Therion
I Norge vet alla vad Black Metal är och det är snudd på att även gamla kärringar med rullatorer kan rabbla upp namn som Dimmu Borgir, Satyricon och Burzum.
 I Finland är det samma visa med deras nationalklenoder som Nightwish och Childrem Of Bodom. Även finsk radio är förtjust i metal (om det inte ändrats på senare år) där det utöver rena hårdrockskanaler även spelas på de mer allmänna.

Mellan dessa länder ligger ett land som heter Sverige.
Där kan man glömma Black Metal band på mittuppslaget i de största dagstidningarna och sanolikheten är antagligen större att Kalle Ankas Julafton skulle ha med 2 Girls & 1 Cup än att man skulle slänga in lite extremmetal mellan Melissa Horn och övrig radioskit.
Trots att landet har en del tunga (inte musikaliskt dock) bolag så har de vägrat att befatta sog med någon av de metalvågor som kommit.

Men är det verkligen så illa?
Har inte svenskar något att erbjuda i tyngre musikkretsar eller vad handlar det här om?

Faktum är att Sverige är ett av världens främsta metalländer.
Grundaren av kanske världens största metalbolag Nuclear Blast hävdar bestämt att den bästa metalen kommer från Sverige, och han är inte ensam om sina åsikter.
Svensk metal är känt över hela världen. Bara för att ta några kultband:
Bathory har inspirerat det mesta som rör Black Metal.
Entombed skrev om deathmetal historian med sin slamriga boogie döds.
Yngwie Malmsteen skapade praktiskt taget neoklassicismen och shredingen.
Candlemass är ett av de första rena doombanden.
At The Gates var med och la grunden för Göteborgsscenen som är stor i USA nu.
Clawfinger var ett av de första metalbanden som blandade rap och samplingar i sin musik.
Dissection är ett av de första och framför allt bästa inom melodic blackended Death Metal.
Therion skapade kanske den första riktiga hybriden mellan metal och klassisk musik.
Tiamat spelade någon slags Gothic Death Metal som ingen tidigare hade hört.

Listan kan bli rätt lång om man bara tänker efter lite. De flesta av inriktningarna inom metal har någon antknytning till Sverige.
Men detta är inget man märker i Sverige om man inte pratar med en utpräglad hårdrockare.
Antagligen rör det sig om enbart promillen som känner till en miljonsäljare som Bathory som är ett av de mest inflytelserika banden någonsin inom tyngre metal.

Det finns så vitt jag vet ingen enkel förklaring till varför det är så här.
Men en orsak som kan spela in är antagligen att Sverige till skillnad från Norge har en popscen där några av akterna säljer miljontals plattor.
Det verkar även finnas en viss snobbighet inom de som håller i den kommersiella kulturen. Är något tungt ska det inte ut och därmed basta.

Som exilvärmlänning har jag matas med dansband och rockabilly genom åren och varenda cell i min kropp har lärt sig göra motstånd mot detta elände.

Det kan vara svårt att fatta det om man bor utanför isolerade hålor i norra Värmland men sådan musik är inte bara inne utan anses dessutom vara tufft att lyssna på.

Min syster kom vid ett tillfälle till morsan och frågade lite nonchalant "hörredu vet du vilka Lasse Stefanz är" precis som om morsan tillhörde den föråldrade generationen som lyssnade på...Mozart eller nåt.
Morsan gjorde dock det enda rätta och svarade: "nej sådan skit lyssnar jag inte på...men du kan ju alltid fråga mormor, hon har säkert något gammalt kassettband någonstans".

Ungar har rocfkabillyvågor och spelar ståbas (Top Cats kommer för övrigt från samma håla som mig) och det är helt ok att ha cowboyhatt på sig när man går ut (Fernandoz kommer därifrån de också).
Alternativet till ovanstående musik är att gilla radiomusik med en massa komprimerad bas som man kan åka runt och dunka med i sina bilar.
Dock avskyr jag även merparten av det som spelas i radio så jag fick tona ner min egen smak om jag inte ville åka på spö när jag gick ut.

Åter tillbaka till syrran, som jag förgäves försökte få att inse att om hon nämnde något om sin "tuffa" musiksmak i ett samhälle med mer än 10 000 innevånare så kommer folk att dra någon av följande slutsatser:

1. Hon är ovanligt fräsch för att vara pensionär.
2. Hon är förståndshandikapad.

Visserligen har band som Barbados slagit även utanför små hålor men de spelade inte heller någon renodlad dansband utan var i mina öron mer av ett popband (om jag åtgår från de få låtar jag känner till).

Men så händer något som får hela min värld att darra.
Rockabilly är plötsligt inne och det åker runt en del sådana band och förpestar tillvaron lite varstans.
Men framför allt har dansbanden tagit sig utanför äldreboendena och danspallisaderna i folkparkerna och blivit riktigt kommersiellt.
Efter att någon nöjeschef fick den vansinniga idén att köra en dansbandskamp har folk börjat gilla skiten långt utanför mina gamla hemtrakter.
Det känns lite som att vara neger och åka på spö av nynazister så man till slut väljer att flytta ner till Gambia, för att en vacker dag upptäcka att samma gamla gäng flyttat dit de också.

 
Igår diskuterades det villt om Coca-Cola verkligen har haft kokain i sig.
Personligen är jag av åsikten att det rör sig om en vandringssägen.
Skulle en dryck som såldes i hela USA innan 1900-talet ha varit spetsat med knark?

Det finns folk som påstår att det faktiskt ska ha funnits spår av kokain i och med att Coca-Cola började som läkemedel i form av någon sliskig sirap.
Kokainet ska dock ha plockats bort 1929.
Med andra ord ska man under den perioden som det var olagligt att handla med alkohol ha varit fritt fram med kokain.
Dessutom hade ju Coca-Cola lämnat läkemedelsbranchen sedan ett tiotal år tillbaka.

Det finns även vittnesskildringar där folk påstår att de blev yra av att dricka Coca-Cola under 1940-50 talet men det är antagligen samma visa som att folk har kunnat känna lukten av Zyklon B.

I Sverige var Coca-Cola förbjudet under många år och det kan kanske ha spätt på ryktet. Men det var inte på grund av kokain utan koffein och fosforsyra som den inte fick lanseras innan 1950-talet.

Just nu sitter jag och skickar tillbaka min mammas pengar som var tänkta att jag skulle få i födelsedagspresent.
Det känns inget vidare för att jag vet att hon inte har det mycket bättre ställt än vad jag själv har. Men då jag inte kan stå för min egen försörjning just nu så finns risken att dessa pengar skulle kunna räknas som en slags inkomst (det där varierar från kommun till kommun).
Hon får väl lägga pengarna på någon julklapp istället eller möjligen skicka kontanter.

I samma veva har jag börjat fundera lite på vilken situation som jag egentligen befinner mig i för även om jag egentligen är emot självömkande så går det inte att sluta jämföra sig med andra i samma ålder.

Klasskamrater har börjat skaffa hus. Mitt största projekt är att skaffa en databänk och ett träningskort.

Klasskamrater samlar pengar för att kunna åka på två veckors semester till medelhavet eller rent av bortre Asien. För egen del hoppas jag ha råd att åka och hälsa på min familj till jul.

Samtidigt ökar pessimisten.
20-års krisen där jag inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv har börjat gå över till en 30-års kris där jag inser att jag knappt gjort något sedan jag flyttade hemifrån. Jag har varit i Kroatien, Medeltidsveckan i Visby och på Hulfredsfestivalen sedan 2002. Roligare än så har det tyvärr inte blivit.

När det gäller jobb och körkort har jag mer eller mindre gett upp.
Att ha en lucka i sitt CV är inte bra och ska snabbt gå att förklara genom att skylla på att man faktiskt gjort något konstruktivt och relevant för framtida arbete.
I mitt fall så har jag små öar av ett hav av arbetslöshet. Det rör sig nästan bara om kortare inhopp, vikariat och sommarjobb.
De pengar som jag lyckas dra in har i de flesta fallen sparats till sämre tider eller betalat igen för folk som ställt upp för mig.
Detta har i sin tur lett till att jag har börjat tveka på min egen förmåga samtidigt som jag dras med social fobi.

Alltså...jag har svårt att ta kontakt med arbetsgivare och tror dessutom inte att jag är kompetent för tjänsterna. Naturligtvis går det även att slänga in en del rationellt tänkande som att jag faktiskt är utbildad svetsare. Har blivit utnämd till skolans bästa tecknare, påstås av många kunna formulera mig och vara hyfsat påläst och detta gör att det kan svänga till.
Ibland känner jag att det där jobbet hade passat mig perfekt och sitter och stutsar av upphetsning inför ett positivt besked. Men när svaret uteblir eller inte är vad jag väntat mig är jag åter igen tillbaka i mitt dyshyminiska träsk.

1. Katter spinner, hundar dregglar.
2. Katter stryker sig mot ditt ben då de vill ha ömhet och kärlek, inte då de är pilska.
3. Katter använder kattlådan. Hundar använder ditt bin.
4. Katter landar alltid på fötter, Hundar vägrar låta dig kasta dem.
5. Katter ser söta ut när de sover på TV:n. Hundar faller ihop och slaggar framför den.
6. Ingen har någonsin behövt "varnas för katten".
7. Katter begraver sin skit. Hundar gräver upp andras.
8. Katter har bättre för sig än att stoppa upp sin nos i ditt skrev.

Ibland känns det som om Sverigedemokraterna och Expo har en hemlig uppgörelse där de delar på befolkningen.
Dels de som skyller allt elände på invandringen och islam samt den andra gruppen som envist påstår att mångkultur är bästa lösningen och alla som vågar kritisera detta är rasister.

För egen del är jag emot bägge alternativen vilket verkar göra en del förvirrade.
Jag anser att de som kommer hit ska göra rätt för sig. Det finns inget samhälle i hela världen som tjänat på att ta hit folk som isolerar sig från samhället och lever på bidrag.
Samtidigt avskyr jag intollerans och ryktesspridning som är rätt vanligt förekommande när det gäller framför allt islam.

Sådana här saker gör att jag å ena stunden får medhåll från sverigedemokrater och liknande för att i nästa sekund behandlas som någon blind flumvänster-typ.

Huvudorsaken till detta är att det inte går att klumpa ihop hundratusentals människor i ett kollektivt synsätt där den ena parten demoniseras och den andra glorifiseras. Rent historiskt kan man ju se att detta är en av huvudorsaken till totalitära ideologier som övertygat sig själva om att deras handlingar rättfärdigas av målet att stå på den goda sidan.

För när det väl kommer till krita så finns det ju en mängd olika individer.
Det finns invandrare som är ambitiösa och vill göra rätt för sig och menar att anledningen att de lämnade sitt gamla liv bakom sig var för att kunna bygga sig en framtid.
En del av dem har flytt från religiöst förtryck och dessa vill knappast förknippas med talibaner och liknande traditionalister.
Men sedan finns det ju de som aldrig har haft syfte att jobba för sig utan kommer hit efter att ha hört om att Sverige har ett generöst bidragssystem.
Tyvärr verkar den sista gruppen ha ökat då det visat sig att det är svårt för utlandsfödda att kunna bli något här. Alla känner vi ju till historierna om folk med tunga akademiska utbildningar som efter mycket slit får jobb som taxichauförer eller lokalvåradre.
Att spekulera i orsakerna bakom detta hade gjort detta inlägget allt för långt så jag nöjer mig med att konstatera att om man som invandrare vill kunna leva på det man jobbat med tidigare så är i Sverige ett förstahandsval utan då åker man antagligen till något land som menar att hårt jobb är nyckeln till framgång.

Vissa vill skylla den höga brottsfrekvensen bland de utlandsfödda med att det ligger i deras kultur eller liknande.
Men faktum är att i de flesta fall speglar det snarare deras sociala situation.
Bor man i en familj där föräldrarna är arbetslösa, eller inte har tid och man vet att ens egna framtidsutsikter ser mörka ut är det antagligen lätt hänt att man faller för frestelsen att tjäna snabba pengar snarare än ärliga.
Eftersom många invandrare bor på områden med mestadels andra invandrare är också risken stor för en snedvriden syn på samhället.

När det kommer till religion så handlar det ofta om tolkningar.
De flesta muslimer är fredliga och tror inte våld löser några problem.
Muhammed anses vara ett föredöme och var både mild och klok.
Att det finns folk som begår terror på grund av religionen känns snarare som galningar som har behov av att få ur sig sina aggresioner. Hade de inte haft koranen att skylla på hade de bara funnit något annat.

Finns det någon oskriven regel om att ett band bara får släppa flaggor om de sålt över en miljon plattor?

Min lägenhet har allt för kala väggar men det finns knappt några vettiga flaggor vad jag kan se. Det finns någon Slayer här eller någon Venom där men inte så mycket mer.

Det är inte utan att jag ångrar att jag gav bort mina flaggor med Megadeth och AC/DC en gång i tiden.

Kroppen är egentligen en rätt fantastisk sak som ständigt eftersträvar balans och anpassning.
Detta är antagligen något som hållit oss vid liv under svårare perioder men som kanske inte känns så logisk för dagens människor.

Två irriterande saker för de som kan prioritera fåfänga framför överlevnad är att kroppen alltid är vaksam ifall vi skulle råka svälta, vilket gör att den görna lagrar fett till sämre tider.
Det andra är att den anser att muskler är allt för energikrävande för att det ska finnas några skäl att lägga på mer än vad vi behöver.
En irriterande kombination av dessa är att kroppen dessutom prioriterar fett framför muskler om den måste välja.

Så ska man få en atletisk väldefinierad kropp får man helt enkelt manipulera kroppen och tro att vi verkligen behöver en massa muskler men minimalt med fett.

Att sitta och jobba i ett kontor kräver inte mer muskler än vad en normal skolflicka har.
Men om man slänger in lite hårda träningspass där man lyfter vikter kommer kroppen tro att detta kanske är nödvändigt för vår överlevnad. Den har ju ingen aning om ifall vi går på gym eller slåss för våra liv.
Även här kommer kroppen efter ett tag försöka finna en balans och hitta en lämplig mängd muskelmassa för situationen. Därför bör man sträva efter att utnyttja de nya musklerna för att dra på mer vikt varteftersom så kroppen hela tiden känner sig manad att lägga på mer.

För att kroppen ska våga satsa på mer muskler måste den vara säker på att det verkligen finns så gott om föda.
Proteiner behövs för själva muskeluppbyggnaden och kolydrater är nödvändiga för att man ska orka med passen.
Det finns en massa teorier om hur energin ska fördelas men en riktlinje är att ligga på minst 2 gr protein per kg kroppsvikt. På kolhydratsbiten ska man inte heller snåla utan försöka få i sig ordentliga mängder kolhydrater i form av basföda. Fett är även det viktigt men det är samtidigt så pass energirikt att det är lätt att lägga på sig om man inte ser upp.
En bra riktlinje är vanlig hederlig husmanskost två ggr om dan samt frukost och lite mellanmål.

Eftersom träning bryter ner musklerna krävs det en hel del vila mellan passen för att de ska hinna återhämta sig.