Om föregående inlägg handlade om skillnaden mellan TRUE metal och mer kommersiell dito så kan vi lägga lite fokus på själva hårdrockaren.

Det kan låta lite elitiskt och nördigt att dela upp folk som äkta eller inte...då det för de flesta som lyssnar på tyngre musik handlar om själva musiken. Men som jag tidigare varit inne på så är det antagligen själva kärnan till att hålla genren levande. Det är lite som att ha en politisk åsikt eller att ha ett brinnande engagemang.

För egen del har det aldrig handlat om att klä upp mig för specifika tillfällen.
När jag går runt på festivaler med MC-jacka och patronbälte är det ingen teater utan det är JAG och inte något slags halloween jag är på. Hela livet har egentligen gått åt det hållet då mina intressen alltid kretsat kring oika ingridiencer som förknippas med extremmetal. Skräck, ockultism, våld och självfallet ett en intresse för extrem musik.
Utan att ha något direkt belägg för det tror jag de flesta som identifierar sig som hårdrockare har en liknande bakgrund.

Engagemanget kan man se på flera sätt. Ett av de tydligaste är att det knappast råder någon blygsel angående vilka band man gillar. Bandtröjor är stapelvara, liksom även plattor (är man riktigt seriös kör man på LP...är man überseriös jagar man rariteter och kassetter och det finns ingen hejd på hur mycket en del kan lägga på vissa släpp).
Patchar är vanliga de också, liksom pins. Tatueringar är knappast sällsynta och det är ofta bandrelaterade saker eller demons som gäller. 

Spelningar är vanligt att man träffar sina polare på. Att gå på spelningar är förvisso rätt vanligt även utanför metal-kretsar med den skillnaden att det är en mycket tunn linje mellan fans och artister.
Orsaken är till stor del för att det fullkomligt kryllar av musiker i metalkretsar och chansen och folk växlar att stå på scenen eller i publiken.

Som jag nämnde i förra inlägget tar dedikerade hårdrockare avstånd från en del band som de inte anser har något med scenen att göra. Å andra sidan är folk oerhört hängivna till de artister som respekteras. Att ett band legat lågt i decennier är sällan några problem för de tas emot med öppna armar om folk gillar dem.
När det gäller band finns det en nördighet som knappt överträffas av Star Wars-fans för metal-fans inte bara lyssnar på banden...de vet i stort sett allt om dem också och har ofta respektabla samlingar med sina favoriter.

Härom dagen läste jag en krönika skriven av en tjej som menar att hon inte blir tagen på allvar i metalkretsar.
Att folk inte tar hennes musikaliska intresse seriöst och kallar henne possör var enbart utifrån hennes kön -
och hon tvingades ofta få ställa sig i försvarsställning och rabbla Slayers diskografi.

Jag tror att det är sant - utifrån hennes perspektiv. 
Problemet är nog mer komplext än så då en bekant till mig ifrågasatte henne och menade att det snarare var det att hon nämnde att hon vuxit upp med Slipknot som var boven i dramat. Han blev självfallet idiotförklarad men det intressanta är att jag tror det är två skilda världar som möts. Dels folk som GILLAR metal, samt folk som LEVER metal.

Visst det kan ju tolkas som lite tufft intetsägande  snack men tänk efter lite...hur har det gått med olika musikstilar genom tiderna? 1970 brukar fara det årtalet de flesta kan enas om var då hårdrocken födddes. Sedan kom punken och hårdrocken dömdes ut som förlegad. 15 år senare var det dags för grungen och hårdrock blev något som återigen ansågs vara förlegat och blev dessutom ofta förlöjligad. Idag 44 år efter Black Sabbaths självbetitlade debut är det utom allt tvivel att hårdocken lever och mår bra. Bara det att vi har ett flertal stora festivaler som utgår från den.
Har någon hört talas om en new wave eller grunge-festival på den här sidan milleniumet?

Ska jag dra egna slutsatser så tror jag att det är HÄNGIVELSEN som räddat hårdrocken. Folk som ömt vårar dess rötter men även inovativa människor som provar nya saker. Just de där två senare har en tendens att krocka emellanåt och leda till diskussioner. Ibland verkar en del glömma bort att de metalbanden som på något sätt skrivit in sig i historien vågat tänja på gränserna och provat nya saker. 

Vad är det då som skiljer ÄKTA metal från FALSE metal?

Svaret är bandets hängivelöse, intregitet, erfarenhet och inte minst fansen.
Att sälja stora kvantiteter kan bli problematiskt för liksom många andra genrers är få mer avskydda än de som "sålt sig". Sålt sig innebär i det här fallet att medvetet ha ändrat musik och/eller image för att ha som preliminärt syfte att locka till sig nytt folk. Att Iron Maiden kan sälja enorma kvantteer förklaras genom att de varit konsekventa, har låtit ett brett spektrum av fans komma till dem och inte tvärtom. Medans ett band som Metallica anses ha skaffat sig en radiovänlig profil för att nå ut till sina nya fans.

Det kan ibland kännas som att hårdrockare är ett rätt inskränkt släkte som bara sitter och tittar på Motörhead och Venom vinyler och knappt vet vad som händer i resten av världen. Detta är en sanning med viss modifikation då det faktiskt förekommer en hel del influenser som är allt annat än ren metal. 
Många av metalgenrerna är crossovers mellan olika hårdrocksstilar eller genom att man plockat influenser från helt annat håll. Även om 99% av min skivsamling kan sättas under METAL/HÅRDROCK så är det en hel värld av nyanser.
Jag kan höra klassisk musik, jazz, blues, folkmusik, ambinent, opera, rock, punk m.m. 
Står man stadigt i sina Underground-kängor går det även fint med att våga sig på att löyssna på helt andra saker. Ingen halshugger dig för det....MEN, gud nåde den som vågar skylta med att den lyssnar FALSE METAL!!!

Är du uppväxt med radiomusik och lever ett tryggt idylliskt svenssonliv kan kontakten med t ex Marilyn Manson eller någon NU-metalakt bli omtumlande. Kontrasten blir påtaglig och detta blir ju jävligt tungt och ger föräldrarna huvudvärk. Problemet kommer den dagen du springer på hängivna hårdrockare som inte blir det minsta imponerade.
Dessa band betraktas som några vars preliminära publik är svenssonungar som vill vara lite extra tuffa. 
När ett band har en publik som består av fler korthåriga datanördar och kappvändare än hårdrockare är det praktiskt taget omöjligt att komma in i värmen. De betraktas som en cansersvulst som kanske kan ha en del gemensamma celler med hårdrocken men som muterats till något som vare sig blir helt rumsrent på radion men samtidigt inte accepteras i den mer hängivna fåran. I ren självbevarelsedrift stöter hårdrocken bort dessa då de riskerar att urvattna och implodera hela genren.