Enligt de flesta religioner kan man inte acceptera att allt skulle vara slut efter döden.
Man dör...PANG...och så inget mer! Samtidigt går det ju inte att ifrågasätta vad som händer med kroppen då det är uppenbart att den bevisligen dör och förmultnar.
Därför var det ett smart drag att komma på att kropparna egentligen bara är bärare av våra egentliga jag, själen.
När den materiella värdkroppen är borta förflyttas själen antingen till en ny värd eller så kommer den vidare till en mer andlig dimension där man träffar andra själar.

Ur en biologisk synvinkel så är människor på sätt och vis odödliga.

Vi har nämligen en unik genuppsättning som vi kan dela med oss och på så sätt dör våra kroppar men vi har i alla fall fått sprida vidare våra gener. På det sättet har vi fått lämna ett betydandande arv efter oss.

Vissa förfasar sig över ett mer sexualliserat samhälle som om det vore något onormalt.

I själva verket är det en av de absolut starkaste drifterna och vill man hårddra det hela går ganska stor del av vår tillvaro ut på att kunna reproducera oss.

Vid kommunikation, kläder, smink sänder vi ut signaler även om vi ofta inte tänker på dem och dess innebörd.

Vi är även programerade att attraheras av drag som är viktiga för att sprida generna vidare.

Kvinnliga kurvor attraherar de flesta män liksom en manlig självsäker utstrålning fungerar bäst på kvinnor.

Ur en evolutionär synvinkel så var dessa garantier för att allt skulle gå så bra som möjligt även om riskerna för komplikationer vid graviditet eller faror för de framtida barnen är tämligen små idag jämfört med för ett par tusen år sedan.

Den sexuella attraktionen är så pass stor att ingen kan ignorera den. Inte ens kyrkan.

Eller det kanske är mer korrekt att säga "framför allt" inte kyrkan (och alla andra abrahamiliska religionerna).

Eftersom religioner erbjuder lösningar som känns befriande att ta till sig så får man ju helt enkelt ta avstånd från de vetenskapliga teorierna. Sexualdriften finns dock och kan inte förnekas så därför skapar man en ologisk värld där detta är tecken på att en mörk sida försöker få bort människan från den skyddande religionen.

Detta är efter påfundet om den odödliga själen det andra smarta draget från religionerna.

Som en medfödd drift kan man ju inte helt bortse från behovet att reproducera sig vilket snabbt gör att människan hamnar i ett beroende av kyrkan.I af tills man får ge utlopp inom kyrkans egna ramar.

Jag har en syster som är 14 år. I stort sett är hon som de flesta andra i hennes ålder men det finns dock små skillnader. Hon har nämligen en lättare form av aspergers.

Aspergare ger ofta ett lite udda intryck då de ofta har fokus på mer konkreta ämnen men har svårare för mer subjektiva. Att leva i en så pass komplex världs som vi andra kan bli rätt jobbigt, då vi har ofantligt många signaler, osynliga regler osv som man förväntas ta hänsyn till. Bara för densakens skull är det ju inget som säger att det är vår värld som är den logiska.

Ta som ett exempel: min syster har inga problem med att säga vad hon är bra på. Hon kan säga det rakt ut.

"Det där kan jag göra för det är jag bra på". 

För henne är det inget konstigt. Någon behöver ha något utfört och hon säger att hon kan det.

För de som inte hade känt henne hade ett sådant beteende kunnat uppfattas som skrytsamt. Mer korrekt (men knappast mer logiskt) hade varit att diskret påpeka lite blygsamt eller bortförklarande sina förmågor.

Här kan vi dock vara på väg mot en attitydförändring i o m acceptansen Zlatans utspel. Först retade han gallfeber på folk då han hade mage att hävda sig själv och sätta fokus på sin egen förmåga istället för att bara prata om laget och att alla bidrog lika mycket till vinsten.

Attityden mot att hävda sina förmågor ändras dessutom beroende på sammanhang. Som liten blir man upplärd att man inte ska ljuga utan tala sanning. Sedan anpassas man att bli en del i en massa och inte utmärka sig om man vill bli tagen på allvar. Lyckas man med detta kommer nästa problem när man faktiskt har behov av att visa upp sina färdigheter. Sitter man och söker jobb och är en av ett par hundra andra sökanden duger det inte att vara en medelmåtta som ska passa in i ett kollektiv.

"Du måste får ur dig det där", "Det är inte bra att hålla sådana känslor inombords" etc är en del kommentarer folk gärna i bästa välmenande kommer med när deras medmänniskor inte ger utlopp för sina känslor.

Detta verkar vara baserat på en tro om att om man inte får ur sig känslorna under kontrollerade former så bygger de upp ett tryck som sedan exploderar.
Problemet är att det inte ligger speciellt mycket i det där, utan det är snarare tvärt om.

Har man t ex varit med om en traumatisk upplevelse är det bästa botemedlet att istället lägga fokus på framtiden och lägga det där bakom sig. Ska man älta det blir man ju ständigt påmind om det och då blir det ju svårare att fokusera på mer vesäntliga saker.
Tyvärr har vi i Sverige en tendens att haka upp oss på vad som har varit och att traumatiska händelser SKA vara traumatiska.
Ta som ett exempel att någon närastående dött, kanske rent av ett barn eller så. Bara en idiot hade ju inte fattat att detta är traumatiskt och skitjobbigt för de inblandade. Men att gå så långt som vissa menar att de inte hade kunnat gå vidare efter något sådant är ofta överdrivet.
Men tittar man på hur människor haft det genom tiderna är det imponerande att det gick att mobilisera sina krafter för att fortsätta. Sedan kunde barn dö, gårdarna brinna ner, lemmarna förtvina osv, men viljan att ta sig framåt fanns fortfarande. Det är ju något annat än dagens överbeskydande värld där lite kärleksproblem i gymnasiet kan leda till självmordsförsök. Förmodligen hade våra förföder fnyst åt dagens ynkedom och oviljan att acceptera problem som en del av livet.

Men för att återgå till huvudämnet så är känslor rätt intressanta då det inte är självklart hur de ska hanteras trots att alla bär på dem.
Vissa menar att om man är nedstämd så kan det vara bra att få ur sig det så blir man normal igen. Lite nyfiket undrar jag om samma människor hade sagt samma sak om kärlek? Ger man bara utlopp för dessa känslor så försvinner de efter ett tag. Eller?

Faktum är att om man är nedstämd och låser in sig och spelar sorglig musik, läser sorgliga böcker, ser på sorgliga filmer så kommer tillståndet att fortsätta eftersom man hela tiden triggar dessa känslor.
Samma sak om man är arg och omger sig med våldglorifierande m.m

Jag läste nyligen en tragisk artikel om en kvinna som blev utsatt för övergrepp av sin far. Hon bröt kontakten med honom men efter 30 år träffades de igen och hon trodde att han under denna tiden hade ändrat sig.
Detta visade sig vara hopplösa förhoppningar för ännu en gång blev hon utsatt för övergrepp.
Detta ledde tillo en rättegång och en fråga som ställdes var varför hon i vuxen ålder inte bara kunde knuffa undan honom.

Frågan är naturligtvis befogad då de flesta ser händelsen som något fysiskt och som således även borde att kunnat undvikas genom en fysisk handling. Men då missar man den psykiska aspekten.

När en människa fått en psykisk makt över någon anna genom att kränka denne under en tid fungerar man inte längre rationellt. Detta kan jämföras med om man står öga mot öga med en cobra.
I den situationen hade det varit smartast att gå till motangrepp, ta ett tillhygge och mosa ormen.
Men snarre blir man förstenad och tappar allt förnuft.

Ett exempel på detta skedde med en släkting till mig som har en fd man som under många år dominerat, tryckt ner, slagit och skaffat sig ett psykiskt övertag inom familjen.
En vacker dag kommer han inklampande till henne märkbart berusad. Han ser sin son som kommer hem efter en fisketur och föreslår att de ska ge sig ut och fiska pappa och son.
Mamman som är en av de förnuftigaste människor som jag känner som är väl bevandrad inom social kompetens och som många skulle klassa som rätt tuff i de flesta situationer förblir i den här situationen helt passiv.
Mannen tar sonen kör iväg och hamnar snart i ett dike. Ingen blir skadad och resultatet blir rättsliga påföljder som leder till ett kortare fängelestraff (han har kört berusad tidigare).

Folk utifrån tycker att det var ovanligt korkat, ansvarlöst m.m och menar att ja men det är ju bara att säga nej du är ju full. Detta är ett fint exempel på det psykiska övertaget någon kan få efter flera års förtryck.

Ett annat exempel är en son son blev spöad av sin farsa under uppväxten. Med åren blev han en av de mest framstående kamposportarna inom sin gren. Dessutom jobbade sonen som indrivare och har antagligen ställts inom flera tuffa situationer.
Trots detta säger sonen att så fort han träffar sin pappa som är klart underlägsen honom rent fysiskt och blivit mer skröplig med åren så är det uppenbarliga övertaget som bortblåst.
Han blir ställd, knäsvag och rent ut sagt skiträdd så fort hans gamla grånande fader kommer i närheten.
Detta är antagligen samma sak som att vara lejontämjare. Man sätter sig i en överlägsen position och ger aldrig djuret några chanser att reflektera över att vänta lite nu, jag är ju för bövelen en 250 kg tungt lejon som med lätthet kan slita den där jäveln i stycken.

     

Varför är en del lyckligare än andra och varför lyckas en del bättre här i livet?
Detta är grundfrågorna inom Flow-filosofin.

Svaret är att likväl som det finns givande och tomma kalorier inom kost så finns det även aktiviteter som ger mer eller mindre utdelning.
Skillnaden mellan dessa är att de som är givande är även de som kräver lite utmaning och där det finns möjlighet att utvecklas. Tar man t ex TV-tittande är det en ganska passiv sysselsättning och det enda man gör är att följa en handling utan att man själv kan påverka.

Detta leder till att hjärnan blir understimulerad och fyller man livet med för mycket tomma aktiviteter är risken stor att sinnesstämningen kommer att sjunka. Om man tittar på de människor som är gladast och som det går bäst för här i livet så brukar de inte lägga speciellt mycket fokus på sådant.

Men vad är då givande aktiviteter?

Dit hör alla aktiviteter där man anstränger sig aktivt som t ex träning, kampsport, dans och glädjande nog även sex. För att klara av dessa sysslor krävs det att man måste anstränga sig en aning och efter ett tag blir sysslorna i sig gärna ett självändamål.
Om man tar t ex styrketräning har antagligen de flesta en målsättning när de börjar att bättra på sitt utseende, öka i styrka eller något liknande men efter att man börjar bli varm i kläderna märker man att det känns bra under själva träningen och att man gärna vill tillbaka. Det är i a f det som man förhoppningsvis uppnär i a f för ser man träningen bara som ett nhödvändigt ont lär intresset sjunka efter ett tag.
Jag känner folk som efter att ha blivit rutinerade inom träning börjat längta tillbaka till gymmet och som det kryper i hela kroppen på om de inte tränar under en dag.
Detta är vad man skulle kunna kalla för Flow, att man går in i en aktivitet och mår så pass bra av den att man bara vill fortsätta.

Flow kan man även nå inom mindre fysiskt ansträngande aktiviteter men då får man anstränga intellektet istället. Dit hör bland annat att umgås med folk. Detta kanske låter lite banalt men faktum är att det krävs en viss ansträngning för att umgås med andra människor. Man måste komma underfund med hur man ska bete sig, lyssna på vad de andra säger, komma på formuleringar och tolka vad de andra menar.
Det är därför många gillar att umgås med polare.

Även olika typer av konstutövande är givande då man måste anstränga sig för att uppnå några resultat.
Detta gäller faktiskt även när man läser då få tolkar ord som bara ord utan man ser karraktärer framför sig, identifierar sig med huvudrollsinnehavaren m.m Naturligtvis gäller detta även om man skriver själv.
Även att studera konst kan ge flow om man är lite mer estetiskt lagd och har förmågan att tolka tavlor utöver att bara se objekt rakt upp och ner.

Det som krävs för att kunna uppnå flow är förmågan att kunn fokusera på det man gör.
Kan man inte fokusera går det ju inte heller att få ut speciellt mycket av det.
Man måste även kunna göra saker för självändamålets skull och inte enbart tänka praktiskt.

För egen del tycker jag det här låter intressant. Visserligen ogillar jag namnet för det känns som en modesak med vissa kvacksalvetendenser men det ligger ganska nära hur jag själv ressonerar.
T ex har jag märkt att jag brukar må rätt bra när jag komponerar eller spelar musik.
Dock anses lyssna på musik vara för inaktivt men det vet jag inte om jag håller med om för jag kan knappt lyssna igenom en platta utan att komma på egn ideer.

 
När Anders Breivik skulle sinnesundersökas hörde jag folk som fnös åt det och menade att det är ju utom allt tvivel att den mannen är sjuk i huvudet.
Problemet är att många vill se en avvikelse från det normala som något sjukt. Att ha ihjäl oskyldiga människor är ju avlägset från ett normalt beteende, speciellt när syftet är att visa att det inte är bra med invandring.

Syftet med att diagnosisera folk är inte att utmärka människor bland andra utan det är helt enkelt ett sätt att komma underfund med hur man ska behandla folk som inte är kapabla till att styra sig själva.
När någon är psykiskt sjuk brukar det visa sig rätt snabbt i form av psykoser eller liknande, inte i form av att man håller sig till en ideologi och under lång tid planerar sina dåd.

Som ett exempel kan man ta pappan till den mobbade sonen som såg rött och skjöt mot några tonåriga mobbare. Vi kan nog antagligen utgå från att detta inte var baserat på någon ideologi och att han sedan tidigare planerade det utan det var antagligen ett ryck där han för ett ögonblick tappade fattningen.
Ett annat fall som känns som ett vansinnigt ryck var Mattias "Fänriken från Falun" Flink som plockade ut sitt tjänstevapen och sköt ner flera personer. Det fanns så vitt jag vet ingen logik bakom.

I Breiviks fall verkar han ha funnit en hel del logik bakom sitt handlande, må så vara att han har en störd syn på saker och ting men han verkar ha vetat vad han gjorde och var även medveten om konsekvenserna.
Där kan man ju dra påaraleller till folk som handlat i extrema ideologiers namn.

Efter andra världskriget tagit slut ställdes de ledande nazisterna inför rätta och dömdes för sina brott.
Få hade ju sagt något annat än att de måste stå till svars för sina handlingar även om man naturligtvis kan se det sjuka i den ideologin som de handlade genom. Men här bör man vara medveten om att det är skillnad på vad som är ett sjukligt tillstånd och vad som är etik. Går man in på etik kan man diskutera vad som är sjukt i evigheter. Det finns t ex de som tycker det är sjukt att människor tillåts "döda" sina ofödda barn.
För 1000 år sedan ansågs det antagligen vara normalt att sätta ut barn i skogen. I nazisternas värld står representerar de det goda och judarna är den onda destruktiva kraften som hotar att ta kål på alla de som inte inser faktum och gör motstånd.

Likaså klassas man inte som sjuk om man har psykopatiska drag.
En inte allt för vild gissning är att Knutbypastorn Helge Fossmo hamnar inom den kategorin.
Förmodligen har han svårt att känna empati med folk utan kan utnyttja människor så som det passar honom.
Detta innebär ju naturligtvis inte att han inte viste vad han pysslade med utan han var antagligen medveten om vad han gjorde och bör således även straffas snarare än vårdas.

Hade Breivik, Flink eller Fossmo påstått att de löd röster i huvudet som beodrade dem att döda hade det varit en annan femma.

 
"Barn ska vara barn" är ett närmast heligt slagord i västvärlden och nåde den som påstår något annat.

Detta är egentligen ett rätt nytt påfund och har möjligjorts på grund av att man under 1950-60 talet kom på en ny uppfinning vid namn "tonåring" eller "ungdomar".

Från början så ansågs barn vara outvecklade vuxna  och det var de vuxnas plikt att se till att man förberedes inför vuxenlivet. Barn har en annan uppfattningsförmåga än vuxna så det bör gå pedagogiskt till via lek (någon som tror det är en slump att småflickor har dockor som ser ut som bebisar?).

Ungarna fick även ta ett större ansvar och hjälpa till med olika sysslor vilket till stor del berodde på att man helt enkelt inte hade några större val. Samma sak kan man ju se i uländerna idag. Men det innebär ju inte att de som inte behövde hjälpa till för familjens överlevnad inte förberedes de också, de mer välbeställda förberedes bara för andra saker.

Under medeltiden betraktades man som vuxen när man var 14 år. Det känns kanske lite naivt att tro att en vanlig 14 åring idag hade klarat av ett sådant ansvar men om alla åren innan dess har varit en enda lång förberedelse kan det nog fungera. Det var ju inte så många generationer sedan som folk började klara sig själva när de var 16-17 år (men egen mormor flyttade in till storstan och blev hushållerska när han var 16 någon gång på 40-talet).

Men som sagt...detta var ju DÅ!
Idag är det snarare det omvända. Ungar ska skyddas från verkligheten och leva i en liten glad bubbla under sin uppväxt fram till en viss ålder då de hamnar i en övergångsfas (tonåren).
Från att ha levat i en skyddad värld kommer man ut i en mer spännande värld men ofta med ungefär samma mentallitet att satsa på att ha så skojigt som möjligt samtidigt som hormoner och liknande ska lägga sig till rätta.
När detta är avslutat ska man (förhoppningsvis) vara så trött på festande, identitetssökande osv att man satsar på det sista stadiet att slå sig till rot och bli vuxen.

Detta låter bra i teorin men frågan är om det fungerar lika bra i praktiken.

Det känns som "tonåren" vidgat sig åt bägge hållen.
Är man barn vill man inte vara barn...i af inte öppet utan istället är idealet att vara tonåring.
Är man en tio årig tjej sitter man inte och leker utan man ska bete sig mer vuxet (som de själva tolkar det).
Lite som det var förr i tiden med skillnaden att den tidigare definationen av att vara vuxen till stor del baserades på att ta ansvar, dagens tolkning handlar mer om att ha skojigt och visa upp ett önskat image.

Det gör att många ungar hetsas till att växa upp alldeles för snabbt under en viss del av deras liv.
Det är att praktiskt taget byta från barbie till smink på kanske en sommar eller så samtidigt som man fortfarande ligger kvar mentalt.

En paradox som kommer är när det plötsligt slängs in en massa krav precis efter att man levat i en skyddad bubbla vilket naturligtvis orsakar konsekvenser.
Har man inte fått lära sig hur livet fungerar utan invaggats att allt är så idylliskt tror jag det är svårt att klara sig.

Ta som ett exempel att det idag finns ungdomar som försöker ta livet av sig efter att deras partner gjort slut.
Naturligtvis är det tufft men det är en del av livet. Det går ju att jämföras med att de flesta människor kallt fick räkna med att några av deras familjemedlemmar inte kommer att uppnå vuxen ålder förr i tiden.
Förmodligen var det inte mindre smärtsamt då än nu men man fick lära sig att det var en del avg livet.

Överlag så har ju psykiska problem ökat bland ungdomar på senare år och min teori är att man har gått för snabbt från en skyddad värld in i en värld med krav som man inte har lärt sig att tackla.

Min egen teori om det hela är att det bästa är att ge ungar en ärlig uppväxt snarare än en skyddad.
De måste lära sig hur det fungerar i verkligheten snarare än att skyddas från den (även om det naturligtvis kan frågas när vissa saker bör bli aktuella).
Det ska även vara tillåtet med balans så samtidigt som man får reda på hur världen fungerar har man rätt att kunna tillgodose sig information och erfarenheter som fungerar bäst.
Vill ungar bygga lådbilar så bör de få göra det. Hamrar de sig sedan på fingrarna eller kommer på att bromsar hade varit en bra ide så blir det till nyttiga erfarenheter.

Samtidigt anser jag att det inte finns några skäl till att vara så fundemental inom något av nivåerna man går igenom. Är man vuxen bör man naturligtvis kunna klara sig själv och ta ansvar men detta innebär ju inte att man måste anpassa sig efter någon mall om hur man inbillat sig hur det är att vara vuxen.
Det finns ju inget som säger att man måste vara tråkig och gå med skjorta bara för man passerat 25-strecket.
Det viktiga är att man klarar av att hantera livet och sina medmänniskor.

Med tanke på hur vanligt det är med våld i den manliga världen känns det inte som en slump utan snarare att det fyller en viss funktion.
Med våld menar jag inte att man nödvändigtvis går ut och spöar folk utan helt enkelt attraherande saker som kretsar kring våld och action.

När jag själv tänker tillbaka till när jag växte upp hade en kille utan något som helst intresse för våld ansets vara tämligen mesig. För vad var det men gjorde på sin fritid?
Dels fanns ju de gamla klassiska "gubbarna" som var killars motsvarighet till Barbiedockor som började på 70-talet med Action Man.
De som gällde när jag var liten var Masters Of The Universe (ä k He-Man), Action Force (ä k GI Joe) Star Wars och Transformers. Senare kom Bravestar, Lion-O och Turtles m.m

99% av de från min generation spelade gärna TV-spel och även om inte alla var speciellt våldsamma (censuren var f ö rätt stark på den biten) gick det inte att sticka under stol med att många spel gick ut på att slå ihjäl alla varelser  som kom i vägen.

De flesta som jag umgiks med läste serietidningar och en stor del av dessa kretsade kring våld.
För egen del läste jag gärna tidningar som Fantomen, X-men, Mega Marvel, Marvel Universum, Spindelmannen, Batman, Agent X9, Magnum, SM m.m Men gladast blev jag om jag lyckades smuggla in Punisher eller Conan för de var nästan lika spännade som porr (farsan hatade för övrigt underhållningsvåld för ungar så han både förbjöd och slängde alla våldsamma tidningar han kom åt).

Lekte jag med någon kompis var det nästan alltid vapen inblandade och man sprang runt med knallpulverpistoller i byxlinningen samt modifierade billiga plastgevär tills de blev rena luftvärnskanonerna.

Något som var populärt var att låna ut filmer till varandra och helst skulle det vara vuxenvåld som t ex Rambo, Robocop, Dödligt Vapen m.m men i brist på sådant kunde det även gå bra med tecknad action.

Men detta var ju när man var liten. Idag så har man ju mer distans till våldet...eller?

Egentligen inte om jag ska vara ärlig utan det tas istället in i andra former.
Hur mångta skulle t ex läsa deckare eller spionromaner om de var befriade från våld?
I ärlighetens namn tittar jag knappt på filmer som är befriade från våld även om man naturligtvis vill kunna få in det i något samband och med lite tankearbete bakom manus.
Jag vågar villigt erkänna att jag fortfarande tycker det är roligt att spela våldsamma dataspel.

Faktum är att jag vill gå så långt och påstå att män har mer våldsamma gener i sig som förmodligen ligger där för att vi ska kunna försvara oss och våra familjer mot fientliga stammar eller vilddjur.
Detta är dock ett beteende som inte fungerar speciellt bra i ett civilliserat samhälle där polisen har våldsmonopol. Så vi får helt enkelt ge utlopp för dessa saker genom stimulation.

För egen del är jag för det mesta lugn och harmonisk och knappast den som skulle starta något slagsmål.
Detta beror antagligen till stor del på att jag matar mig själv med våldsam musik så fort kag kommer hem och i värsta fall kör jag igenom några banor i något shoot´em up spel.
Som jag ser det är det ju bättre att få utlopp för det under kontrollerade former än plötsligt sitta i en domstol efter att ha gett någon en käftsmäll för en bagatell eller så.