Idag fyller den inte helt okända Clint Eastwood år vilket jag såg av en ren slump. Till hans ära ska jag nämna en av mina favoritfilmer (tänkte egentligen lista ett par stycken men kom på att det skulle bli lite mycket att plöja igenom) där han spelar huvudrollen.

Den Gode, den onde, den fule (-66)

Filmen handlar om tre män vars liv med tiden kommer att flätas samman.

Angel Eye är en kylig man som inleder en hänsynslös jakt på en skatt han hört talas om.

Tuco är en bandit som döms till döden för en lång rad av brott.

Blondie är mannen som fångat in Tuco men kommer fram till att om han befriar Tuco innan denne avrättas så kan han tjäna mer pengar på att överlämna honom på ett annat ställe. Efter ett tag lägger de ner verksamheten och Blondie lämnar Tuco i vildmarken.

När de träffas härnäst så vill Tuco hämnas men det visar sig att vill de se skatten får de sammarbeta då Tuco får reda på vilken kyrkogård skatten ligger. Blondie känner inte till kyrkogården men däremot vilken grav den ligger i. Efter att ha träffat på Angel Eyes så vet även han vilken plats skatten ligger begravd på så alla tre får mitt under brinnande inbördeskrig försöka ta sig fram samt hålla ryggen fri.

Detta är enligt mig den bästa av Sergio Leones filmer. Han var ingen som trampade på i upptrampade stigar utan skaffade sig en personlig stil.

Man skulle kunna säga att hans betydelse inom western är ungefär samma som Hitchcock betytt för thrillers/rysare.

Lite roliga detaljer är att han var den som första som lyckades använda klintans kännetecken som något positivt. Tidigare så hade regissörer mest stört sig på hans lite stela stil men iom Leone la man grunden till vad som sedan skulle klassas som coolt (vilket utvecklades ännu mer under Dirty Harry eran).

En annan rolig detalj som alla bör känna till är att Sergio Leones filmer spelades in i Italien vilket skapade en helt ny genre: spagetti-western.

Rolig detalj tre är att filmmusiken är klassat som en av de bästa genom tiderna samt att den som visslar i början av filmen jobbade som proffsionell visslare.

Filmen drar hem full pott i poängväg.

Konservatism

Torbjörn Tännsjö

Bilda Förlag

På senare tid har jag blivit mer intresserad av konservatismen och vad den står för. Tyvärr så är infon som man får rätt rörig och generellt så betraktas ideologin som något gammalt unket med en skum människosyn och stora portioner fanatism.

När jag sedan såg boken så tänkte jag att där kunde man få en chans att fördjupoa sig lite. Tyvärr så känns det ungefär som om en nyliberal skrivit om LO´s historia. Författaren låter skeptisk och om man tyckte det verkade rörigt innan så lär boken bara förvärra det hela. Efter ungefär halva boken var jag så tröttnade jag (mao vet jag inte om det vänder på slutet men jag tvivlar starkt). Professorer inom filosofi borde snarare skriva om grekiska filosofer än sådant här.

Boken sågar jag utan minsta samvete med en etta av fem möjliga. 

Igår så tog jag och Emma en liten tripp till Tyskland vilket var rätt intressant, speciellt för mig som aldrig varit där tidigare. Tyvärr var det ont om tid så vi fick skippa attraktionerna till att shoppa alkohol istället.

Nu efteråt räknade jag ut att vi fick följande med oss hem:

340 cl sprit     (vodka, tequila, absint)

450 cl likör     (sex st flaskor)

1584 cl öl

660 cl alkoläsk

792 cl Cider

600 cl vin

Samt lite andra saker. 

I ren alkohol motsvarar det ungefär fyra flaskor 95%ig läkarsprit så det borde räcka ett tag. Själv så räknar jag med att det ska finnas en hel del kvar efter årsskiftet då vi koncentrerar oss på festligare tillfällen.

En sak som jag länge varit intresserad av är Absint så vi plockade med en billigare sort. Även Tequila har jag varit nyfiken på. Har provsmakan någon gång då jag var yngre men minns tyvärr inget (det var inte det första jag drack den kvällen).

Det mesta i likörsväg har jag inget större intresse övers för men lakritsshoots är en given favorit så där slank det ner en flaska.

Tysk mat ska vara fet och allmänt äcklig har jag hört men efter att ha varit utan mat i nästan tio timmar så tog vi risken och beställde en tysk hamburgare. Hamburgaren var liten till bredden men knappast på höjden då köttet påminde om en något tillplattad enorm köttbulle. Fast den var helt ok om jag ska vara helt ärlig. Det var som att äta en kryddig frikadell i bröd med torkad lök på.

Det finns tre kännetecken för Mel Brooks filmer.

Han har en skum humor, översättaren av titlarna är antingen fruktansvärt enkelspårig (eller så kan han inte engelska), samt att Brooks är personligen med i alla sina filmer.

Första filmer heter "Det våras för världshistorien del 1" och hoppar mellan olika tidsperioder. Att Brooks verkar gilla "Life of Brian" och "2001" (eller om det möjligen är "Apornas planet") är uppenbart. Det hela börjar bland några korkade grottmänniskor och går vidare till romartiden. Den spanska inkvisationen är rent plågsam att se. Inte på grund av tortyr eller så utan för att man gjort det till en jobbig musikal där man sjunger om hur man ska ta kål på judar (Brooks är själv jude ). Det hela avslutas under franska revolutionen.

Det dyker upp en del skojiga scener men det blir lite ojämt. Viktigpettrar som gillar att påpeka saker som inte stämmer överens med verkligheten kommer inte få en lugn stund.

Filmen får en stark tvåa av fem möjliga och snuddar vid att vara srvärd men inte mer.

I "Det våras för slummen" spelar Mel Brooks en miljonär som planerar att riva slumkvarteren i L.A till förmån av betydligt mer exklusiva lösningar.

Att det redan bor en massa folk där ser han inte som något större problem. Då är det värre att han tvingas genomlida ett vad för att få rättigheterna.

Detta vad handlar om att han ska leva fattigt i slummen under en månad.

Detta visar sig vara allt annat än lätt men han träffar på folk som han kommer överens med och blir dessutom intresserad av en baglady.

Det han inte vet är att hans problem inte är begränsat till att överleva en månad som fattig.

Överlag känns filmen förutsägbar och humorn är inte så stark som jag hade hoppats på så den får inte mer än två poäng.

En äldre kvinna dör i Ryssland några år efter revolutionen men på sin dödsbädd avslöjar hon att det finns en gömd skatt i en stol. Detta blir startskottet på en skattjakt i "Det våras för svärmor" där en fd aristokrat påbörjar jakten men har även en girig präst som konkurrent. Inte blir det bättre av att han springer på en ung skojare som han motvilligt blir partner med. Det största problemet är att det rör sig om hela tolv stolar som flyttas runt i Ryssland men bara en innehåller skatten.

Filmen väger mellan en stark tvåa och en svag trea.

En liten rolig detalj är att den unga skojaren (Frank Langella) som stundtals påminner om en lång äldre Darin får rollen som Skeletor i den otecknade He-Man filmen som kom 17 år senare.

Jag har en tendens att gärna gnälla över en massa saker. Inte för att jag tycker att det är obefogat men rätt som det är råkar jag missa att klargöra om något vänt till det bättre.

Just nu finns det tre saker som börjar se ljusare ut.

För det första så har Emma kommit en bit i sina försök att ta körkort.

För det andra kommer jag antagligen börja träna igen från och med nästa vecka. Vet i stort sett inget om okalerna men det var så pass billigt så man får inte räkna med för mycket. I vilket fall så kommer jag att anpassa mig till vad som finns. Har de några skivstänger, hantlar och en bänk kan jag träna det mesta.

Det mest positiva är dock att idag ringde en man och berättade att jag antagligen kommer att få jobba i sommar. Man ska bara kolla upp att jag inte har något brottsligt förflutet eller så.

Ytterligare en positiv sak är att jag har bestämt mig för att ta mig till Karlstad i år. Det enda som kan skjuta upp det är att jag får jobberbjudanden jag inte kan tacka nej till men oavsett hur det blir så kommer jag inte sitta där jag sitter utan pengar parasiterande på andra. 

Hade i nuläget slitit mitt hår om jag haft något.

I flera års tid har jag fått för mig att ett visst band är Velvet Underground samt att sångaren är Lou Reed. Helt plötsligt så ser jag en video med nämnda grupp och vare sig musiken eller sångaren är ett dug likt den gruppen som jag trodde var rätt.

Då börjar jag stillsamt undra vilken grupp jag blandade ihop VR med?

Kommer tyvärr inte ihåg så mycket mer än att sångaren har rött krulligt hår och ser rätt snäll ut (vilket jag tidigare tyckte kändes konstigt med tanke på vilken diva herr Reed ska vara). Tror att en av gruppens låtar har "stars" med i namnet och att den utspelas i en öken där sångaren traskar runt med uppsatt hår. Inte för att jag är speciellt förtjust i någon av grupperna men det är frustrerande att inte veta.

Ligger man på närmare 100 kg fördelat på för få cm och samtidigt har en träningscykel i sovrummet finns det få ursäkter längre.

Att jag dragit mig för det tidigare beror på två saker. Dels att det saknas skruvar som håller displayen på plats samt att det är så förbannat tråkigt.

Detta löstes emellertid genom att jag surrade fast displayen med ett par överblivna sladdar samt att jag passar på och läser Smålandsposten samtidigt som jag lyssnar på musik i mina stora studio hörlurar.

Så nu är det bara att ställa in timern på en halvtimme, dra på sig den slitna Megadeth t-shirten med avklippta ärmar och trycka på play.

Detta visade sig vara ett ypperligt tillfälle att gå igenom min skivsamling.

Har även kunnat konstantera att en del musik funkar bättre än annan.

Hittills har jag provat dessa grupper:

Napalm Death            Hade man kört mer NP på spinningspassen så hade snart fettma varit ett okänt begrepp. Fy Satan vad jobbigt.

Pantera                    Funkar bättre.  Har aldrig gillat Walk men den går bra att cykla till. De har även ett rätt tydligt beat som är lätt att följa.

Pain                            Kändes inget vidare. Låter stundtals som listmusik med en massa brus. Är mest irriterande i detta sammanhang.

Sorhin                        Funkar fint och håller en klass i sig. Blir inte så mycket koncentrerande på tidningen när de drar igång dock.

Judas Priest                Behagligt tempo. På senare år har de även fått till en hel del tyngd i riffen vilket knappast är till någon nackdel.  

Marduk                        La Grande Danse Macabre går betydligt långsammare än vad det brukar. Hade föredragit mer i mid tempo.

Ophtamalia                   Var sådär. satt mest och väntade på att Dominion skulle komma. Gick bra att cykla till men är lite väl melodiöst.

Necropolis samling         Usurper funkar bra som fan, några spår var helt ok men mycket känns mest som en grötig sörja att cykla till.

Blackend samling          Varierat. Fatal Embrace är riktigt kassa och de flesta har en för luftig produktion. In The Woods funkar vid nedtrappning.

Härnäst ska jag prova ytterligare en black samling, In Aeternum, S.O.D Vader, Necrophobic, Ministry, Exodus, Die Krupps vilket lär räcka drygt en vecka eller så.

Jenny                                             
          Jonas Gardell

Detta är den tredje boken i serien om Juhas uppväxt på 70-talet.

I boken så beger han sig ut på en resa för att konfronteras med sitt förflutna vilket han mer eller mindre tagit avstånd ifrån under större delen av sitt liv.

Det hela bottnar i att han nyligen fått uppgifter om att något hände under skolavslutningen i nian för 25 år sedan.

Parallellt med Juhas jakt på berörda personer får man följa med Jenny i slutet av 70-talet. Jenny är ett typiskt mobbningsoffer som har en hel rad med fel enligt hennes klasskamrater. Hon är väldigt angelägen om att bli accepterad av andra. Eftersom Juha är i stort sett den enda som är snäll mot henne så försöker hon efterlikna honom så gott som det går.

Boken är sådär! Det är intressant att följa Juha i hans sökande efter svar men det som hände i det förflutna är rätt förutsägbara. Jonas Gardell försöker fylla ut den rätt fattiga berättelsen genom sin egen humor och saker som antagligen ska föreställa poetiska beskrivningar. Att Juha är inspirerad av Gardell själv är uppenbart men det vore mer intressant om man visste vad som är verkligt och vad som inte är det.

Det känns föresten konstigt att det behövdes hela fem år för en bok som är så pass tunn som den här.

Boken får en svag trea i betyg.