Format: CD

Genre: Black Metal

Nationalitet: Sverige

Utgivningsår: 2009

MySpace: http://www.myspace.com/officialarckanummyspace

Så var det dags för Arckanums femte fullängdare.

Tydligen fick den enda medlemmen Shamaatae mersmak av fjolårets platta "Antikosmos" eller så tyckte han att han ville kompensera för det stora glappet från plattan innan. Nåja...det kan man sitta och spekulera om.

Man kan även spekulera i om det är på grund av sinne för humor som titeln på denna plattan inte går att uttala (tecknen är för övrigt Thurs-runor), eller  om det är orsaken till att det är praktiskt taget omöjligt att läsa vad som står i bookletet.

När det gäller musiken hade jag inte väntat mig något speciellt. Visserligen var förra plattan bättre än den innan men det kändes lite segt och omotiverat även om produktionen var fetare än någonsin.

Som tur är så lär inte detta bli den sista plattan med Arckanum i min samling då nu känns det som om Shaamatae har kommit igång igen och börjat tycka det är skojigt att spela.

Liksom förra plattan så är det en fet Sunlight-produktion och ett lite mer tyglat Arckanum. Men nu känns det plötsligt som det finns mer tanke bakom låtarna och framför allt mer känsla.

Man kan även säga att det här låter mer moget än de på gränsen till hysteriska låtarna som fanns på de två första fullängdarna.

Detta beror förmodligen mest på att nu är det en renare ljudbild så man verkligen hör instrumenten och inte lika mycket slammer.

Samt att sången är lite mörkare och inte kör lika mycket på hysteriska skrik.

Det är med blandade känslor som jag fick reda på att folk betraktade mig som psykopat och eventuell kommande massmördare då jag gick i gymnasiet.

Fördelen är att det känns lite coolt på något sätt att jag tydligen måste ha gett ett riktigt skruvat intryck av mig själv. Föredrar ju det framför att folk hade trott att jag är en morsgris, mesig, homosexuell eller efterbliven.

Samtidigt fattar jag inte vart det kan komma ifrån då jag medvetet höll en låg profil och aldrig bråkade med folk eller diskuterade morbida saker (vad jag minns i alla fall).

Annars så blev jag ju även kallad psykopat av farsan när jag växte upp.

Jag vet inte riktigt vart han fick det ifrån men han är samtidigt inte riktigt normal så det är inget jag hänger upp mig på.

Fanns även någon grannkärring som trodde att det var något fel på mig då jag brukade bråka med syrran. Även grannen var mer än lovligt skruvad och syrran är en av de som står mig närmast idag.

Blev rätt paff när man gick ut på Nyheterna att svenskar överlag tycker det är bra med en svensk militär insatts i Afghanistan.

Visserligen håller jag själv med då inga bistånd i världen kan göra så mycket resultat som militären kan. Ett problem försvinner ju inte bara för att man ignorerar det, vilket annars brukar vara en rätt typiskt europeisk melodi.

Annars brukar folk vara emot att man ska lägga sig i andra länders angelägenheter, framför allt när det är våld och militärer med i leken.

På senare tid har Emma börjat prata om att skaffa nya möbler och då framför allt hyllor (kanske har hon rentav läst mitt inlägg om oreda).

Detta är något som jag absolut inte klagar över. Just hyllor har vi haft akut brist på ända sedan vi blev ihop. 

Jag är inte speciellt pedant men jag vill snabbt kunna få undan saker om folk kommer på besök samt slippa leta efter prylar stup i kvarten och då är hyllor perfekt.

I annat fall så blir det stressigt så fort man behöver något samt att det är svårt att samla motivation i ett stökigt hem.

Detta innebär också att jag kan börja ta hit mina prylar igen.

Eftersom vi inte haft utrymme för saker så har jag inte velat göra situationen värre genom att komma dragande med mina prylar.

Det mesta står sedan en tid tillbaka nedpackat i lådor i källaren.

Jag har även släpat en del kassar med tidningar, skivor och kläder till morsan. Jag har ytterligare ett par kassar hos farsan som inte ens har varit att tänka på tidigare.

Framför allt ser jag fram emot att få en egen hylla till mina plattor.

Tidningarna har ingen större betydelse då det är sällan man läser om dem men skivorna lyssnar jag ju gärna på.

För någon vecka sedan upptäckte jag att det låg gamla skivkataloger i botten av en kasse i mitt förråd.

Dessa var från andra halvan av 90-talet, eller i samma veva som jag fick upp ögonen för extrem metal.

Naturligtvis hade jag svårt att låta bli att bläddra i dem igen. Eftersom jag alltid brukar göra en massa understrykningar, anteckningar m.m så var det inte svårt att lista ut vad det var för musik som jag var ute efter.

I ärlighetens namn hade jag väntat mig en hel del pinsamheter men bortsett en och annan platta så var det överlag rätt vettiga saker.

Framför allt blev jag medveten om hur tekniken har utvecklats. På den tiden fanns det inte så många sätt att kolla upp musik så man fick ofta göra chansningar efter att ha hört bra rekommendationer eller läst någon recension. Idag hade jag aldrig slängt ut över 150 spänn på en platta utan att hört åtminstone ett spår, men 1997 fanns inget MySpace, Metal Archives m.m Samtidigt så blev det ju mer spännande att göra på det sättet.

Ska man gå igenom grupperna jag var ute efter för drygt 10 år sedan så är det uppenbart att jag gillade Dimmu Borgir, Samael. Megadeth och några till.Vissa grupper som Aghast, Therion och Evoken är det först nu det senaste året som jag gett mig på (vilket måste innebära att jag antingen är jävligt seg eller ar alldeles för lite pengar att köpa plattor för, förmodligen en kombination).

Andra grupper som jag undrar varför jag inte gav mig på var Alastis, Altar, Arcana, Vondur, Sacramentum, Carcass, Dawn, Sadus, Scheitan m.m

Det är inte uteslutet att jag kommer att ta igen det längre fram.

Däremot är jag glad att jag aldrig satsade på Abyssos och Ancient samt ett par till.

Ska jag vara ärlig så har jag inte ändrat mig så vansinnigt mycket sedan dess. Black metal är fortfarande den musikstilen som jag tycker bäst om samt lite döds och thrash. Vad jag kan komma på är att musiken är kanske inte lika melodiös idag. I slutet av 90-talet så var jag ju även mycket för att experimentera. Jag slängde in lite ambinenta plattor, försökte lyssna på klassisk musik samt gav mig även på mer industriella toner.

Idag vet jag nog lite bättre vad jag gillar och har även lite bättre koll på vad som finns.

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om science-fiction författare.

I ärlighetens namn så är väl inte den genren direkt överrepresenterad i min bokhylla men det var ändå rätt intressant.

Framför allt så gillar jag avantgardiska person som inte bara kommer med egna tolkningar om framtiden utan även bidrar till utvecklingen.

Om Leonardo Da Vinci är allmänt känd som en avantgard inom utveckling så ligger Jules Verne inte långt efter.

När den första människan gick iland på månen så var Verne död och begraven sedan länge, men det hindrade inte att stora delar av rymdprogrammet var inspirerat av honom.

Jag kommer tyvärr inte ihåg alla detaljer men det var i vilket fall ett antal som stämde in på Vernes egen bok om en resa till månen.

Det enda som inte riktigt stämde in var att i boken sjuts en farkost iväg med en stor kanon.

Verne skrev dessutom rätt utförligt om bland annat ubåtar långt innan de kom.

En annan avantgard är H.G.Wells som är mest känd för sin bok "Världarnas Krig". Wells var liksom Verne väldigt förtjust i vetenskap och försökte sätta sig in så gott som det gick.

Även om böckerna brukade vara våldsamma så var Wells i grund och botten en pascifist som ville varna folk för vad utvecklingen kan ställa till med.

Ironiskt nog så inspirerade han han till både tanks och atombomber.

Dessa saker var för övrigt inget som han bara vagt beskrev utan han förklarade utförligt hur de fungerade. Atombomben kallade han t o m för just "atombomb".

Det som jag är lite nyfiken på är vilka författare idag som kan tänkas vara avantgardiska? Eftersom man inte sitter med facist så är det lite svårt att svara på det. Men troligtvis så är detta en typ av människor som kan skapa en hel del saker som vi inte har idag.

Eller som Einstein påpekade så är kunskap inte på långa vägar lika viktig som fantasi.

Kunskap handlar ju i stort sett om att förstå nuet och dået. Man kan inte läsa hur saker kommer att se ut om 25 år. Det finns folk som påstår att Sverige faktiskt riskerar att sacka efter större delen av världen framöver då man envisas med att hålla sig till det som man vet fungerar och inte tänka mer kreativt.

Detta ska ju inte tolkas som att kunskap saknar värde då man lär sig av erfarenheter och att en påläst människa har större chans att göra mer kvallifikserade gissningar.

Tittar man på Hollywood så känns det  ibland som om folk är rädda för utvecklingen. I framtiden kommer maskinerna att ta över, världen kommer att bli anarkistisk och människor är inget värda.

George Orwell ligger åt samma håll när han skrev 1984.

Visserligen så ligger det ju en del i det. Ny teknik kan ju även användas för onda syften och ingen vill att en totalitär stat ska ha sofikerad övervakningsutrustning.

Men det finns ju även en del mer positiva framtidsvisioner.

Jag må inte vara något stötrre Star Trek fan men jag vet i alla fall att motorn på rymdskeppet drivs av antimateria.

Detta är en sak som forskarna idag jobbar med. I teorin så ligger det mycket i det men det svåra är att göra om det till något man har praktisk nytta av.

Men skulle man lyckas så hade människans energiproblem garanterat varit över.

Det märks att den äldre generationen fortfarande lever kvar i det förgångna.

Synen på arbetet känns live väl naivt i dagens läge. På den tiden kunde man kanske knacka dörr och få arbete bara man verkade vara tillräckligt motiverad.

Men så är det dessvärre inte längre.

Idag är det mer krav. Man ska ha utbildningar och tidigare erfarenheter.

På vissa håll är det ju självklart men idag så har vi dels ett högt lönegolv samt en så pass massiv arbetstrygghet (som det tydligen brukar kallas) för att en arbetsgivare skulle kunna nöja sig med något annat än det bästa.

Och visst...det är säkert jättebra för de som får arbetet men detta gör ju samtidigt att många står utanför och får antingen leva på offentliga medel eller leva på någon annans villkor.

Denna utanförsgrupp består ironiskt nog av många som hade kunnat arbeta, men då de saknar utbildningar, erfarenhet, kan ha kommunikationssvårigheter, psykiska besvär osv så blir de automatiskt andra klassens medborgare.

Med tanke på att man blir av med rutiner, blir lätt isolerad, blir av med sin värdighet och så tar ju även psyket stryk.

man känner att man har ingen funktion i samhället, inte kan påverka sin egen situation och risken för svackor och depressioner ökar avsevärt.

För min egen del skulle jag vilja påstå att det finns framför allt tre orsaker till att jag haft problem med jobb.

Jag har ont om kontakter så det är svårt att veta om det plötsligt blir något behov någonstans samt att jag saknar folk som kan rekommendera mig.

Jag lider sedan länge av panikångest. Detta har i och för sig inte varit något problem då jag jobbat då min arbetsmoral har motat undan det.

Under de perioder som jag jobbat har panikångesten mer eller mindre hamnat i dvala men den vaknar alltid upp igen när jag blir arbetslös.

Där den verkligen är ett problem är när jag ska skaffa arbete, såvida jag inte känner arbetsgivaren eller någon på arbetsplatsen.

Den tredje orsaken skulle jag vilja klassa som ren otur.

Tittar man på mitt CV så har jag nästan alltid haft problem vart jag än hamnat.

1999 jobbade jag som timvikarierande vårdare. Jag gillade jobbet och jag uppfattade även som att folket var nöjda med mig. Även om jag hoppade in lite då och då de närmaste två åren så blev det aldrig tillräckligt med timmar för att jag skulle kunna leva på det.

Runt 2000 söker jag ett annat vårdjobb, men får gå efter några prövodagar.

Detta var inget som jag tänkte mer på tills jag först ett par år senare fick reda på att de tvärtemot vad jag trodde hade haft en stort behov av nytt folk. Men tydligen så ska en del av de ordinarie där ha varit nyanställda då de delade på någon slags pott.

Förmodligen var det någon som hade sett mig som ett hot och spred rykten till områdeschefen om att jag hade psykiska problem (tydligen hade denne fått nys om min panikångest).

En vettig chef hade naturligtvis pratat med mig men istället blev jag portad från hela dennes område (fast utan att jag fick höra ett ord om det).

2002 hoppar jag av en utbildning för att istället börja jobba som personlig assistent på ett dagcenter.

Återigen trivs jag med både jobb och kollegor. Detta är även ett av få tillfällen som jag faktiskt lyckas dra ihop pengar och jag skrapar ihop ungefär 20 000 som ska gå till körkort (sedan dess har jag aldrig haft sådana summor på mitt konto).

Men jag hoppar av för att kunna flytta ihop med min nya flickvän som bor 50 mil bort.

2002 hjälper arbetsförmedlingen i Värnamo in mig på ett företag.

Jobbet är inte speciellt skojigt men då cheferna lovar guld och gröna skogar förlänger jag min praktik med en månad. Jag tjänar inget på att praktisera men får jag ett fast jobb så kan det vara värt det.

Sedan jobbar jag en eller två månader där Försäkringskassan betalar halva min lön, men då det är dags för företaget att helt ta över tar det stopp.

Chefen påstår att de är missnöjda med mina insatser och att jag skulle ha stört de andra arbetarna. Detta är ren skitsnack då jag jobbade rätt självständigt och ingen klagade innan utan då var jag tydligen duktig.

Att jag sedan blev blåst på en del pengar i och med passbyte gör ju inte att jag blev gladare.

Men jag hinner i alla fall tjäna ihop så pass att jag hinner köpa en dator och en gitarr. Sedan dess har det varit rätt dött på prylfronten.

2003 får jag jobb som en personlig assistent.

Jag gillar personerna jag jobbar med men saker och ting är dåligt organiserat hot och våld är en del av vardagen.

Efter några månader känner jag att jag börjar ta stryk av vetskapen att hantera våldsamma individer på egen hand och beslutar att helt enkelt säga upp mig.

2004 Nu bestämmer jag mig för att plugga igen.

Allt känns bra och jag känner för första gången i mitt liv att klasskamrater ser upp till mig. Själva ämnena är även de intressanta.

Men missuppfattningar och dålig kommunikation på hemmafronten gör att all energi går ut på att rädda förhållandet. Än idag råder det delade meningar om vad som hände men resultatet blev i alla fall att jag inte klarade av skolgången.

Tack vare goda vitsord från min senaste arbetsgivare så får jag återigen börja jobba på ett gruppboende som sommarvikarie.

Överlag så går det rätt bra och jag hade gärna stannat om behovet hade varit större.

Samma år flyttar jag tillbaka till Värmland men det visar sig råda stor arbetslöshet där och jag får gå arbetslös i nästan ett helt år (vilket är den längsta inaktiva perioden hittills, visserligen har jag lite praktiker men de ger inga pengar och de har inga möjligheter att anställa).

2005 får jag ett sommarvikariat med en vårdtagare som jag tidigare arbetat med. Jag gillar jobbet men det finns kollegor som är missnöjda med mina insatser. Detta visar sig sedan bero på ett missförstånd. Eftersom jag har haft vana av vårdtagaren sedan tidigare så räknar folk med att det ska gå bra. Problemet är att några år har gått och att situationen ser elt annorlunda ut nu. Jag gör exakt så som jag har lärt mig att jag ska göra men ingen säger att nu är det andra saker som gäller.

Missförståndet klaras senare ut med kollegan och jag anpassar mig snabbt till det nya läget. Resten av perioden flyter på utan problem.

Dock har kollegan hunnit ventilera sina tidigare åsikter hos folk som står över oss, och de har i sin tur aldrig fått reda på något om missförståndet så de ser till att jag inte får komma tillbaka.

Ironiskt nog så vet jag folk som fått fast anställning där trots att de är direkt olämpliga då de har en mycket nedvärderande syn på sina vårdnadstagare.

Samma år börjar jag plugga engelska på en distanskurs.

Men dels så ligger ribban för högt så jag hinner med och dels är det så gott som omöjligt att göra någonting utan att ha en egen internet uppkoppling.

2006 hamnar jag återigen i Småland och får göra en prövomånad hos en ny vårdtagare. Vid det här laget har jag insett att jobb och inkomst inte är något som man kan ta för givet så jag försöker vara så ambitiös som möjligt.

Detta leder dessvärre till att jag får problem att hantera situationen.

Förvisso gör jag inga större misstag men den som bestämmer vilka som ska arbeta är synnerligen hård och tolererar inga misstag.

Själva bolaget beklagar att jag inte kan stanna kvar men menar att jag har visat att jag kan jobba så de tror det kommer att gå bra framöver.

Dock visar det sig att de sprider skit om mig när andra områdeschefer vill kolla upp min bakgrund. Även om detta företag inte verkar vara speciellt trovärdigt så vågar man inte ta in mig någon annan stans ifall det mot all förmodan skulle ligga något i deras hårda ord.

2007 har jag nästan gett upp att få något jobb. Men via en kontakt får jag jobb på postterminalen i Alvesta.

Arbetet är helt ok men jag tar stryk av de mycket tvära chemavändningarna där man alternerar dagpass och nattpass och sover alldeles för lite.

Detta resulterar i en del misstag de första två veckorna men sedan skärper jag till mig. När jag får reda på att man har som avsikt att behålla en del av oss sommarjobbare ger jag mig fan på att jag ska ha en sådan anställning.

Efter det jobbar jag som ett svin och skiter i min egen hälsa, utan nu ska jag ha ett fast jobb.

Efter ett tag är jag snabbast på att sortera av sommarjobbarna och jag känner att jag förmodligen kommer att fixa det här.

Men när det gått ett par veckor efter att jag slutat tycker jag att det är konstigt att ingen sagt något om den vidare anställningen så jag ringer helt enkelt upp mannen som ansvarade för teamet jag ingick i.

Dels får jag reda på att platserna redan är tillsatta...men sedan kommer dråpslaget när han säger: "...och i ärlighetens namn var du ju inte en av de bästa".

Efter den meningen har jag mer eller mindre gett upp. Efter att ha gett allt vad jag har på de två senaste ställena utan att jag fått ut ett skit av det känns allt meningslöst. Inte blir det bättre när jag får reda på att en kille som verkade ha tummen mitt i handen går vidare.

På hösten börjar jag återigen plugga engelska men får avbryta även denna utbildning då det inte funkar med soc.

2008 kommer jag efter långt tjatande på arbetsförmedlingen in på en svetsutbildning. Eftersom min kompetens ligger inom vården och folk sprider skit om mig där så måste jag helt enkelt vidga min kompetens.

Medan jag går där kommer den omtalade finanskrisen.

Att få svetsjobb utan praktisk erfarenhet eller licenser är ungefär lika stor som att jag skulle kunna plaska mig över Atlanten i en gummiring.

2009 ska börja på någon mer avancerad jobbsökarkurs men när det gäller jobbfronten så vill jag bara skjuta mig själv i huvudet.

Jag har efter 10 års av misslyckandet gett upp hoppet om att någon skulle vilja anställa mig. Under denna tid har jag inte heller kunnat leva ett normalt liv då pengarna hela tiden fått läggas undan för svårare tider.

Skulle jag slå ihop all tid som jag varit helt arbetslös utan att jobba, vikariera, praktisera eller plugga så rör det sig om drygt 5 år.

Om jag hade svårt att få jobb inom vården tidigare så är det ännu värre nu då det återigen sprids rykten om psykiska sjukdommar och skit.

Till att börja med så får jag villigt erkänna att jag i första hand är ute efter musiken. Jag har aldrig haft något intresse att slänga ut hundratals eller rent av tusentals för någon enskild utgåva bara för att just den är extra svårtillgänglig.

Däremot så tycker jag att det ser snyggt ut i skivhyllor om man kan ha ett gäng plattor med samma grupper.

De grupper jag har jagat är Dark Funeral, Arckanum och Bathory.

I Bathorys fall har det varit framför allt de 6 första fullängdarna som varit av intresse. De övriga köper jag förmodligen bara om de säljs billigt.

När det gäller Dark Funeral har jag alla fullängdare samt två EP:s.

Det vill säga det mesta. Det jag har kvar är deras första EP, men i första hand nyutgåvan med bonusspår då jag redan har de andra på en split.

Jag saknar även deras livealbum men även den kommer att införskaffas så småningom. Runt årsskiftet lär de förresten få ut ytterligare en platta.

När det gäller Arckanum har jag alla plattor utom några splittar.

Jag kommer hålla ögonen öppna men i första hand kommer jag att prioritera annat.

För två år sedan då jag återigen började köpa plattor så fattade jag tycke för tre nya grupper. Det första bandet Windir har jag allt med, och då bandet upplöstes efter att huvudmannen dog så lär det inte bli så mycket mer där.

Enn annan grupp som skiljer sig från de andra grupperna då de spelar renodlad death metal är Blood Red Throne.

För tillfället sitter jag på tre av deras fem fullängdare.

En annan grupp som jag bara har en platta med är Darkspace.

Denna skumma rymd-grupp har dock bara fått ut tre plattor så jag kan mycket väl ha alla innan året är slut.

En grupp som jag fick upp ögonen för så sent som i fjol var Burzum-. Den gruppen är för tillfället högprioriterad och jag har lyckats komma över två fullängdare och en samling.

Det blir minst två plattor till innan jag är nöjd...dock verkar de vara utsålda överallt så jag vågar inte chansa på hur lång tid det kommer att ta.

För ett tag sedan slog det mig att jag gillat Vader ända sedan jag hörde dem för första gången (det vill säga runt 2002). Trots detta äger jag bara en samling. Ska satsa lite på fullängdarna och hålla på tills jag stöter på ett bottennapp eller tills jag inte längre känner någon entusiasm.

Bandet Darkthrone är i exakt samma situation som Vader, enda skillnaden var att jag upptäckte dem något år senare.

För ett år sedan skaffade jag en platta med Ad Hominem. Plattan var riktigt skaplig men jag var lite skeptisk om de verkligen skulle kunna ha sådan kvalitet på flera plattor. Efter att ha hört deras senaste så har jag beslutat mig för att försöka skramla ihop deras backkatalog.

Dock kan det bli lite knepigt då en av plattorna är svår att få tag på i Sverige (förmodligen på grund av dess kontroversiella namn).

Sista gruppen är det skumma norska bandet In The Woods som jag bara har en platta med. De kan fungera som avslappning mellan brutalare band som Dark Funeral och Ad Hominem.

Ska bara se om man inte kan få tag på plattorna lite billigare än vad jag sett hittills.