Ok! Så här ligger det till.
Flickvännen fick ta hand om sin systers hund för något år sedan och med hot om stryk eller nåt fick hon även mitt motvilliga godkännande. 
Förra nyår var vi iväg en sväng varpå jycken fick panik när folk började skjuta raketer så i år har vi suttit hemma för oss själva och inte rört något starkare än Herrljunga äppelcider 0.7%
Naturligtvis var kräket (hunden alltså) lugn som en filbunke och med en avlägsen doft av öl och krutrök närapå grät jag mig själv till sömns -  så 2014 fick sämsta möjliga avslutning vilket ger mig full legimitet att gnälla över vad jag vill slippa se i år igen.

SD
"Se min bebis" "SD är nazister" "Jag åt vikålsstuvad bäver till lunch" "En muslim kör bulldozer i gamla stan - SD 2118"
"Se mig...se mig..SE MIIIG" "Löfven kissar i kors med Jimmy Åkesson" "SD, SD, SD, SD....".
-
Ungefär så ser det ut varje gång jag loggar in på facebook. SD har antagligen sparat in PR pengar motsvarande ett mindre lands BMP bara i år. Med tanke på att detta är ett parti som egentligen inte borde finnas utan lever på andra politikers inkompetens och tjurskallighet samt vurmar för något som vare sig funnits eller kommer tillbaka är det otroligt hur mycket de hörs och syns. Tyvärr lär vi nog få leva med det ett tag till då få politiker fattar någonting och att de numera även är den egentliga opositionen. 

LCHF
LCHFs  glansdagar må vara över men det förekommer fortfarande en del sektmedlemmar som envist håller sig kvar.
Yepp...SEKTMEDLEMMAR!!!! Något annat går knappast att kalla alla dessa rabiata personer (förvånadsvärt ofta medelålders kvinnor) som inte bara tror sig få en smal sund kropp av att sleva i sig grädde utan det finns fan inget som inte går att bota med LCHF. Är du fet? ät Smör! Lite snorig? ta lite mer smör! Huvudvärk? Magkattarr? Finnar? Mässling? HIV? Mensvärk? Koncentrationssvårigheter? Spasmer? ja men låt bli kolhydrater då din dumme jävel!
Bjuder du någon av dem på sandwich eller smörgåstårta får du snart tillbaka ett fat med bröd för det är ju DU som inte begriper bättre och tror att vi är gjorda att äta spannmål och potatis. I jämförelse är ju 5:2orna som en ljummen vårvind.

Rockabilly
Nu är jag egentligen rätt likgiltig till andra stilar och tycker att folk kan få lyssna på vad de vill.
Det jag däremot stör mig på är att folk fortfarande går runt och tror att rockabilly är detsamma som att gilla Elvis och tatuera in stjärnor på röven. Vissa går ju längre än så och verkar tro att alla som spelar på en Gibson ES eller på en ståbas är rockabilly. Eftersom jag inte är något större fan av äkta rockabilly heller nöjer jag mig med att bara nämna aytt det är en lite mer lantlig lillebror till rock n roll och inte någon allmän beteckning för det folk rör ihop med 1950-talet.
2014 ficj jag dessutom höra att den tjejer inom genren kallar sig "rockabella" *suck & stön"

Sådär ja...nu hinner jag inte mer för några småungar skjuter raketer på min tomt och ska strax få smaka vattenslang.

Jag har förskonats från allergier och har i regel klarat mig när influensor dragit genom landet.
Därför är det inte utan viss stolthet jag klarat mig utan att behöva uppsöka något apotek.
Med åren har jag dock drabbats av migrän ett par ggr om året som sitter i till dess jag tar en cocktail med Pronaxen och Alvedon - vilket flickvännen i regel har hemma.

För ett år sedan fick jag hudutslag på ena handleden och efter ett par månader fick jag ge upp och gå till vårdcentralen då det dessutom börjat blöda och blev jobbigt att ha när jag tränade.

"Vilken salva brukar du använda?" undrade sköterskan. När det visade sig att jag vare sig använder salvor, krämer eller lotion hade jag lika gärna kunnat säga att jag vare sig bortsar tänderna, använder tandtråd eller munskölj av hennes min att döma. Det slutade att jag fick ställa mig i kön med de andra pensionärerna i det lokala apoteket och plocka ut ett par salvor. Det fungerade dock inget vidare men fick ett tips från någon inom personlig assistans att börja med hudlotion samt en återfuktande duschkräm - och nu började det hända saker.

Efter att ha hållt upp med det ett tag (efter att de tog slut) kom besvären tillbaka så det var bara att inse att även jag har blivit en apotekstönt.

Det finns få killar som går på gym som inte vill ha biffigare armar och en övning jag kan rekomndera är att smiska biceps med 21´an.

Att bolla med tunga vikter ser ju tufft ut men skaderisken ökar samtidigt som musklerna i sig inte har en aning om vikterna utan bara om hur stressade de blir av träningen - och där fungerar 21án alldeles utmärkt.
Egentligen är det snarare en träningsmetod än en specifik övning men i regel görs det med en stång.

Det går ut på följande - grabba tag i en stång - rak eller Z beroende på vad som känns bäst.
Sedan börjar du curla MEN bara till hälften så att du går från raka armar till ca 90% - gör 7 reps.
Direkt efter kör du 7 reps i toppläget. Börjar det kännas? Bra! Då avslutar du med att göra 7 strikta reps HELA VÄGEN från botten till toppen. Är inte armarna lagom möra kan du prova att adera lite vikt till den förmodligen tomma stången.

Den observante har antagligen redan listat ut att dessa 7 + 7 + 7 blir 21.

Även om inga mirakler kan garanteras så är detta en av den 8-faldige Mr. Olympia Ronnie Colemans favoriter och hans monstruösa armar på 60 cm (= ett vanligt huvuds omkrets) är svårt att argumentera emot.

Jag testade om detta gick att utföra även i tricepsövningar och tycker det fungerar fint i FRENC PRESS. Alltså att man håller stången på raka armar över huvudet och böjer ner stången bakom huvudet - gärna på en lutad bänk.
Försök hålla armbågarna fixerade och inte för brett isär. Vid curlen kan man variera greppen en del men här är det lättast att hålla ett rätt smalt grepp. Armbågarna får gärna vara lite uppvärmda innan så kör några lätta sett PUSH-DOWN innan.

Min flickvän har förälskat sig i att curla 21´or men fixar inte riktigt French-Press så det kan nog vara individuellt.

Härunder luftar f ö farbror Ronnie sina klubbor ifall någon vill ha lite inspiration innan ni letar efter lämpliga stänger.

 

Benes (M) lämnar sina kommunpolitioska uppdrag - SMP

Nu skulle jag i o f s kunna skriva om hur omdömeslöst det är att som politiker skriva sådant offentligt.
Jag hade också kunnat skriva om tiggare och vad som kan tänkas ligga bakom att folk söker sig hit.

Men jag fastnade främst för ordvalet "rasist" och reaktionen på detta.

Det känns som det faktiskt har börjat dyka upp ett kraftuttryck som faktiskt biter på infödda svenskar.
När det gäller kraftuttryck står vi trots vårt sekualiserade samhölle stadigt inom religionen och åkallar Djävulen i tid och otid. När uttryck från sydligare breddgrader dyker upp blir vi en aning autistiska och tolkar det bokstavligt vilket gör att effekten uteblir.

"JAG SKA KNULLA DIN MAMMA!!!!" - "nejdu...hon går inte igång på smågrabbar", "lycka till!" ,"du får hälsa!", "gillar du äldre kvinnor?", "varsågod...du får antagligen en kaka och en klapp på kinden".

"KNULLA DIG SJÄLV!!!" - "om du tror det ens är fysiskt möjligt så får jag tacka för komplimangen".

"JÄVLA RASIST!!!" är däremot betydligt mer spänt då det dels handlar om något som är tabulagt, är en kränkning av ens moral samt att man lätt blir förbannad när man är en del av ett land som både är känt för en generös invandrarpolitik samt ska ha en rätt tolerant befolkning (i en internationell jämförelse).

Kanske lite sent men vem bryr sig!?

Planerna för 2013 var att inte lägga så mycket fokus på kvantiteer utan snarare satsa på att få tag på lite mer aktuella plattor då jag allt för ofta ligger ett par år efter. Ett skäl var att flera intressanta band påstods sitta och ruva på nya alster.
Ytterligare en sak var att jag hade tänkt börja ge mig på vinyl-formatet då det dels är trevligt men även för att jag misstänker att CD-skivan inte kommer att hålla så värst många år till - att det även i fortsättningen kommer att finnas behov för fysiska format räknar jag kallt med.

I slutändan blev det bättre än förväntat. Inte mindre än 18 nya album samt två aktuella samlingar införskaffades (missminner jag mig inte har jag aldrig överstigit 14).
Efter att i fem år ha legat på minst 50 plattor i år kändes det som en vettig målsättning...fast att det slutligen hamnade på 85 stycken var väl en sisådär 30 mer än jag räknat med.
Ibland känns det som att det inte finns grupper värda att nämna som jag inte redan har men även när det gäller nya grupper så landade siffran på 36 st. Vet inte om även det är personligt rekord men det lär i a f vara bra nära.
I fjol var det betydligt sämre eftersom då var jag mer inne på att fylla på olika gruppers diskografier.
Vinyler ja...jo även där blev det lite grann. Fem st totalt men hade faktiskt räknat med fler men de är ju så satans dyra. Lever ju fortfarande kvar mentallt i tiden då man kunde köpa vinyler för typ en tjuga på second hand.

Orkar inte skriva om alla årsaktuella alster men det fanns ett lass som jag hade väntat på.
Det tar emot att säga det men det blev flera besvikelser. ABORYM trodde jag hade ryckt upp sig sedan sisst men nu orkar jag inte med dem längre. ARCKANUM var helt ok. Inte som de tidigaste plattorna men det hade väl ingen räknat med?
BLACK SABBATH visste väl ingen riktigt vad man hade kunnat vänta sig från men de satsade stenhårt på att gå tillbaka till rötterna. Kanske lite väl hårt för det känns som man hört låtarna innan men den får i a f godkänt.
Om BURZUM var ute och irrade på förra plattan så var den fan ett mästerverk jämfört med den nya. Det känns som Greven tryckt på REC på ett billigt keyboard. Visst ambinent musik kan vara riktigt bra och det behöver absolut inte vara avancerat men den här dyngan är minst lika dålig som de där pinsamma krigarbilderna som florerar på upphovsmannen. Har hört flera som klagat på nya DARKTHRONE men det säger mer om dem själva än om plattan för detta är det bästa de släppt på flera år. Visst de lirar ju inte BLACK METAL längre men det har de ju inte gjort på ett par plattor. Här är det en hyllning till 1984 års extrema metalscen vilket fungerar alldeles utmärkt. Att FENRIZ vurmar för extrem OLD SCHOOL är ju ingen större hemlighet. NECROPHOBIC har ändrat i sättningen och FREDRIK FOLKARE (UNLEASHED) är ny leadgitarrist. Han må vara en äckligt säker gitarrist men det känns fel att höra hans spelstil som förmodligen hade platsat bättre i t ex SHINING. Äcklig är även sångaren TOBIAS SIDEGÅRD som efter att ha gett sig på sin fru både åkt i finkan samt fått sparken (dock han han spela in detta album). Intrycket av plattan är mediokert...visst man hör att det är NECROPHOBIC och ibland blixtrar det till men överlag är det rätt tråkigt. Vill inte dra några förhastade slutsatser men det hade inte överraskat mig om detta blir deras sista album innan de lägger ner efter sitt 25-års jubileum i år.
SHINING kan ju sina saker men att kalla nya plattan för ett nytt studioalbum är ju att ta i då det rör sig om äldre material som spelats in på nytt. Resultatet blev dock fint och jag gillar idén att låta andra sångare göra sina tolkningar men jag vägrar (trots siffra innan titteln) räkna in denna bland deras andra studiofullängdare.
SUMMONING håller sig som vanligt på sin egen kant och lirar atmosfärisk NEO-FOLK BLACK. Har faktiskt inte hört något annat material på denna sidan milleniumet men det ska det banne mig bli ändring på för detta är en av mina absoluta favoritplattor i år. Duon må använda trummaskiner, samplingar och mer synthar än självaste KRAFTWERK men de verkar vara perfektionister ut i fingerspetsarna utan att bli för pretentiösa.
WATAIN vågar sig på att experimentera lite på nya plattan med lite ren sång och powerballader i stil med W.A.S.P.s "The Idol" och visst låter det helt ok.

Andra förlossningar från 2013 är: CURSED13 som lirar hemtrevlig BLACK METAL. Riktigt bra!
DEICIDE vet vid det här laget vad som fungerar och gör få/mig besviken.
ENTRAILS hyllar svensk OLD SCHOOL DÖDS i vanlig ordning och är nog strået vassare än förra plattan.
GHOST är hypade, de gillar KING DIAMOND, de maskerar sig och fjantar runt i masker och kåpor. De kan mycket väl dra hem en grammis, de lirar in i flashiga studios i Nashville och drar sig inte för att plocka in 60-tals influenser.
Kort sagt borde jag avsky dem som pest istället för som nu  klassa dem som en av årts absolut bästa plattor.

KONGH är det enda bandet mig veterligen som jag skaffat en platta med först efter att jag sett dem live. Inovativ och inåtvänd SLUDGE/DOOM när man mår allmänt piss eller är ute och promenerar i karga landskap.

SAILLE kommer från Belgien och lirar mogen symfonisk BLACK METAL som borde få DIMMU BORGIR att gråta bort clownsminket.
Plus några till...

Sedan var det ju det där med nya grupper för min skivsamling:

ABRUPTUM - var en besvikelse - kult - ja! Bra? - nej! Sedan får snubbarna göra hur bra musik de vill på varsit håll. BEHERIT - nja! Tror jag valde fel platta ur diskografin. BLACK FLAME - riktigt bra rå men stabil BLACK METAL.
BLACK SABBATH - har inga dumma kommentarer mer än att jag var mer än lovligt seg på att få tummen ur.
BLASPHEMOPHAGHER - italiens a la carte BLACK METAL för de som skyr sansad musik och skarpa produktioner.

CURSED13 - har jag redan nämnt. DIAMOND PLATE - amerikanska slynglar som gör fräsch THRASH METAL.
DOMGÅRD - riktigt fint. Känns lite som CURSED13. GHOST - har jag redan nämnt. GOD SEED - tycker att GORGOROTH är ett av världens mest överskattade band inom sin genre. Därför blev jag överraskad över hur hög klass det blev när GAAL & CO provar att köra eget race. HYPNOSIA - trots att jag bott i Småland en tredjedel av mitt liv är det först på senare tid som jag insett att ett av landets absolut bästa thrashband genom tiderna kommer från Växjö.
KONGH - har jag redan nämnt. KVIST - ja bandnamnet är ju inget att hurra över men musiken är riktigt hygglig stämningsfull BLACK METAL iden Norska skolan. JUNGLE ROT - gillar döds när den går i lite lagom tempo som BOLT THROWER, OBITUARY och nu även JUNGLE ROT. MASTER - lär skriva några rader i DEATH METALs historia men var faktiskt lite besviken på första fullängdaren. Den är inte direkt dålig men samtidigt inte speciellt bra heller...kan kanske behöva fler genomlyssningar. MEGATOMB - rått OLD SCHOOL DÖDS-projekt från Växjö....eh Tjecksoslovakien eller vad de nu påstod. METAL CHURCH - "Satan vad bra" tänkte jag när jag sorgligt sent kom i kontakt med denna HEAVY/THRASH-grupp. Hela första fullängdaren var inte riktigt så bra men lär nog snurra ett par varv emellanåt. MYSTICUM - kultförklarat industriellt BLACK METAL band från vårt västerliga broderland. Dock mer kult än bra. NAGLFAR - bandet som lirade BLACK men som inte klassade musiken som BLACK under 90-talet. Funkar dock fint även detta årtusende trots att  JENS RYDÉN lämnat bandet för att göra sig en grafikkarriär i vår huvudstad (kan dock tipsa om hans soloprojekt PROFUNDI). NECROCURSE - kan man inte få nog av NIFELHEIM så extraknäcker fjunbrodern HELLBUTCHER i detta lilla projekt som inte låter allt för olikt originalbandet. NECRONOMICON - de ska ha startat 1983 som ett punkband. Sedan hörde de HELLHAMMER och SODOM och sedan var det kört. Självfallet bra! NEKROVATION- svenskt band som lirar BLACKENED DEATH-metal eller nåt som inte låter helt fel. De kan helt klart lira. NINNGHIZHIDDA - skumt namn, skum musik. Tyskar som lirar BLACK METAL under sent 1990-tal. OFERMOD - bildade tydligen tillsammans med MALIGN och SVARTSYN någon miniscen i Stockholms BLACK METAL-kretsar under sent 1990-tal. Dock mycket bättre än det mesta på den tiden och hade passat bättre in i dagens scen. Förmodligen kan det finnas naturliga förklaringar till detta.
OLD FUNERAL - lär inte finnas några OLD SCHOOL DÖDS-band från Norge som är mer kult när huvudmännen från både IMMORTAL och BURZUM har ingått. Kanske inte det seriösaste bandet men fungerar hyfsat än idag.
POISON - inte glamfjantarna utan det tyska bandet som var ett av de första banden i den extrema sörrja som sedan skulle splittras upp i DEATH och BLACK METAL. PROTECTOR - även dessa gossar var tyskar (nu är de mestadels svenskar) som kom lite efter POISON och NECRONOMICON, å andra sidan var de hårdare.
QUORTHON - när BATHORYS huvudman får vara för sig själv blir det ALTERNATIVE-ROCK och GRUNGE. Faktiskt inte så illa som det låter men definitivt sämre än huvudbandet. RAINBOW - det enda jag kände till om dessa gubbar var materialet från GRAHAM BONNET-eran vilket suger stock. DIO-Eran var dock en annan femma.
SAILLE - har jag redan nämnt. SILENCER - kan nog lära mig gilla det där...när jag lyckas stå ut med den högt pitchade och plågade sången. Gruppen släppte bara en platta men har haft stor betydelse för dagens DEPRISEVA BLACK METAL-scen. SKOGEN - påstås vara inspirerade av DRUDK men är betydligt bättre. ATMOSFERIC BLACK METAL. SPORTLOV - det var evigheter sedan jag gav över 150 spänn för en enkel CD - men denna kultplatta måste jag bara ha. Tokrolig ploj BLACK/KÄNG med rejält driv. TESTAMENT - tvivlar på att få hade klagat om dessa THRASH-veteraner hade ersatt ANTHRAX på BIG 4 i Göteborg. Mycket bra och med en sångare som skiljer sig från mängden.
TRELLDOM - norsk BLACK METAL. WEAPON - svinbra BLACKENED DEATH METAL som känns som om Sverige möter USA (eller snarare Kanada).

I år var det tydligen åttonde året i rad som vi är lediga på nationaldagen och som vanligt funderar jag på hur detta ska firas.
Plötsligt blir det uppenbart att vi saknar någon tydlig tradition inom detta område.
Jag vill inte sitta på någon parkbänk med några fnittriga fjortisar och dricka folköl och jag vill inte heller springa runt och spela Ultima Thule på högsta volym.

Ultima Thule förresten!? Vi saknar verkligen musik inom detta område som är befriat från ljusskygga individer, eller åtminstonde har en publik som inte består av mestadels intolleranta bondlurkar som i ena stunden hailar till nationalsången och i andra skriker "VRÄSSA UPP FETTA KÄRRINGAJÄVEL".

De som antagligen bär störst skuld i detta är vår egen arbetarrörelse som sedan andra världskriget slagit i oss att nationalism är något dåligt som skapar etniska utrensningar och världskrig. Vi har en lång tradition av monarkiskt styre men i stort sett alla kungar avfärdas som inbicilla utsugare som för det mesta funderar på hur man skulle finansiera nästa krig.

Arbetarrörelsen blev väl på sätt och vis en fortsättning på bonderörelsen där bönderna faktiskt hade en hel del att säga till om men bara som ett kollektiv. Där hade man inte råd med individuella utsvävningar vilket lever kvar än idag i form av Jantelagen.

Arbetarrörelsen blev det nya heta och samhället utformades därefter. Socialdemokraternas balans mellan socialism och en kontrollerad marknad ansågs vara anledningen till att Sverige gick från att ha varit en fattig avkrok i norra Europa till att bli som bäst tredje rikaste landet i världen (eller nåt). Visserligen påstår liberaler och konservativa att landets välfärd redan var på god väg redan INNAN Sossarna började styra och en och annan kanske vill påpeka detta faktum att vi klarade oss helskinnade ur två världskrig har minst lika stor betydelse...men detta är en annan diskussion.

Per Albin Hansson tacklades med dalande opinionssiffror och lanserade det Socialdemokratiska folkhemmet där alla skulle kunna ta del av välfärden oavsett storlek på plånboken. Inte bara det...vi skulle dessutom bli bäst på allt.
Svenskarna indoktroerades i en tro att vi hade bäst sjukvård, bäst skola, bäst natur, bäst styre, bäst djurhållning etc och det skule ta lång tid innan det visade sig vara lite i och så med den biten.

Idag är arbetarrörelsen inte lika stark. Dels för att folk är mer individuella än tidigare, har lättare att se att andra länder också kan åstakomma något samt att hela rörelsen känns rätt gamal och trött.
Samtidigt är det ju knappast någon renessans för konservatismen när Kungahuset får rekordlågt stöd, kärnfamiljen är förlegad och den som skulle knysta ett ord om kyrkan framstår som fundementalist.

Tonåringar är små revoltörer som strider mot auktoriteter, har intressen föräldrarna inte begriper sig på och vägrar klippa av sig håret.

Ungefär så är ju den gamla klassiska bilden av tonåringar. Men liksom cobratelefoner och orange inredning är detta något som är mer eller mindre förlegat idag.
Detta beroende på att "ungdomen" är ett rätt nytt påfund som uppkom för bara två generationer sedan under 50- men framför allt 60-talet. Innan dess var livet uppdelad i den period man var vuxen och i den perioden man på ett pedagogiskt sätt förberedde sig för att bli vuxen. Plötsligt fanns det någon slags mellanperiod där man stod mellan barnets lekfullhet och vuxenvärldens krav och mer fokus las på att utforma identiteter, moden, idoler och att ta hormonella och emotionella problem på större allvar.

Detta var svårt för tidigare generationer att tackla då hela livet hade haft en sådan fokus på rollen som vuxen.
Självfallet blev det konflikter och inte allt för sällan ett tydligt ställningstagande mot de äldre generationerna.
Om normen var ordning och reda, vårdat yttre och kärnfamiljer blev resultatet för den nya generationen radikalism, nedklädning och lösa förbindelser.

Det som sedan hände var att denna radikala generation i sin tur fick barn. Hur skulle nu dessa göra?
Med föräldrar som levat promiskuöst, tagit droger, stått i barikaderna och gått runt med kläder som såg ut att ha hittats på tippen blev resultatet en slags anti-revolution. De som växte upp under 90-talet blev den "cyniska generationen" som sket i det mesta...vem fan bryr sig om politik när alla är lika glada kolsupare?

Det som däremot levde kvar var världen med en fot i vardera läger. Vuxenvärlden låg uppdukat som ett smörgåsbord men man kunde äta med fingrarna på ett barns kravlösa och naiva sätt.
Ungdomen i sig var här för att stanna och det var inte bara det att de som rent åldersmässigt passade in höll sig där utan det gjorde även deras radikala föräldrageneration.

Medan mormor aldrig riktigt fattade det där med stereoanläggningar så sitter våra mammor och leker med Facebook-spel och kommunicerar med SMS. Går man på festival så ser man medelålders män med begynande flint och patchade jeansjackor som står och vålar när Sabaton går på scenen.

Även på de minsta har ungdomens attraktionskraft en stor påverkan. Dockor hör till spädbarn för nu det är datorer och mobiler som gäller. Detta förfasar en hel del som lever i en bergfast tro om att barn-ska-vara-barn vilket i praktiken verkar vara att skydda barn från att bli vuxna och hålla dem borta från faror som krav och tristess.
Det kan komma som en chock för en del men även barndomen är ett rätt nytt påfund. Går man tillbaka i tiden så var barn små vuxna som lekte sig in i framtida roller. Kanske är det på vägs tillbaka dit med skillnaden är att nu är det inte längre fokus på bondesamhället.

Den sista åldersgruppen är också den absolut mest förlegade och bortglömda...eller kanske snarare den mest ignorerade. Nämligen ålderdomen. Att bli vuxen är tråkigt men att bli gammal är ju en katastrof för det är bara en grym påminelse om vår egen dödlighet. Visserligen hade det kanske kunnat vara vettigt att ta del avg de äldres kunskaper men vi har fått lära oss att efter 65 års ålder så är man i stort sett förbrukad och kan på sin höjd fungera som barnvakter eller se till att storkoken till högtider blir av.

Obituary
 
jag ser plötsligt att en gammal bekant som verkligen inte kan inse att han inte är någon vidare tecknare. I af inte för att vara över 15. Trots detta hotar han att inte bara lägga upp bilder på sin blogg utan ska även gå vidare till någon spelsida. Detta får mig att bli lite oroad över min egen lilla musiksamlarfetchism så jag passar på och nämner att jag ALDRIG skulle få för mig att pracka på andra det här.
Allt som skrivs här är för sitt egenvärde, att det helt enkelt roar mig.
Kommer någon in här och om någon dessutom gillar det så är det ju skojigt men jag har inte lagt en enda minut för att få hit folk då jag inte har något se-på-mig komplex (möjligen om jag startar ett band och vill promota oss).

Nåja, det var bara det jag ville säga så ingen missuppfattar mina syften. I stort sett är mycket av det jag skriver här sådant som jag hade kladdat ner i något kollegieblock under någon tråkig timme eller så.

Nu fortsätter mitt inlägg om grupper som jag samlar på:

Obituary - jag skäms över att behöva erkänna att det var först i fjol som jag började kolla upp detta kultdödsband. Death Metal fungerar bäst när det lufsar fram som en överviktigt vildsvin.
Har de två senaste plattorna och kom även över de två första på en CD. Även trean och fyran finns på ett dubbelalbum som kostar typ 100 spänn om man kollar runt lite.

Old Man´s Child - Galder får antagligen de flesta att tänka på Dimmu Borgir. Men han lirade melodisk Black Metal långt innan han rekryterades som gitarrist. Skillnaden mellan banden är att medan Dimmu Borgir blir sämre och sämre så håller OMC en mer stabil nivå. Av någon outgrundlig anledning införskaffade jag första plattan med gruppen i fjol trots att jag känt till dem en halv evighet. Plattorna låter fortfarande riktigt bra men är inte lika öppen för melodiska grejer nu som förr. Hade jag köpt plattor med dem i slutet av 90-talet hade Galder varit min gud.

Pain - den som aldrig hört talas om Pain, var vänlig att räck upp en hand! Sedan 1999 vet de flesta i lovlig ålder vad Pain är för något. Men det var en helt annan visa när jag jagade första fullängdaren innan genomslaget med tvåan. Då var det få ens inom metalkretsar som kände till Hypocrisys frontman Peter Tägtgrens soloprojekt. Sedan dess har det hänt en del....dessvärre har dfet hänt en del med min smak också för idag är jag inte speciellt intresserad av bandet längre och har t o m hoppat över erbjudanden att köpa andra plattan för en femtiolapp och liknande.

Pantera - återigen en gammal grupp som jag föll för under 90-talet. Att köra takter på en lös E sträng ackompenjerat med triggade trummor var tufft för 15-20 år sedan. Idag känns det lite halvt medryckande blandat med en aning nostalgi. Som det kanske låter så är det inget som är speciellt högprioriterat. Men med tanke på rasande priser och detta faktum att de inte var speciellt produktiva (självfallet räknas allt innan Cowboys From Hell bort) är det mycket möjligt att jag skaffar samtliga fullängdare.

Runemagick - trots att dessa gossar (och tjej) inte bara varit bland det bästa Sverige har att erbjuda inom funeral doom utan dessutom hunnit släppa en hel del plattor är de inte speciellt omtalade. Mycket konstigt....liksom att det är svårt att få tag på deras plattor. Chansen att få en komplett discografi med Runemagick är inte speciellt stor som det ser ut just nu, men jag håller ögonen öppna.

Samael - första gången jag hörde Samael var det material från Passage. Jag införskaffade de två första plattorna och blev förvånad för detta var knappast vad jag väntade mig. Det jag inte visste var att de hade gått från slö stämningsfull Black Metal till militärisk industriell thrash. Båda genrerna var dock riktigt bra.
Sedan minskade mitt intres se för industriella tongångar och idag är jag inte lika intresserad av dem längre även om jag fortfarande tycker nämnda plattor är svinbra.

Satyricon - har varit nyfiken på gruppen ett bra tag så jag beslutade mig att börja införskaffa plattor med dem f o m i fjol. Den bästa plattan verkar vara Nemesis Divina så den har jag skaffat. Men sedan tog det stopp.
Det nya materialet låter helt enkelt inte tillräckligt bra längre och vill jag ha gammal norsk Black Metal finns det andra alternativ som jag tycker bättre om, så Satyricon slår rekord i kort samlarperiod.

Shining - Det var på en Close-Up Soundcheck-skiva som jag bekantade mig med gruppen för första gången.
Det var fattigt plinkande och lite jämmer vilket inte skapade någon större attraktion. Hade bara tidningen haft vett att ta någon av alla de andra låtarna och inte just det sämsta spåret hade jag antagligen blivit betydligt mer intresserad. Istället var det först i och med femte fullängdaren jag föll för dem och har köpt allt jag kommit över med dem sedan dess.

Slayer - det finns folk som gillar extrem metal som inte faller för Slayer...men de är ungefär lika vanliga som snömän i Afrika. Min första kontakt med bandet var redan 1996 då jag chansade och köpte deras dubbla liveplatta. Till en början fattade jag inte så mycket, vissa riff var ju iofs riktigt bra men det tog något år innan det lossnade. Idag har jag alla fullängdare samt ett par andra plattor med dem. I ärlighetens namn är det egentligen bara fram till Seasson In The Abyss som är riktigt bra. Resten känns mer som om det går på ren automatik.
Men jag kommer defennitivt att införskaffa även framtida verk...om inte annat så av ren princip.

Summoning - när jag försöker räkna Black Metal-plattor i samlingen är detta en grupp som jag inte riktigt vet vad de ska klassas som. Rent musikaliskt har de flera saker gemensamt med genren i form av skrik och gitarrer. Men Summoning är så mycket mer än så och lägger in storslagna synmattor, bombastiska trummaskiner och skriver texter som i värsta Power Metal-stil handlar om Tolkiens böcker. Men jag gillar det skarpt ändå.

The Sins Of Thy Beloved - enligt mitt tycke är detta det bästa som finn inom Gothic Metal.
Detta trots att gruppen har så många medlemmar att det är snudd på en orkester. För allvarligt talat låter det lite oroväckande med två sångare, två keyboardister och en som gnider på en fiol. Men slutresultatet blir riktigt vackert och man tänker inte på att fler fingrar än man orkar räkna spelar samtidigt.

Theatre Of Tragedy - detta är bandet som skapade Beauty & The Beast-temat. Alltså en kille brölar och låter elak och en tjej med späd röst bidrar med kontrast. Bandet var ett mycket stort band inom Gothic Metal en gång i tiden tills medlemmarna fick höra Kraftwerk och tyckte att det där lät ju intressant.
Intresset dalade (i a f i metalkretsar) och när man dessutom blev av med sin sångfågel Liv Kristine var de bara en nostalgisk rest från svurna dagar. Jag tror fortfarande de håller på men idag är det ingen som bryr sig längre.

Therion - gruppen har varit som en vagel i ögat genom åren. Jag ser dem men det händer inte så mycket mer än så. Men när jag såg en billig platta på Ullared för tre fyra år sedan slog jag till.
Sedan dess har det blivit två plattor till och ytterligare en är på väg.
Även om jag förstår att mer konservativa headbangers kan ha svårt med allt operaexperimenterande så gillar jag det skarpt. Egentligen vill jag gärna kunna lyssna på klassisk musik men behöver ha det inpackat i lite tyngd, vilket Therion gladeligen levererar.

Tiamat - Wildhoney är en av de bästa svenska plattorna någonsin. Det var resultatet av att en gammal dödsgrupp tröttnat på hela branchen och skrev musik utan en tanke på hur folk skulle ta emot det. Resultatet blev en flummig, vacker och personlig skiva som baserades på huvudmannens kärleks- och drogbekymmer.
Även om jag inte jagar gruppen speciellt aktivt så har jag inte heller stängt dörren för dem.

Unleashed - att kombinera vikingar och metal känns inte speciellt orginellt idag. Men få grupper har så lång erfarenhet av denna kombination som Unleashed och vore det inte för dem hade antagligen inte
Amon Amarth funnits. Gruppen krånglar inte till speciellt mycket utan är i regel raka i musiken för att kunna bevara så mycket tyngd som möjligt. Sångaren har egentligen inget riktigt dödsbröl utan låter snarare aggressiv och irriterad.

Vader - enligt mig så är deras debut den vassaste dödsdebuten någonsin. Detta trots att de i grund och botten låter som om de försöker apa efter Slayer. Slutresultatet blir hårt men tappar inte känsla.
Tyvärr tycker jag att de snabbt började tappa. Visst musiken låter fläskigare än någonsin och ibland undrar man om det verkligen är en människa som sjunger men ändå. Har tre fullisar och en best-of....fler lär antagligen trilla in med tiden.

Venom - egentligen vet jag inte om jag samlar på dem. Har haft en skum platta med dem i några år som låter som något slags replokaltrams. När jag fick erbjudande i fjol att införskaffa de fyra första fullängdarna (som är så kult att det är utom fattningsnivå) för ca 30 spänn styck behövdes inte många sekunders betänketid.
En del saker är riktigt bra med dem men vågar gå på tvären och fråga vart producenten höll hus?
Plattorna hade varit så mycket bättre om man kunnat få in lite mer elakhet eller tyngd...istället känns det som mn slänger in alla möjliga tuffa effekter och hoppas på det bästa.

Watain - är sent ute igen...men nu har jag två av albummen så det återstår bara två till.