(möte med föreningen Anonyma Facebookholister)
Hej jag heter Torzul.....och är facebookolist!
HEJ TORZUL!!!

Plötsligt inser jag att inloggningarna på Facebook går snabbare än att mitt medvetande hinner uppfatta vad jag egentligen gör. Sedan sitter jag med sidan öppen och väntar på....ja vad väntar jag egentligen på?
Att min faster sätter upp sina julgardiner? Att det finns en ny video med ett metalcoreband? Att en gammal klasskamrat ska till Åre? Att en bekant gör någon teckning av någon kändis och inväntar beröm? Att upptäcka att folk absolut inte kan få in i sina skallar att jag inte vill hålla på med några löjliga spel?

Facebook är lite som Lady Gaga. Båda kom som en blixt från klar himmel och verkar attrahera de flesta.
Nu är ju inte fenomentet med communities något nytt utan jag har själv varit aktiv på sådana sedan 1998.
Däremot har det tidigare varit mer nischat till specifika målgrupper.

Det var först med Lunarstorm som det började bli någon storlek att tala om. Visst fanns det andra communities innan dess men ingen lyckades med bedriften att fånga upp så pass många att folk automatiskt hamnade där p g a att det var där alla andra redan fanns.
Lunarstorm var enkelt, användarvänligt och hyfsat stabilt vilket lockade flera. Lustigt nog kunde de flesta leva med det fåniga pussinulliga imaget de hade som kändes som handen i handsken för de som faktiskt gillar blöjtechno och liknande. Det hindrade inte att folk från de flesta genrers och politiska läger kunde samsas under ett tak.
Det lustiga var att man hörde ofta att folk klagade men att man slätade över sitt medlemskap med att alla andra fanns ju där. Samma fenomén verkar ha kommit i och med Facebook.
Att ställa dessa två brevid varandra är dock som att att jämföra Jokkmokk med New York.

Medan Lunar attraherade svenska ungdomar så har Facebook lockat till sig allt och alla.
Från småsyskon till gammelmormor. Från Sverige till Nigeria. Alla har Facebook. Det mesta går även att väva in i Facebook. Gillaknappar finner man på var och varannan hemsida för att inte tala om artiklar. Det finns en massa Facebooks-aps till mobiler och det mesta som har något med internett att göra går numera att kopplas samman med Facebook.
Att överhuvud taget nämna det här på en blogg är lite som att förklara vad en mack är för en bilist.

Samtidigt som Facebook växer så kommer det även mer kritik. Ju mer det kopplas ihop med ens liv desto fler ser faran med det. Att Facebook själva inte förnekar att de både kollar upp och har rättigheterna till informationen gör det ju inte bättre. Men samtidigt sitter jag och funderar varför folk är så rädda för sin integritet när det verkar som om var och varannan gladeligen har dörrarna på vid gavel till sina liv.
I en värld där hundratals miljoner människor finns och en stor del inte kan gå på toan utan att meddela alla andra kan man ju fråga sig hur stor risken är att någon skulle vilja snoka reda på saker om mig.

Det talas ofta om att bojkotta Facebook men trots att det skickas runt meddelanden om Facebook-fria månader så verkar samma personer snällt sitta och lägger upp bilder på sina ungar några dagar senare.
På det sättet känns det ju nästan som om vi har ett enormt beroende här. Folk kan verkligen inte hålla sig borta från Facebook. Men jag har valt att göra ett tappert försök att faktiskt hålla mig borta under December.

I skrivande stund har jag varit Facebook-fri i 11 timmar.

Fick precis reda på att mitt arbete har eller ska börja med övervakning till enskilda IP-nummer.
Detta innebär att jag antagligen kommer att dra ner lite på min aktivitet här ett tag då nöjesbaserad surfning betyder för lite att göra = får mer arbete att ta itu med. Samt ger ett allmänt oseriöst och slappt intryck.

Tanken är att jag ska skaffa en egen uppkoppling så småningom.
Ska kolla hur det ser ut i slutet av den här månaden om det finns möjlighet att kunna bränna lite stålar på en uppkoppling.

Jag är en fegis!
På nätet brukar jag gömma mig bakom psynonymer för att kunna hålla mina olika roller åt.  Jag vill helt enkelt inte att jag ska konfronteras med saker som jag skrev i en blogg när jag sitter och fikar med kollegor och liknande.

På Facebook har jag däremot gått under mitt riktiga namn då merparten av de som jag känner där är folk som jag även känner i det verkliga livet.
Fast det senaste året har jag gjort ändringar där också efter att det uppdagades att det finns en till som bär samma namn som mig.
Inte för att jag bryr mig om sådana detaljer. Problemet var bara det att plötsligt hade jag en 14 årig flickvän.

Hon hade addat mig vilket jag inte tog någon större notis om. Folk får väl adda mig om de vill så länge de inte förväntar sig något.
Snart började hon skriva och fråga vad jag pysslar med osv varvat med mer personliga kommentarer.
Först tänkte jag att nej nu skiter jag i det här. Vet hon inte vart hon ska ta vägen med sina hormoner så kan hon leta reda på någon annan.
Av egen erfarenhet vet jag att tjejer kan bete sig skumt i den åldern. Vissa blir kära i kändisar, lärare osv så det kändes ju inte helt otroligt att man även kan kära ner sig i äldre människor på Facebook.

Samtidigt kände jag faktiskt lite ansvar över henne.
En förvirrad känslomässigt labil högstadietjej kan ju lätt bli lovligt byte för folk med andra avsikter.
Så jag bestämde mig för att helt enkelt bli så tråkig att hon snart skulle tröttna.
Dessutom nämnde jag ofta min flickvän i förbifarten.
Men hon var envis och jag kände att jag kommer snart få arga samtal från hennes mamma eller nåt som undrar vad jag är för något pervo.

En vacker dag löste sig allt.
Hon hade bara råkat få för sig att jag var en kille som var 16 år som råkar ha samma namn. Visserligen står det tydligt att jag är förlovad, bor på en annan ort plus att jag har en massa bilder och skit som defenitivt borde visa att jag inte är den hon trodde.
Killen i sig tog inte illa upp utan verkade tycka det var komiskt då han addade mig (eventuellt vill han ha lite kolll).

Min första åtgärd efter det där var att jag helt enkelt la in mitt nick i namnet, som jag senare lät ersätta förnamnet.