1988 gjorde Celtic Frost ett av de största misstagen under deras karriär, de valde att för en gångs skull vara lite mer avslappnade och bara ha skojigt av vilket resultatet blev plattan "Cold Lake".

Detta hade antagligen fungerat för de flesta hårdrocksbanden under 80-talet men Celtic Frost var inget vanligt band utan de var en av pionjärerna inom extrem metal, med en tillhörande die hard publik. Att släppa en platta som var influerade av den kommersiella glam-vågen var ungefär som om en glamorös skådespelerska skulle dra upp skjolen och skita på mattan in till Oskargalan. Det slutade med att bandet la av och det tog flera år innan fansen förlät dem.

Att jag överhuvud taget nämner det här beror på att jag under mitt slösurfande kom in på videon "Cherry Orchards" där bandet hyllar Marilyn Monroe.

Det är dock inte Marilyn Monroe som jag reagerar på utan att Tom G Warrior tydligen beslutat sig för att sluta spela på hans mest kända gitarr Ibanez Ice. Detta instrument har han förvisso tagit tillbaka och även låtit idolen och vännen H.R.Giger dekorera.

Det lustiga är inte att han valt att lägga undan sin vanliga gura utan att han verkar ha svåret att bestämma sig vilken han ska spela på så han verkar ha tagit med sig alla andra han kunde finna i hemmet. Totalt spelar han på fyra stycken.
En Gibson Explorer, en Gibson Les Paul, en BC Rich Warlock samt en Charvel av något slag.

Enligt rykten ska han även ha en Gibson Flying V men den var kanske var allt för förknippad med hans gamla band Hellhammer ett band som han med åren skulle börja hata mer och mer och t o m ha bränt upp allt han ägde och hade med dem (kanske följde gitarren med?).

För att öka nördfaktorn kan jag dessutom avslöja att Tom inte hade en Ibanez när han spelade med Celtic Frost under 1980-talet utan (minst) två stycken. Skillnaden var framför allt att den ena hade limmad och den andre skruvad hals där han faktiskt tyckte bäst om den skruvade.

Under en diskussion med en polare kom vi överens om att bland de stora Black Metalbanden i Norge finns det inte längre några stora band som fortfarande levererar som de gjorde tidigare.

Innebär detta att jag dissar Norsk BM?
Knappast men de har haft svårt att leverera de senaste åren.

Om man tar det äldsta och mest legendariska bandet Mayhem så går de inte att jämföras med hur de lät för en sisådär 20 år sedan. Visst de lirar säkrare än vad de gjorde under Euronymous-eran och har faktiskt lyckats skapa ett nytt och unikt sound även under åren med Blasphemer men med handen på hjärtat; de tre senaste fullängdarna fastnar inte lika bra som De Mysteriis Dom Satanas från 1994.

Samma sak med Burzum. Den senaste plattan sög rejält. Dessutom larvar varg Vikernes sig genom att spö ut eländet med att ge ut bilder där han går runt med hjälm. Förra plattan var dock rätt hygglig så det kan förhoppningsvis bli bättre nästa gång.

Darkthrone har varit löjligt produktiva jämfört med t ex Mayhem och det mesta i deras backkatalog är rätt ok.
Deras nya kängpunkinfluerade sound ger jag inte så mycket för och Fenriz bör hållas borta från sångmikrofonen om så Nocturno Culto ska behöva ta till våld.

Emperor har lagt av och det var inte en dag för tidigt. Men jag har aldrig gillat dem trots att jag vet ett flertal människor som avgudar dem.

Immortal verkar inte heller kunna komma med så mycket intressanta saker.

Gorgoroth har alltid varit löjligt överskattade och hur de har kunnat bli så stora som de är förblir ett smärre mysterium.

Satyricon lär nog aldrig ha sålt mer plattor än nu men gå inte på larvet om att de går tillbaka till första generationens rötter för det stämmer inte. Deras topp var runt Nemesis Divina och det som kom under 2000-talet fungerar antagligen till en helt ny typ av publik.

Dimmu Borgir har ett sound som tydligen går hem hos många men är det Black Metal man vill ha får man söka sig vidare. Dock råder det skilda meningar om när deras kompasser spårade ur.