Namn: Peter Tägtgren
Född: 1970
Land: Sverige
Instrument: Sång/gitarr/keyboards/trummor/bas/programmering
Mest känd för: Hypocrisy, Pain, Abyss (studio)
 
Peter Tägtgren är lite unik på det sättet att han är kändis inom flera läger.
För de flesta i Sverige är han "den där snubben i Pain", sedan bandets genombrott 1999.
I det hårdare lägret har han dock varit känd betydligt längre i och med sitt huvudband Hypocrisy.

I början av 1990-talet grundade Tägtgren Hypocrisy efter att ha inspirerats av den amerikanska dödsvågen.
På första demot spelade han alla instrument själv men efter att ha plockat in lite andra musiker koncentrerade han sig på bara gitarr (i grund och botten är han dock trummis).
På tredje plattan tog han även över sången efter att Masse Broberg (senare i Dark Funeral) fått lämna skutan. Några år senare övergav man den mer raka dödsmetallen och blev mer melodiösa med mer framträdande syntar och tydliga refrenger.
1997 släpptes "The Final Chapter" som gjorede skäl för sitt namn då det var tänkt att bli bandets avslutning.
Det visade sig vara någon tillfällig svacka i bandet för de ryckte sedan upp sig och är fortfarande produktiva efter mer än 20 år.

Pain var ett sidoprojekt som till en början inte fick någon direkt uppmärksamhet.
Det var lite som ett segare Hypocrisy med en massa effekter och lite technoinslag.
Sedan valde Tägtgren att ta det på lite större allvar och plötsligt slog han igenom i mer kommersiella kanaler, fick skriva soundtrack och lära läsarna i Frida hur man headbangar.

Tägtgren har sedan starten producerat Hypocrisy i sin egen studio Abyss.
Med åren blev produktionerna bättre och fler och fler artister ställde sig i kö för att spela in.
Idag består studion av flera studios i det mentalsjukhus där det är beläget och antalet plattor som spelats in med Tägtgren eller hans bror bakom spakarna har passerat 100 strecket.
Flera av banden är välkända som Dimmu Borgir, Dark Funeral, Marduk, Immortal och Destruction.

Även om studion och de huvudsakliga banden har tagit den mesta tiden i anspråk har det inte hindrat Tägtgren från att hoppa in i andra band emellanåt. Bland annat tre all-star-projekt som (Total) War, Lock-Up och Bloodbath. Han har även varit ute på vägarna med Marduk samt E-Type (!).


Peter Tägtgren är känd för att vara förtjust i utomjordingar och har ofta plockat med bortföranden och liknande i Hypocrisy. Han ska även ha en stor Kiss-samling, tatuerad pung samt vara fan av Eddie Meduza.

Vissa ord verkar vara mer laddade än andra. Även om orden i sig är neutrala så associerar man direkt med något specifikt som en bild.

Detta gör ju emellanåt att namn emellanåt får bytas ut då det efter ett tag blir för negativt laddade.
Ta t ex folk som är begåvningshandikappade. De kallades tidigare för förståndshandikappade, och innan dess efterblivna. Innan dess var antagligen den vardagliga benämningen idioter eller liknande.
En annan klassiker är lokalvårdare som numera kallas hygientekniker eller liknande och som tidigare kallades städare eller i värsta fall skurkärring.

Ett ord som verkar vara populärt nu och som ger en dålig smak så fort man hör det är riskkapitalist.
Plötsligt ser man giriga skruppelfria män framför sig som inte drar sig för att gå över lik för att kunna ta hem vinster. Vinst är i o f s ett positivt laddat ord men det beror antagligen på att det förekommer i så många olika sammanhang.
Ska man lägga undan värderingar så betyder helt enkelt riskkapitalist att någon är villig på att satsa på osäkra kort, men att de samtidigt kan ta en högre del av en eventuell vinst.
Som ett exempel så finns det folk som har ideer men kan inte bekosta dem. De får inga lån från banken eftersom riskerna är för stora. I det läget kan en riskkapitalist vara bra. De kan erbjuda pengar till projektet och står för eventuella bakslag. Men eftersom risken är så stor kan de även kräva en rätt stor del av vinsten.
Här kan det vara värt att ha i åtanke att flera stora uppfinningar och trender har varit stora riskprojekt och att män som Morse och Bell blev kallade både lögnare och sinnessjuka en gång i tiden.
För några år sedan vann en man bakom ett riskkapitalsbolag nobells fredspris för att det gav många fattiga möjlighet att kunna starta företag utan eget kapital.

Kapitalism är över huvud taget ett tämligen laddat ord. Få politiker hade vågat säga att de representerar kapitalism p g a att folk kommer att se feta direktörer som tuggar på cigarrer medan arbetare kommer smygande med mössan i hand. Att det är en term inom fri handel som bidrar till vårat välstånd är inte något man drar några dierekta paraleller till.

Nationalism eller ännu värre patriotism är något som folk i Sverige ofta förknippar med antingen hojtande nynazister eller möjligen skjutglada amerikaner.
I själva verket handlar det om att bevara en nations identitet och landgränser och behöver inte alls ha med rasism eller en speciell homogen befolkning att göra (som t ex i USA). I en del länder är det tvärtom mycket positiva ord.

Fundementalism är ett ord som antagligen får de flesta att se skäggiga skrikande muslimer framför sig.
En vanlig missuppfattning är att Talibanerna i Afghanistan är fundementalister men den benämningen de ligger närmast är snarare traditionalism. jag vet inte vad folk får för reaktion av traditionalism men för egen del tänker jag på något lugn och stabilt. I själva verket är det ofta tvärtom.
Fundementalism är helt enkelt ett tankesätt som går ut på att religionen ska vara central inom politik och rättväsendet. Det kan låta extremt men förmodligen är de flesta samhällen i grund och botten baserade på religion, även här i Sverige. Våra lagar och allmänna riktlinjer kommer ofta ur religionen för att sedan blötas och stöpas för att kunna hänga med i tiden och anpassas till ett mer komplext samhälle.
Inom islamistisk traditionalismen är religionen central men med skillnaden att man vägrar anpassa sig efter verkligheten utan vill hålla sig kvar i en svunnen tid.

Melodie MC
 

Det kommer kanske inte som en överaskning att jag är rätt svag för tyngre musik.

Så långt tillbaks jag kan minnas så har det alltid funnits en viss dragning till musik med fart och tyngd.
Detta är dock ingen gtaranti för att samlingen skulle vara strikt konsekvent.
Faktum är att det finns antagligen rätt få som gillar tyngre musik som verkligen skulle kunna stå för precis ALLT de införskaffat genom åren.

Kommer jag i närheten av någons skivsamling vill jag ju naturligtvis veta vad den gillar, men en minst lika skojig sak är att leta reda på pinsamheter. Dessvärre är många så fega att de gömmer undan det de inte längre står för.
En gång i tiden hade jag ett ex som hade ett tiotal undangömda plattor i sin garderob med pop och pojkband som inte riktigt gick jämt upp med hennes image.

För egen del skaffade jag min första stereo när jag var 14 och ett problem som snabbt infann sig var att jag aldrig reflekterat speciellt mycket över vad jag egentligen gillar.
Den enda säkra gruppen var AC/DC men sedan blev det svårare. Inte blev det bättre av att internet fortfarande hade några år kvar till sitt defenitiva genombrott och att de kanaler som fanns var inne på listmusik.
Några polare med sympatisk musiksmak fanns inte heller så till en början blev det till att införskaffa sådant som jag kände till. Under första halvåret köpte jag några techno-plattor som t ex 2Unlimited och Melodie MC. En platta med Svullo samt en med Just D införskaffades också. Sedan insåg jag att det var uteslutande tung musik som jag gillade. Att ha skivorna i samlingen rör mig inte i ryggen. Det är utom allt tvivel att de utgör någon enstaka procent. Däremot är det lite förargligt att 2Unlimited är den första skivan i samlingen. Det har varit ett skäl till att eventuellt införskaffa 1349 framöver.

Men sedan var det slut på pinsamheterna!?
Nja! Inte riktigt.

Det finns två skivor med Roxette som kom lite senare som jag faktiskt inte vet vad de gör där. Antagligen var det av något nostalgiskt skäl jag införskaffade dem. Sedan förekommer det även misstag. Med tanke på alla vilda chansningar jag gjorde under 90-talet är det ett under att det inte finns fler inköp som jag ångrar men helt imun var jag inte.
Efter att ha hört Dream Theatre nämnas i ett antal metalrecenssioner antog jag att de måste vara värda att kolla upp. Det var de inte. Framför allt inte första plattan med min skivsamlings mesigaste sång.
Ett annat band var Tesla som jag hörde någon låt med (fast idag undrar jag om det verkligen var de jag hörde).
De kan jag rekomendera till de som är nyfikna på sleaze men tycker att band som Guns N Roses är för brutala.

Det var plattorna som jag tycker kan vara lite pinsamma då jag inte riktigt vill stå för dem.
Däremot finns det en del saker som andra kanske skulle tycka är lite spektakulära men som inte innebär några problem för mig (gillar jag något står jag naturligtvis för det och lyssnar inte på det i smyg).
Iodine Jupiter, Enigma, Massive Attack, Thåström en del hårda electro/industri/EBM samlingar samt klassisk musik står jag fortfarande för även om de kanske inte spelas så ofta numera.

Visserligen så kan jag inte påstå att jag alltid är 100% nöjd med de plattorna som jag införskaffar men jag kan i ärlighetens namn inte säga en enda platta jag köpt de senaste tio åren som jag tycker är direkt dålig.
Även skivorna innan dess är för det mesta helt ok men vissa saker blir mindre intressanta med åren och vyerna vidgas åt andra håll.