Format: CD

Genre: death

nationallitet: Norge

Bolag: Earache

Utgivningsår: 2007

MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=24454518

Jag måste erkänna att denna grupp är en ny bekantskap för mig.

Att jag inte kollat upp dem tidigare beror på två saker. Dels bildades de rellativt sent (1998) samt kommer från Norge.

Fatta mig rätt, jag gillar Norsk metal skarp...fast då mer black eller gothorienterat. När Zyklon B lanserades som det bästa de hade i dödsväg konstaterade jag torrt att norrmän inte kan det där med döds.

Detta har jag numera tagit tillbaka efter att ha lyssnat igenom Come Death.

BRT förnekar inte att de är influerade av Florida döds, och det hörs tydligt.

Tycker mig även kunna höra lite Napalm Death och Vader också vilket inte heller det är något att skämmas över.

Lite Nordisk "lagom" mentalitet genomsyrar hela plattan. Inte för tekniskt, inte för snabbt, inte för långsamt utan ligger på en jämn och behaglig nivå.

Produktionen är tung men samtidigt så pass skarp att man hör samtliga instrument utan problem. Samtliga medlemmar verkar kunna sina saker men den som jag fastnar för lite extra är bassisten som glatt plockar på än tröttsamt ticka på samma ton under en hel takt.

Plattan är så pass bra att jag närapå skäms att jag inte hört dem tidigare, för dessa gutter är helt klart värda att kolla upp, om man gillar death metal vill säga.

Ett av de svåraste sakerna med att vara utan dator är att jag saknat komponeringsbiten. Visst kan man skriva på gitarr men det är svårare att komma ihåg det man gör, iaf för mig!

Men nu har jag äntligen fått tag på GP5 vilket visat sig vara ett riktigt intressant program. Är tyvärr inte helt insatt i alla funktioner och har svårt att få till trummorna som jag vill.

Men till skillnad från mitt gamla program Sonar 5 så finns alla dessa effekter som jag saknat till gitarr. Att simulera en gitarr i ett program gör att det lätt blir kliniskt...speciellt om det enbart rör sig om stela toner man slänger upp huller om buller på varandra.

detta verkar skaparna av programet vara medvetna om och har därför tryckt in en rad effekter som de flesta gitarrister är välbekanta med som slide, taping, bend, vibrat, döda toner m.m

Går man igenom de låtar som andra gjort så blir man genast imponerat hur pass likt man lyckas eftersträva originalgitarrerna. Visst, helt äkta blir det kanske inte men man sitter iaf inte och irriteras av att allt låter som techno när man gör en blues låt.

Har inte hunnit att göra så mycket men har provat på punkrock, pop (i brist på bättre beskrivning) samt black metal och det har funkat rätt fint så här långt. De problem jag stött på handlar betydligt mer om svårigheten att helt sätta sig in i programet än dess begränsningar.

Ena problemet är att tiden fullständigt flyr iväg. De planerade kvarterna blir av någon anledning till två timmar.

Att vara konservativ är hopplöst ute. Ändå så kan jag tycka att det är lustigt hur många som dyrkar det som varit men är skeptiska för det som sker i nuet.

Fokuserar man på eländet så finns det alltid något att gnälla på.

Likväl som det finns bra finns det dåliga saker men frågan är ju vad man tjänar på att gnälla på trender m.m Skit finns, har alltid funnits och kommer även att ersättas med nytt, och detta kommer garanterat inte att ändras på grund av gnäll.

Tar man titt på musik så vet jag inte om jag någonsin varit mer tillfreds med utbudet. Det har kommit en massa nya band som antagligen haft ungefär samma favoriter som mig vilket helt klart hörs. Samtidigt så finns flera av de gamla banden kvar. Vissa har lagt av men en del har blivit större.

Just detta faktum att ens band blivit större verkar vara det värsta som kan hända för många som vanligtvis lever i underjorden.

Kanske är det känslan om att det inte längre är "ens eget band" längre eller att storleken automatiskt innebär att banden skulle få för sig att bli MTV:s nya kelgrisar.

Visst finns det band som dras med i berömelsens och tappar fokus på vad de egentligen pysslar med men samtidigt får man inte glömma all de band som inte gör det. Vad är egentligen sämre med att gilla band som man helt plötsligt kan börja se live? Det går att få tag på deras prylar och förutsättningarna för att de ska kunna forsätta ökar?

När det gäller film är det samma visa!

Jag själv har alltid gillat skräck, rysare och thrillers till stor del på den stämningen och oförutsägbarheta som finns.

Att Hollywood sedan några år tillbaka börjat intressera sig för genren är enligt flera skräckfantaster dåligt.

Helt plötsligt kommer det filmer som har budget, har råd med riktiga skådisar, trovärdiga effekter, bra ljus, kameraföring samt många gånger bra och genomarbetade manus och folk gnäller.

Är det så vansinngt skojigt med dessa eländiga klonade lågbudget splatterfilmer där man vet exakt vad som kommer hända att folk vill se skiten år ut och år in?

För egen del är jag stenhårt inne på att bästa sättet att ha ihjäl en genre på är att mätta den. Detta gäller oavsett vilket format det rör sig om.

Det är ju tack vare de som vågar testa sig fram och vara kontroversiella som det fortfarande är skojigt att lyssna på musik eller se på film.

Hade t ex alla inom hårdrock konsekvent spelat Sabbath riff år ut och år in hade genren varit död redan för 30 år sedan, istället som idag, ynglat av sig i ett tresiffrigt antal stilar.

Är kass på födelsedagar men av någon anledning kommer jag ihåg att Dave Mustaine fyller år idag. Kanske beror det på en liten intressant historia som skedde för exakt 6 år sedan på hans 40 års dag, två dagar efter WTC bombningarna.

För er som inte vet det så är han en av världens främsta metalgittarister och framför allt Megadeths huvudman, men han har även ett förflutet i Metallica. Must denna dag när Mustaine surar över att han inte kan fira födelsedagen med sin familj så får han istället tillbringa den med ett av sina största hatobjekt Lars Ulrich, trummis i metallica.

Ulrich håller nämligen på att göra en dokumentär om sitt band och får sig en rejäl utskällning för allt lidande han åstakommit Mustaine (det är utom allt tvivel enligt intervjuer att avskedandet ur Metallica har satt rejäla sår).

Tyvärr så är just den delen av intervjun bortklippt.

Efter en hel del jobbsökande i våras (totalt hade jag drygt 100 företag uppskrivna) så fick jag några timmar på ett tryckeri. Behovet var dock ytterst sporadiskt (eller så vågar de erkänna att de inte vill ha mig tillbaka).

Var även på en intervju hos ett ställe som hade praktikplatser och återigen hade jag lite hopp om att få nått, men ödet ville annorlunda.

Till slut efter att ha träffat en som jobbar på posten så lyckades jag få ett par veckors sommarvikariat på postsorteringen. Men jag garderade mig med att söka en utbildning utifall det inte skulle funka, och för att vara på den riktigt säkra sidan så spanade jag in en drop-in utbildning.

Efter ett tag fick jag besked om att jag inte kom in på den utbildningen som jag sökt så jag satsade allt jag hade på att få stanna kvar på posten.

Jag höll ett högt tempo, sa aldrig nej till något, var stenhård på att alltid komma i tid (vilket jag för all del alltid varit) och anmälde mitt intresse för en 75%:ig tjänst framöver samt som timvikarie. Sedan väntade jag...och väntade. När jag var inne på de två sista veckorna fick jag reda på att jag inte kommer in på den andra utbildningen heller. Jag måste nämligen vara skriven i den aktuella kommunen. Nu hängde allt på att jag skulle få vara kvar på posten eftersom samtliga livlinor var förbrukade.

Inte ens efter att jag gått av mitt sista pass kom det ett knyst och iom att jag drog iväg på en liten resa så tog det ett tag innan jag kunde höra av mig.

Till min stora förvåning fick jag reda på att de inte hade några platser kvar, samt att jag tydligen inte var en av de bättre.

Jag vet fortfarande inte vad jag gjorde för fel. Jag var en av de snabbaste, var extremt noga med att inte stöta mig med någon eller slöa men trots det fick jag ett omdömme som i stort sett innebär att jag var värdelös.

Det värsta med det hela var att jag var i desperat behov av referanser då de på mina tidigare arbetsplatser antingen glömt bort mig, är omöjliga att få tag i eller varit missnöjda.

För tillfället vet jag vare sig ut eller in vad jag ska göra. Kommer att få en lön till men sedan så blir det värre och Emma kommer inte att kunna försörja mig.

Visst, jag kan flytta tillbaka till Torsby (där jag är skriven) men det finns inga jobb där och arbetsförmedlingen lider av lokalpatriotism och underlättar knappast om man vill komma därifrån utan slänger bara in en på meningslösa praktiker där man inte har någon framtid.

Här är en liten redogörelse vad som hände på min Kroatien resa:

Lö 1/9 - Vaknade tidigt för att hinna med anslutningsbussen. Överlag gick resan bra trots att vi skippade att äta de rekommenderade måltiderna vilket var tokdyra.Tvivlar dock på att bussen klarar en besiktning då flera stolar krånglade då man skulle vika ner dem samt att chauffören fick ta en paus för att tejpa fast ena lyktan.I Tyskland provade jag en macka med någon slags jättefrikadell i vilket var helt ok. Ångrar dock att jag inte testade någon av de batongliknande korvarna men det kan jag leva med. Lyckades även klura ut hur deras hi-tech toaletter funkar innan det var dags att dra sig tillbaka i den rullande skrothögen. 

Sö 2/9 - Blev inte mycket sömn i de obekväma sätena. Dock var det skojigt att upptäcka att de fjällen jag sett i Sverige var rent blaha jämfört med Österrikes.Hann även ta en snabb bild av Hitlers Örnnäste även om guiden påpekade den allt för sent. Vi passerade Slovenien för att sedan komma in i Kroatien, och slutdestinationen Opartija..Kroatien såg riktigt skapligt ut och det var 27 härliga grader ute och sol. Detta får jag utnyttja i morgon tänkte jag innan jag började ta igen mina förlorade sovtimmar. På kvällen gjorde vi den första utflykten vilket var en snabb guidning till fots samt avslutning med en stor stark. 

Må 3/9 - Nu ska det solas och badas...var min tanke när jag vaknade och slängde i mig en rejäl hotell frukost. Det visade sig dock att temperaturen hade sjunkit runt fem grader sidan gårdagen. Nåja det får gå iaf, vattnet måste iaf vara varmt. Trodde jag! Ger mig fan på att ölen jag drack dagen innan var varmare men har man åkt igenom Europa ska man fan bada också. Emma hade tvärt emot mig redan hunnit bada dagen innan. Idag var det även dags för nästa utflykt, nämligen Postojna grottorna i Slovenien. Konstigt nog var det bara ett par till av vårat ressällskap på närmare 50 pers som bokat denna tripp för den var till skillnad från den förra utflykten värd varenda krona. Vi åkte något slags spöktåg där jag gav mig fan på att förr eller senare slår mitt huvud i en stenpelare. Detta samtidigt som en massa stora och imponerade droppstenar syntes. Färden fortsatte sedan med en guide samt ett gäng turister som omöjligen kunde få in att man inte fick fota med blixt. På slutet av tunneln fick vi se blinda albinoödlor innan vi reste tillbaka. På hemvägen såg jag ett paket cigaretter som hette Black Devil som jag bestäämde mig för att inhandla lite senare för att ha något som låter lite mer spännande än Marlbouro, Prince, Level eller LM på nästa fest.Vi tog ytterligare ett dopp på kvällen medan folk glodde och fotade oss blekfeta tokiga svenskar. 

Ti 4/9 - På natten vaknar jag av ett skrik. Skriket kommer tydligen från Emma som vaknat av åskan. Det var inget höjdarväder dagen innan men nu ville tydligen Gud passa på att straffa oss hedningar lite extra som vågar oss in i ett katolskt land genom att pissa på oss. Vi fick även reda på att dagens utflykt är inställd pga vädret.Vi passade dock på att ordna en egen till Sloveniens tredje största stad Rijeka. Mest för att kolla hur en normal stad i Kroatsien ser ut då Opatija är väldigt inriktat på turister.Bussen dit var billig men det var inte utbudet i staden. Trodde inte att saker kunde kosta speciellt mycket i ett sådant land men plattorna var inte billigare än här. Staden var dessutom skitig. Emma fann dock ett sängsett som förvisso kostade en slant men var riktigt snyggt. Själv köpte jag inget men fick kallt konstatera att mina skor var färdiga för närmaste soptunna. 

On 5/9 - Som plåster på såren för gårdagens missade resa bokade vi en ny som tog oss till en ö vid namn Krk (jo den stavas faktiskt så). På denna trevliga gröna ö med en massa buskar besökte vi en gammal stad där en ung mjällig tjej guidade oss runt. Ett litet misstag på morgonen gjorde att mina solglasögon var kvar i hotellrummet, annars hade jag testat dem för första gången nu då solen vågat sig fram även om det inte var speciellt varmt. Senare drog vi iväg till en lokal vintillverkare där det första som hände var att vi fick olika spritsorter uppkörda i ansiktet. Efter att ha tittat på en film om företaget fick vi testa lite viner tillsammans med soltorkad skinka. Vi beställde ett sött dessertvin men samtliga sorter var helt ok. Fast nu började jag känna av alkoholen även om det förhoppningsvis inte var lika uppenbart som hos en del andra.På hemvägen stannar vi återigen till i Reika för att gå upp för en trappa som leder till en kyrka. (egentligen skulle vi ha badat men vädrets makter hade andra planer för oss). Det rör sig om nästan 600 trappsteg och det sägs att om man går upp där så får man önska sig något (eller om det var syndernas förlåtelse). Är man en renlärig kristen kryper man upp, men vi syndare knallade på till fots med ett antal pauser.Kyrkan var fin och utanför fanns en staty av den förra påven. Vi hann även titta lite snabbt på en borg innan vi skyndade oss tillbaka för att hinna med bussen.De övriga busspassagerarna verkade vara rätt imponerade av att vi fixade det på under en timme. 

To 6/9 - Den här dagen drog vi iväg på den klart mest populära utflykten, nämligen Venedig. Hade skojigt åt en sovande kille på bussen som vaknar av att en brysk beväpnad gränsvakt står lutad över honom och kräver att se hans pass. Italien verkar vara riktigt trevligt och vi åker båt in till Venedig. Vi smiter snabbt iväg för att titta på alla magnifika byggnader och kanaler. Emma blir förtjust i alla folktokiga duvor och matar dem med majskärnor tills våra armar är helt sönderrivna. Vi skippade den rekommenderade måltiden och gav oss iväg på egen jakt på maten. Allt ska vara svindyrt där har vi hört folk varna oss för men hur en påse chips, en påse ostbågar plus en stor läsk, inklusive påse för 13 spänn kan vara dyrt vet jag inte. Inte heller hur pizza slice (stor som minst en tredjedel pizza) för 25 spänn kan vara det liksom en del annat. Däremot så kostade läsken en del om man åt ute för att inte tala om priserna i alla miljoner mask och karneval affärer. Emma fann t ex en klänning för 3800 Euro och ville man ha en enkel mask gick det på 200. mataffärer var det däremot ont om i de centralaste delarna. Fann efter ett tag en t-shirt affär med ett par snygga och prisvärda tröjor. Kassörskan verkar dock inte vara förtjust i kunder och gnäller på oss på italienska så vi skiter i att handla nått där.Sedan börjar vi komma underfund med att tiden börjar bli tight men det kan ju inte vara svårt att finna hamnen. Trodde vi! Efter att ha sprungit runt som idioter i dessa labyrintliknande gränder fann vi tillslut vatten, men ser ingen båt. Faktum är att vi inte ser ett skit som vi känner igen. Det visar sig att vi står några minuter innan vår båt ska gå på fel sida av Venedig. Om det var stressigt tidigare var det rena spa helgen mot vad vi får nu. Antagligen prickar vi in varenda jävla återvändsgränd som finns och vi återkommer ständigt till samma ställen. Börjar nästan tro att vi blivit påverkade av haschröken jag känt under springandet. Efter att ha knuffat oss fram, nästan trampat ner tiggare, sparkat iväg duvor och genat genom gatuförsäljarnas filtar kommer vi fram. Vi är försenade men det är tack och lov båten också. Vi åker utmattade hem igen. 

Fr 7/9 - Vi hör talas om en medeltidsby som ligger bara en halvmil bort så vi bestämmer oss för att traska dit. Vi hinner faktiskt se en hel del intressanta byggnader, växter annat smått och gott på denna promenad och kameran går lika varm som i de slovakiska grottorna och Venedig. Emma är mer principfast än mig och tvingar ner sig själv i vattnet vid ett av alla otaliga badställen vi passerar. Vi konstaterar att vi kommit till ett nytt samhälle men speciellt medeltidsaktig ser den inte ut att vara. fast när vi ändå är där kan vi ju lika gärna se oss omkring, och plötsligt kommer vi fram till en gammal port med en skylt. Det visar sig att medeltidsbyn snarare är ett gammalt kvarter där blott två byggnader härstammar från medeltiden. Detta gör inte så mycket då det är rätt spännande att se sig omkring. Det känns faktiskt som att vara i ett fattigare och torrare Venedig. Tyvärr tittar folk snett på mig. Att gå omkring i gamla kristna områden iförd en långärmad dödskalle t-shirt var kanske inte så smart. Emma föreslår till och med att jag ska vända den ut och in, jag är mer inne på att vi börjar dra oss tillbaka, men först ska vi äta. Bredvid en 800 årig port står en kille och säljer hamburgare till rätt normala priser. Storleken är dock inte normal, den är enorm. Har ätit barnpizzor som varit mindre och då snålas det ändå inte på fyllning.  

Lö 8/9 - Den här dagen är det dags att åka hem och bara för att jävlas så är solen ovanligt pigg och vädret börjar likna det vi mötte första dagen.Är man på "sol" semester ska man sola och bada så vi utnyttjar de sista timmarna till detta ändamål även om vattnet inte är ett dugg varmare än innan.Ett par som varit där en vecka längre än oss upplyser om att det inte bara var 34 grader varmt veckan innan vi kom utan att detta var den kallaste september på trettio år. Skitskoj! Vi passar på att bunkra upp lite inför resan. Vi inhandlade bland annat drygt två hg soltorkad skinka till de frallor som vi plockat på oss under frukosten.jag passar även på att köpa två tröjor som jag sedan tidigare spanat in.I bussen passar jag på att läsa ut min bok som jag kämpat med under veckan med tillhörande annteckningsblock.I Österrike har det fallit lite snö så Emma passar gör det enda rätta och kramar snöbollar samma dag som hon badat utomhus (alla som gjort det kan räcka upp en hand). Vi konstaterar att vi ser lite lustiga ut där större delen av ressällskapet har kortbyxor och sandaler i kylan.Efter att ha tittat på den sönderanimerade effektspektaklet Hulken så är det dags att sova...för de som kan sova på buss vill säga! 

Sö 9/9 - Efter en sömnlös natt befinner vi oss i Tyskland. Att vi fortfarande lever är ett smärre mysterie då förarna har kört utav helvete på natten då vi legat efter pga trafikproblem i Österrike. Faktum är att antagligen har chaufförernas gasfötter svällt upp lika mycket som våra då vi hinner till färjan två timmar innan den ska iväg.Tack och lov har vi bokat dagshytter så vi kan ta det lugnt de närmaste sju timmarna, men först måste vi vänta på att den ska städas klart. Detta gör vi i en stor soffa. Plötsligt kommer en sur kärring och tycker att vi ska maka på oss för hon får så ont i ryggen av de vanliga stolarna. Jag och Emma delar på en dyna medan kärringen sitter på tre och hennes man i en fåtölj. Det skumma är att det finns flera soffor som är lättare att komma till, med färre människor och med framför allt mindre packning.Efter att ha duschat och läst lite i hytten letar vi reda på soldäcket och gör ett sista försök att skaffa oss lite färg. Ironiskt nog så är det bättre väder mellan Tyskland och Sverige än de flesta dagarna som vi tillbringat i Kroatien. Vi får skriva i ett omdöme om resan och arrangörerna där vi ger överlag höga poäng utom på vädret.Hade vi fått lappen några timmar senare hade det sätt ut på ett annat sätt. När vi ska byta till vår anslutningsbuss får vi höra från reseledaren (som annars verkar ha bra koll) att den går när alla som ska med har kommit, men SENAST 20:00. Flera bussar är försenade men inte fan får de ta en senare buss utan våran väntar bestämt närmare två timmar över utsatt tid. Eftersom det aldrig varit helt säkert när den ska gå så har vi inte vågat köpa nått ätbart. Självfallet är alla affärer och pizzerior stängda sedan länge när vi väl kommer hem igen.