mig.
Vore det så enkelt att topparna var den enda problematiken som jag måste konfronteras med vore det lättare för då hade jag ju bara behövt lägga min energi just där.

Ibland kommer dock en del tankar om att det kanske ligger lite i vad andra säger.
Kanske är jag bara lat och rädd för att utmana mina problem.
Men innerst inne vet jag ju att om jag hade fixat det så hade jag ju gjort det.
Det är ju inte på grund av lathet som jag frivilligt går runt och är arbetslös och tvingas leva på bidrag, och inte har råd att träffa familjen eller gå ut.
Detta har även gjort att jag starkt funderat på att gå på KBT-terapi framöver.
Antingen så klarar jag av situationen eller så får jag konstatera att jag inte klarar det utan hjälp.