Detta är inte utan att jag skäms över att erkänna mina bristfälliga engelskakunskaper.

Till skillnad från kemiska formler, mattematiska kurvor, hur man manglar, densitet, vad grävlingar heter på latin och vilket år Karl XI kröntes är engelska något som ständigt återkommer.

Kan man inte förstå engelska blir man inte bara socialt handikappad utan stämplas som lite efter (nåja...det kan ju vara mina egna fördommar som spökar för ingen har uttryckligen sagt: "du snackar inte engelska så du måste ju vara lite dum i huvudet" ).

I skrivande stund är det mindre än en vecka tills jag ska till England och medan andra oroar sig över ekonomin, hur de ska hitta, hinna med allt, att flyget går som det ska och så vidare sitter jag och funderar på hur jag ska lyckas kommunicera.

Nu kan det verka lite lustigt att någon påstår att den har stora brister i engelska när folk kan lära sig ett helt nytt språk på några månader - och vi dessutom pluggar engelska i sju åtta år. Lägg därtill att vi amerikanska filmer och serier vi översvämmas med. Engelska borde således vara det ämnet vi borde ha bäst koll på. Då lutar det väl snarar åt att jag antingen är feg eller jävligt lat.

För att vara helt ärlig kan jag inte ge något bra svar på det. De första två åren var inga problem.
Däremot sackade jag efter i högstadiet och kom aldrig i fatt. Jag har inga större problem med något annat ämne men jag har fruktansvärt svårt att ta till mig språk. Ge mig glosor så sitter jag och pluggar på dem i timmar tills jag nött in dem.
Sedan kommer jag i bästa fall ihåg dem tills jag blir förhörd, varpå de fötrsvinner - eller i alla fall liggerlatent och kurar någonstans. Grammatik är ungefär på samma sätt där allt nollställs under natten och alla preportionerna är som bortblåsta nästa dag. 

I en mer praktisk situation blir det fullständigt TILT i skallen. Även de enklaste orden är som bortblåsta och det blir omöjligt att sätta ihop en enkel mening. Samtidigt kan jag spontant slänga ur mig enstaka ord när någon undrar vad det heter på engelska så det verkar ju finnas något där...bara inte tillgängligt när jag behöver det.

  -Hur känns det att bli gammal? frågade jag en bekant härom året då han precis firat sin 30:e födelsedag.

  -Man märker att en del i umgångeskretsen har blivit rätt tråkiga...fast de var de å andra sidan även när de var 20.

En annan bekant fyllde nyligen 40 och utbriste glatt att han är 18 med inte mindre än 22 års erfarenhet.

Båda dessa herrars åsikter ligger rätt nära mina egna tankar kring ålder.
Jag är äldre än de flesta jag umgås med idag men jag KÄNNER mig inte äldre...i alla fall inte innan man börjar prata barndomsminnen.

Varför frågar man egentligen om åldern? Vad vill man veta?
Vore jag runt myndighets- och systemåldern hade jag kunnat fatta. Kan ju vara lite pinsamt att gå ut och upptäcka att en i sällskapet inte kommer in.

Är det den fysiska statusen som är intressant? Även om ingen kan komma ifrån att kroppen förfaller med åren så har livsstil och gener en enorm betydelse. ROFFE på gymmet bänkar/böjer tresiffrigt. Inget speciellt häpnadsväckande i sig om man bortser från att han är 82 år. Samtidigt känner jag folk som var i dåligt skick redan i 20 årsåldern. 

Mer troligt är det antagligen att folk vill veta lite vart i livet man står.
STÅR!? Skojar du eller?
När farsan var lika gammal som mig hade han byggt ett hus med sina egna händer, satt två barn till världen, avverkat ett par bilar samt haft ett fast jobb sedan flera år tillbaka. Själv hänger jag med långhåriga drägg i 20 årsåldern och tittar på andra långhåriga drägg som spelar för oss. 
Det där med att uppfylla vissa vuxenpoäng bara för att man kommit upp vid en viss ålder känns förlegat.
Jag avskyr verkligen tankesättet att man inte längre får ha kul bara för att man är i en viss ålder. 
Att jag roar mig på ungefär samma sätt som om jag vore 18 ska dock inte uppfattas som att jag förespråkar någon slags oansvarighet. Tvärtom, jag är övertygad om att dessa går att kombinera och jag hade garanterat varit en bättre farsa än min egen trots att jag inte på långa vägar är lika "vuxen" som han var.
Ansvarstagande OCH sympatisk är det nya svarta!!

När det gäller erfarenheter så kan jag berätta en liten historia:
Det var en gång en pojke som blev sjuk i 10-11 års åldern och levde isolerat fram till slutet av tonåren.
När han började komma ut i världen trodde han att allt skulle bli frid och fröjd men insåg snabbt att det är ett jävligt stort steg att hoppa nästan tio år. Bara det att lära sig umgås igen kan ju låta enkelt men det är faktiskt något som man måste öva på -  även om folk överlag sällan reflekterar över det.
Så redan här hade jag...ops!...POJKEN menar jag, sackar efter i utvecklingen. 
Åren började gå men utan kontakter, utbildningar eller speciellt mycket social kompetens blev det svårt att få jobb och därmed komma iväg och träffa folk. Så idag är glappet ca 10 år om inte mer mellan hmm...pojken och hans jämngamla.
Det innebär att om de har tagit sina högskoleexamen, köpt hus, skaffat sitt andra barn, är inne på sin andra eller tredje bil så planerar jag själv körkort och att plugga färdigt på en folkhögskola.
Men detta ska inte tolkas som att jag gnäller utan att det känns ovesäntligt att prata om ålder, för en siffra kommer inte säga så mycket i det här fallet.

Snackar vi minnen eller personlig mognad är det ju däremot en annan femma.
Till skillnad från många av de jag umgås med idag har jag ju minnen från den tiden hårdrocken ansågs vara pasé, förlegad och barnslig. Jag var också med innan alla människor satt bakom en dator och hade mobiler.
På mognadsfronten har det ju hänt en del. Idag är jag ju inte lika naiv eller enkelriktad som när jag var 18 och gärna såg allt i svart eller vitt. Tonårsfrustationerna har lugnat ner sig och jag är mer pragmatisk idag...vilket innebär att jag kan snacka med dig även om vi inte tycker likadant. Tidigare hade det istället handlat om att argumentera ner den andra och gömma sig bakom sitt skyttevärn.
På kommunikationsfronten har det hänt en hel del. Jag erkänner bittert att jag var en av alla dessa idioter som dömde ut hela kvinnosläktet en gång i tiden på grund av egna taskiga erfarenheter. Inget perspektiv och defenitivt ingen empati.
Kanske är det helt enkelt så att det framförallt är empatin som utvecklas efter att man fyllt 20...kan ju bara tala för mig själv. Lovar att världen kommer att bli fan så mycket trevligare när man vågar rasera sina emotionella skyddsvallar.

Nu känns det som att det räcker med åldrar för ett tag...här under är jag förrsten 13 fyllda.
 

• Serietecknare - när jag var liten tyckte jag om att teckna och gjorde det både gärna och ofta.
  Att kunna försörja sig på det verkade ju toppen då jag kunde stanna hemma, ha vilka tider jag ville och naturligtvis även få hålla på med något som jag tyckte var roligt.
  
  
• Radiopratare/journalist - när jag började i gymnasiet hade jag börjat tröttna på teknndet - nu ville jag bli radiopratare istället. I praktiken är det snarare journalism det handlade om.
  
  
• Författare - att sitta hemma och dricka kaffe, lyssna på musik och fixa minst en bok om året hade ju varit rätt schysst. Är intresserd av kommunikation och sitter ju ändå vid datorn i tid och otid.
  
  
• Svetsare - efter att ha jobbat några år inom omsorgen ville jag byta spår och satsade på en svetsutbildning.
  Har ju alltid gillat att se konkreta resultat och brukar vara noggrann.  Sedan känns det ju lite tufft att kunna kalla sig själv för industriarbetare.
  
  
• Gravstenshuggare -inte speciellt seriöst menat men tanken slog mig när jag letade efter lite olika brancher som stack ut lite.
  
  
• Plastikkirurg - med ett kreativt sinne, noggrann, tycker om att jobba med människor och göra dem glada, lite mornbid samt gillar pengar borde jag väl kunna passa? Lite lång studietid dock.
  
  
• Taxidermist - ännu ett av mina morbida yrken och kanske inte speciellt seriös det heller är ju att stoppa upp djur. Vore grymt att ha ett sådant visitkort.
  
  
• Soldat - tro det eller ej så var jag faktiskt seriöst inne på att bli soldat för några år sedan och var både på studiebesök samt anmälde mig till GMU. Vildmarksliv, tighta polare, träning, vapen, en chans att hjälpa folk runtom i världen och en massa förmåner kändes ju inte helt fel. Känner mig dock lite gammal.
  
  
• Grafiker/layoutare - det är över min döda kropp att jobba med att teckna, men däremot fixar jag gärna till bilder och förstärker budskap, bringar harmoni osv.
  
  
• Informatör - träffade en informatör för två år sedan och insåg att hans arbete hade varit roligt att hålla på med. Att jobba med information och IT hade jag lätt kunnat göra om dagarna samt med ett vänligt leende dyka upp så fort något som rör min verksamhet sker.

I nuläget ligger de två senaste närmast till hands. Insåg att jag inte behöver vara så förbannat rationell hela tiden utan att det är helt OK att satsa på roliga saker emellanåt och inte enbart på sådant som verkar bäst för stunden.
Ska se om jag tar mig in på någon utbildning till hösten.

Andra yrken som kretsar runt mig är illustratör som folk tjatade på att jag skulle satsa på när jag var yngre men som jag aldrig varit intresserad av att försöka leva på. Har även annsett mig själv vara för dålig för att ha någon chans att leva professionellt på det. Vården har jag jobbat med i några år men trots att de flesta jobb som jag söker är inom detta område så känns det inte speciellt lockande att sattsa mer seriöst då det är minst något års studier, samt ytterligare två år där jag är timvikarie innn jag får en fast tjänst. Vårdare/assistenter hade behövt högre lön och bättre status för det.

Torzul

Kanske lite sent men vem bryr sig!?

Planerna för 2013 var att inte lägga så mycket fokus på kvantiteer utan snarare satsa på att få tag på lite mer aktuella plattor då jag allt för ofta ligger ett par år efter. Ett skäl var att flera intressanta band påstods sitta och ruva på nya alster.
Ytterligare en sak var att jag hade tänkt börja ge mig på vinyl-formatet då det dels är trevligt men även för att jag misstänker att CD-skivan inte kommer att hålla så värst många år till - att det även i fortsättningen kommer att finnas behov för fysiska format räknar jag kallt med.

I slutändan blev det bättre än förväntat. Inte mindre än 18 nya album samt två aktuella samlingar införskaffades (missminner jag mig inte har jag aldrig överstigit 14).
Efter att i fem år ha legat på minst 50 plattor i år kändes det som en vettig målsättning...fast att det slutligen hamnade på 85 stycken var väl en sisådär 30 mer än jag räknat med.
Ibland känns det som att det inte finns grupper värda att nämna som jag inte redan har men även när det gäller nya grupper så landade siffran på 36 st. Vet inte om även det är personligt rekord men det lär i a f vara bra nära.
I fjol var det betydligt sämre eftersom då var jag mer inne på att fylla på olika gruppers diskografier.
Vinyler ja...jo även där blev det lite grann. Fem st totalt men hade faktiskt räknat med fler men de är ju så satans dyra. Lever ju fortfarande kvar mentallt i tiden då man kunde köpa vinyler för typ en tjuga på second hand.

Orkar inte skriva om alla årsaktuella alster men det fanns ett lass som jag hade väntat på.
Det tar emot att säga det men det blev flera besvikelser. ABORYM trodde jag hade ryckt upp sig sedan sisst men nu orkar jag inte med dem längre. ARCKANUM var helt ok. Inte som de tidigaste plattorna men det hade väl ingen räknat med?
BLACK SABBATH visste väl ingen riktigt vad man hade kunnat vänta sig från men de satsade stenhårt på att gå tillbaka till rötterna. Kanske lite väl hårt för det känns som man hört låtarna innan men den får i a f godkänt.
Om BURZUM var ute och irrade på förra plattan så var den fan ett mästerverk jämfört med den nya. Det känns som Greven tryckt på REC på ett billigt keyboard. Visst ambinent musik kan vara riktigt bra och det behöver absolut inte vara avancerat men den här dyngan är minst lika dålig som de där pinsamma krigarbilderna som florerar på upphovsmannen. Har hört flera som klagat på nya DARKTHRONE men det säger mer om dem själva än om plattan för detta är det bästa de släppt på flera år. Visst de lirar ju inte BLACK METAL längre men det har de ju inte gjort på ett par plattor. Här är det en hyllning till 1984 års extrema metalscen vilket fungerar alldeles utmärkt. Att FENRIZ vurmar för extrem OLD SCHOOL är ju ingen större hemlighet. NECROPHOBIC har ändrat i sättningen och FREDRIK FOLKARE (UNLEASHED) är ny leadgitarrist. Han må vara en äckligt säker gitarrist men det känns fel att höra hans spelstil som förmodligen hade platsat bättre i t ex SHINING. Äcklig är även sångaren TOBIAS SIDEGÅRD som efter att ha gett sig på sin fru både åkt i finkan samt fått sparken (dock han han spela in detta album). Intrycket av plattan är mediokert...visst man hör att det är NECROPHOBIC och ibland blixtrar det till men överlag är det rätt tråkigt. Vill inte dra några förhastade slutsatser men det hade inte överraskat mig om detta blir deras sista album innan de lägger ner efter sitt 25-års jubileum i år.
SHINING kan ju sina saker men att kalla nya plattan för ett nytt studioalbum är ju att ta i då det rör sig om äldre material som spelats in på nytt. Resultatet blev dock fint och jag gillar idén att låta andra sångare göra sina tolkningar men jag vägrar (trots siffra innan titteln) räkna in denna bland deras andra studiofullängdare.
SUMMONING håller sig som vanligt på sin egen kant och lirar atmosfärisk NEO-FOLK BLACK. Har faktiskt inte hört något annat material på denna sidan milleniumet men det ska det banne mig bli ändring på för detta är en av mina absoluta favoritplattor i år. Duon må använda trummaskiner, samplingar och mer synthar än självaste KRAFTWERK men de verkar vara perfektionister ut i fingerspetsarna utan att bli för pretentiösa.
WATAIN vågar sig på att experimentera lite på nya plattan med lite ren sång och powerballader i stil med W.A.S.P.s "The Idol" och visst låter det helt ok.

Andra förlossningar från 2013 är: CURSED13 som lirar hemtrevlig BLACK METAL. Riktigt bra!
DEICIDE vet vid det här laget vad som fungerar och gör få/mig besviken.
ENTRAILS hyllar svensk OLD SCHOOL DÖDS i vanlig ordning och är nog strået vassare än förra plattan.
GHOST är hypade, de gillar KING DIAMOND, de maskerar sig och fjantar runt i masker och kåpor. De kan mycket väl dra hem en grammis, de lirar in i flashiga studios i Nashville och drar sig inte för att plocka in 60-tals influenser.
Kort sagt borde jag avsky dem som pest istället för som nu  klassa dem som en av årts absolut bästa plattor.

KONGH är det enda bandet mig veterligen som jag skaffat en platta med först efter att jag sett dem live. Inovativ och inåtvänd SLUDGE/DOOM när man mår allmänt piss eller är ute och promenerar i karga landskap.

SAILLE kommer från Belgien och lirar mogen symfonisk BLACK METAL som borde få DIMMU BORGIR att gråta bort clownsminket.
Plus några till...

Sedan var det ju det där med nya grupper för min skivsamling:

ABRUPTUM - var en besvikelse - kult - ja! Bra? - nej! Sedan får snubbarna göra hur bra musik de vill på varsit håll. BEHERIT - nja! Tror jag valde fel platta ur diskografin. BLACK FLAME - riktigt bra rå men stabil BLACK METAL.
BLACK SABBATH - har inga dumma kommentarer mer än att jag var mer än lovligt seg på att få tummen ur.
BLASPHEMOPHAGHER - italiens a la carte BLACK METAL för de som skyr sansad musik och skarpa produktioner.

CURSED13 - har jag redan nämnt. DIAMOND PLATE - amerikanska slynglar som gör fräsch THRASH METAL.
DOMGÅRD - riktigt fint. Känns lite som CURSED13. GHOST - har jag redan nämnt. GOD SEED - tycker att GORGOROTH är ett av världens mest överskattade band inom sin genre. Därför blev jag överraskad över hur hög klass det blev när GAAL & CO provar att köra eget race. HYPNOSIA - trots att jag bott i Småland en tredjedel av mitt liv är det först på senare tid som jag insett att ett av landets absolut bästa thrashband genom tiderna kommer från Växjö.
KONGH - har jag redan nämnt. KVIST - ja bandnamnet är ju inget att hurra över men musiken är riktigt hygglig stämningsfull BLACK METAL iden Norska skolan. JUNGLE ROT - gillar döds när den går i lite lagom tempo som BOLT THROWER, OBITUARY och nu även JUNGLE ROT. MASTER - lär skriva några rader i DEATH METALs historia men var faktiskt lite besviken på första fullängdaren. Den är inte direkt dålig men samtidigt inte speciellt bra heller...kan kanske behöva fler genomlyssningar. MEGATOMB - rått OLD SCHOOL DÖDS-projekt från Växjö....eh Tjecksoslovakien eller vad de nu påstod. METAL CHURCH - "Satan vad bra" tänkte jag när jag sorgligt sent kom i kontakt med denna HEAVY/THRASH-grupp. Hela första fullängdaren var inte riktigt så bra men lär nog snurra ett par varv emellanåt. MYSTICUM - kultförklarat industriellt BLACK METAL band från vårt västerliga broderland. Dock mer kult än bra. NAGLFAR - bandet som lirade BLACK men som inte klassade musiken som BLACK under 90-talet. Funkar dock fint även detta årtusende trots att  JENS RYDÉN lämnat bandet för att göra sig en grafikkarriär i vår huvudstad (kan dock tipsa om hans soloprojekt PROFUNDI). NECROCURSE - kan man inte få nog av NIFELHEIM så extraknäcker fjunbrodern HELLBUTCHER i detta lilla projekt som inte låter allt för olikt originalbandet. NECRONOMICON - de ska ha startat 1983 som ett punkband. Sedan hörde de HELLHAMMER och SODOM och sedan var det kört. Självfallet bra! NEKROVATION- svenskt band som lirar BLACKENED DEATH-metal eller nåt som inte låter helt fel. De kan helt klart lira. NINNGHIZHIDDA - skumt namn, skum musik. Tyskar som lirar BLACK METAL under sent 1990-tal. OFERMOD - bildade tydligen tillsammans med MALIGN och SVARTSYN någon miniscen i Stockholms BLACK METAL-kretsar under sent 1990-tal. Dock mycket bättre än det mesta på den tiden och hade passat bättre in i dagens scen. Förmodligen kan det finnas naturliga förklaringar till detta.
OLD FUNERAL - lär inte finnas några OLD SCHOOL DÖDS-band från Norge som är mer kult när huvudmännen från både IMMORTAL och BURZUM har ingått. Kanske inte det seriösaste bandet men fungerar hyfsat än idag.
POISON - inte glamfjantarna utan det tyska bandet som var ett av de första banden i den extrema sörrja som sedan skulle splittras upp i DEATH och BLACK METAL. PROTECTOR - även dessa gossar var tyskar (nu är de mestadels svenskar) som kom lite efter POISON och NECRONOMICON, å andra sidan var de hårdare.
QUORTHON - när BATHORYS huvudman får vara för sig själv blir det ALTERNATIVE-ROCK och GRUNGE. Faktiskt inte så illa som det låter men definitivt sämre än huvudbandet. RAINBOW - det enda jag kände till om dessa gubbar var materialet från GRAHAM BONNET-eran vilket suger stock. DIO-Eran var dock en annan femma.
SAILLE - har jag redan nämnt. SILENCER - kan nog lära mig gilla det där...när jag lyckas stå ut med den högt pitchade och plågade sången. Gruppen släppte bara en platta men har haft stor betydelse för dagens DEPRISEVA BLACK METAL-scen. SKOGEN - påstås vara inspirerade av DRUDK men är betydligt bättre. ATMOSFERIC BLACK METAL. SPORTLOV - det var evigheter sedan jag gav över 150 spänn för en enkel CD - men denna kultplatta måste jag bara ha. Tokrolig ploj BLACK/KÄNG med rejält driv. TESTAMENT - tvivlar på att få hade klagat om dessa THRASH-veteraner hade ersatt ANTHRAX på BIG 4 i Göteborg. Mycket bra och med en sångare som skiljer sig från mängden.
TRELLDOM - norsk BLACK METAL. WEAPON - svinbra BLACKENED DEATH METAL som känns som om Sverige möter USA (eller snarare Kanada).

I slutet av juli råkade jag kliva på vågen hemma och om ingen utsatt mig för ett practikal joke och mixtrat med inställningarna så vägde jag inte mindre än 98,6 kg. Detta är ju snudd på 100 pannor och det är ju deffenitivt förmycket om man enbart har 178 cm mellan golvet och flinten.

Det har visserligen varit lite si och så med både kost och träningen under sommar. Inte minst för att jag har börjat upptäcka ett socialt liv med grillat, bärs och diverse tilltugg.
Detta fick dock förpassas till dåtid om jag skulle komma i form igen. Jag hade sedan tidigare ett träningsschema som jag följde lite då och då som jag tänkte fortsätta med men mer konituerligt.

Resultatet blev 4-5 gympass i veckan där jag satsade på både styrka och cardio. Målet var att fixa 20 pass innan jag vägde mig igen.

Efter ca en månad ställde jag mig på vågen och kände mig både lättare och gladare än på länge för såvitt inte synen försämrats drastiskt det senaste halvåret så hade jag kommit i bättre form. Efter allt slit med i snitt 3 timmars gång på löpbandet per vecka slutade vikten på....99,7 kg (!!!!!)

WTF!!!!

Hade kanske inte riktigt vågat hoppas på att gå ner fem kg men minst två tre....inte att gå UPP drygt ett  kg.
Men eftersom jag ser hårdare ut och har en något smalare midja samt fått lite mer manliga proportioner över bröstet måste det röra sig om någon slags omfördelning. I en inte allt för avlägsen framtid ska jag införskaffa en personvåg med inbyggd fettmätare men till dess har jag börjat mäta mig.

Den observante har antagligen redan lagt märke till att det står "del 1" så naturligtvis blir det en uppföljare.
20 nya hårda pass väntar (eller för att vara helt ärlig så är 5 av dem redan avklarade i skrivande stund) efter en veckas vila där kroppen kan få återhämta sig.

Planen är att försöka ligga på ca fem pass nu också men jag går igenom hela kroppen på fyra istället för fem pass.
De flesta övningar kommer att bytas ut och det blir fler set med några fler övningar och med ett högre tempo.
Å andra sidan finns det inte så mycket utrymme för cardio.
Kosten kommer att vara ungefär samma som förut med minimalt med socker och inte en massa onödigt fett.

Vet inte riktigt vad jag vågat hoppas på men förhoppningsvis kommer måttbandet ha minskat på de mjukare områderna och kanske ökat lite på de hårdare.

Det är lite svårt att få in det men efter alla år har jag äntligen fått tag på en replokal.
Den är rymlig och härligt nedgången i ortens absolut sämsta område.
Just stämningen känns helt suverän och det lär bli ännu bättre när vi fått dit lite mer prylar.
Hitills har vi fått dit lite förstärkare, en soffa och en kaffekokare.
Planerna framöver är att få dit lite bord och kanske ett par hyllor. Affischer, flaggor och svarta lakan hade inte varit helt fel det heller. På utrustningsfronten hade ett PA varit jävligt nice. Förhoppningsvis kan även vår trummis fixa ett trumsett inom en inte allt för avlägsen framtid. Det vore även roligt med någon enkel inspelningsutrustning...typ en porta och lite mickar.

Den stora nackdelen är att området är rejält stökigt så vi vågar inte lämna kvar allt för mycket av värde. Det hade annars varit fint om man hade kunnat låsa in instrumenten så vi slapp konka på dem om dagarna. Men vi jobbar på det.

När det gäller själva gruppen är vi för närvarande tre medlemmar.
Jag Torzul på gitarr, Pontus på bas och gitarr, samt Davve på trummor.
Musiken är Speed/Black Metal som kanske kan beskrivas som en mix av Darkthrone och Dissection.
Gruppnamnet är Blasphemaster för det låter härligt old schoolruttet och är inte så svårt att lägga på minnet.

 

Nåja! Det kan nog vara värt att lägga in en liten brasklapp här då jag träffat en och annan (ofta områdeschefer och liknande)  i mina dar som trots att halva deras tillvaro kretsar kring möten, seminarier och kurser inte verkar besitta ett uns bondförnuft. Kanske är det en konsekvens av för mycket pluggande att man stirrar sig blind på formell kunskap och missar vanlig hederlig logik?

För egen del ligger jag rätt långt från den nivån.

Under hösten gick jag på en Fas 3 praktik som kretsade kring IT.
På grund av att man inte fick idka näringsverksamhet eller konkurrera med sådan så minskade utbudet med vettiga saker som man kunde göra. En uppgift var att framför allt profiliera sig själv och komma ut till arbetsgivare.
En vettig idé men efter ett tag stagnerar det och det blir svårt att kunna skjuta in så mycket mer.

Chefen kom dock på en smart idé och det var att komplittera verksamheten med diverse kurser.
Visserligen får man inte bedriva utbildning heller enligt den tröga Fas 3 byråkratin, men kompletteringar går bra. Med lite fantasi kan man dessutom få in en hel del.

Varför inte fler självmant gav sig på det här vet jag inte men för egen del tyckte jag det var intressant.
Dels tycker jag om att lära mig nya saker, dels hade jag inget emot att slå ihjäl lite tristess och för det tredje så känns det alltid bra att kunna lägga in lite nya saker på mitt CV.

Idag är jag glad över att jag gjorde det...i annat fall hade jag antagligen suttit kvar.
I mitt nuvarende arbete har jag haft nytta av kurserna inom Bokföring och Powerpoint.
För en vecka sedan blev jag inbjuden till att vara med i en styrelse där jag ska föra protokoll, vilket kan ha och göra med min kurs inom Mötests strategi.
Eventuellt kommer jag att jobba lite som personlig assistent under sommaren och en kurs som fått mig att se på människor på ett helt nytt sätt är kursen inom Flow.
Att ha gått på en kurs i Retorik har jag nytta av både när jag träffar kunder, branschfolk och arbetsgivare.
Den enda kursen jag inte haft någon nytta av var den obligatoriska kusrsen om Stretschning framför datorn, men det var för att jag redan kände till det som den innehöll.

Med åren har jag blivit allt mer säker på en sak; både tjejer och arbetsgivare börjar bli mer intresserade om man redan är upptagen.

Naturligtvis kan man spekulera ett tag men jag nöjer mig med att det känns som säkrare kort än de som är arbetslösa/singlar då man inte kan vara säker på vad som är orsaken.

Det som hänt är att jag fått ett samtal och blivit erbjuden att komma på en arbetsintervjuv om ett sommarvikariat.
Hade det varit för en månad sedan hade jag blivit överlycklig...nu känns det inte lika nödvändigt eftersom jag har ett jobb som jag dessutom trivs med.

Däremot får jag tänka lite pragmatiskt. Min nuvarande anställning är ett nystartsjobb och dessutom tidsbegränsat till ett år. Det innebär att risken är stor att jag inte kommer att kunna jobba vidare (går det så blir det ju naturligtvis inga problem).

Det nya arbetet ingår inom ett område som jag har erfarenhet av och som jag har planer att satsa på framöver (kommer dock att plugga lite innan för att ha bättre chans).
Hade jag satsat på det under sommaren hade chanserna varit mycket goda att jag kunnat återvända när projektnställningen är över (den nuvarande avbryts f ö inte p g a detta utan det blir istället ett par veckors paus).

Det är inte omöjligt att jag dessutom kommer att bli kollega med min flickvän även om hon hoppas att jag inte kommer in....förmodligen för att det finns en del skvaller som jag inte bör ta del av eller nåt.
Detta har dock ingen större betydelse för mig för kommer jag in kommer jag även att ta det.

Vad som sedan kommer att hända 2013 vet jag inte i dagsläget men jag har i af inga planer på att vara arbetslös.

Kan ju även passa på och nämna att det har gått bra på det nuvarande arbetet efter snart en månad.
Stundtals har det varit rätt jäktiga dagar med så många punkter på min att-göra-lista att jag varit övertygad om att det inte finns en chans i helvete att jag skulle hinna det. Liksom de projekt som jag har fått som känns som de ligger en bit utanför mitt kompetensområde.

Fast så här långt har jag fixat det och det känns naturligtvis bra att känna att jag faktiskt kan åstakomma något.
Eftersom jag har någon typ av arbetsmoral så hade det känts pinsamt att inte klara av mina uppgifter om det inte finns tydliga skäl.

En fördel är även variationen. Ibland blir dagarna långa och stressiga för att sedan lugna ner sig och ge sig på sådant som vanligtvis sällan blir gjort, eller hjälpa kollegor som arbetsutrymmet delas med.
Ibland är arbetet fysiskt och ibland sitter jag hela dagarna vid datorn.
Någon större risk för slentrianitet är det knappast.