Jag vet inte vad man använde sig av för kriterier när man satte ihop listan.
Det man snabbt kan konstatera är att listan inte har med spelskickligheten att göra (bara det att Michael Angelo ligger på plats 98). Det verkar inte heller som att man valt att satsa på de mest kända. Det konstigaste är att en del på listan inte har speciellt mycket med metal att göra.
Så den slutgiltiga gissningen blir istället vilket musikaliskt värde gitarristerna har haft inom hårdrocken.
Plötsligt faller alla bitar på plats.

Att en snubbe som Yngwie malmsteen (plats 17) är med är knappast förvånande med tanke på alla tusentals wannabees han gjort sig skyldig till. Han var ju dessutom en av de som på allvar blandade hårdrock med klassisk musik. Men sedan blev det osäkert om så många fler svenskar skulle få vara med.

Döm om min förvåning när det faktiskt var flera stycken.
Martin Hagström och Fredrik Thorndendahl (båda plats 35) är ju inte bara strängbändare i Messhuggah utan antagligen skyldiga till intresset för extremt nerstämt med både en och två extra strängar.

Mikael Åkerfeldt huvudmannen i Opeth provade på att göra någon slags avantgardisk utsvävande soppa på Death Metal och har liksom Messhuggah fått en hel del uppmärksamhet under 00-talet. Tillsammans med kollegan Peter Lindgren tar intar de plats 42.

Björn Gelotte och Fredrik Strömblad har skördat framgångar i In Flames (plats 70).
Bandet har funnits sedan urminnes tider och glatt spelat sin melodiösa Death Metal med skriksång sedan
medlemmarna i dagens kopior föddes.

Michael Amott skördar idag framgångar tillsammans med sin brorsa i Arch Enemy.
Även om bandet fått en hel del uppmärksamhet så var det faktiskt för hans insats i splatter-grindbandet Carcass som han fick motta äran för plats 74.

Som ni kan se på bilden blev Alex Hellid glad över att inta plats 88 tillsammans med Uffe Cederlund.
Ingen av dem hade hunnit passera 20-strecket när Entombeds första fullängdare kom ut och plötsligt var även Sverige med på kartan över länder som var att räkna med inom tyngre musik.


Alltså inte mindre än 11 svenskar, varav 9 av dem spelar Death Metal.
Dock undrar jag vart Quorthon och Jon Nödtveidt tog vägen.

Ibland undrar jag om det inte var tack vare alla droger som folket under 70-talet klarade av att reproducera sig.
Inte för att jag är speciellt känslig av mig men att visa upp kroppar som bär på mer hår än vad man hade en aning om att hårsäckar klarade av att producera är lite på gränsen.

Men jag verkar trots detta inte riktigt komma upp i samma nivå som de som är några år yngre än mig.
Inte för att jag vet exakt vart gränsen går men förmodligen bland folk som är födda efter 1985.
Har jag fel så får jag skylla på att jag inte har som vana att slita av folk kläderna och brukar vara ganska ointresserad av att höra eller fråga andra.

Ibland (nåja) brukar jag ramla in på forum och bloggar och där har jag märkt en ensidig trend bland yngre människor och det är att kroppsbehåring inte är populärt för fem öre.
Detta hade antagligen mina föräldras generation kunnat säga om min då få i min ålder är speciellt förtjusta i klassiska bröstmattor eller hår under armarna på tjejer.

 
Någon krönikör som föddes under 70-talet skrev förtvivlat att när hon gick i skolan rakade sig inte tjejer.
Idag ska det snarare vara onormalt om man inte gör det. Inte för att jag sett eller frågat men när man hör kommentarer från tjejer i stil med att de tror att nu håller håret på att komma tillbaka för att två (!) i klassen har en liten rand eller toffs börjar man ju undra.
Nämnda krönikör råkade nämna att hon nyligen var i en simhall och såg en tjej ogenerat raka sig där det var otänkbart på hennes tid.

Att nämna det här för tjejer som är jämngamla med mig hade bara lett till kommentarer om att hålla fantasierna för mig själv eller dra ner på porrkonsumtionen. Rakade tjejer gör porr eller uppmanas av sina porrskadade pojkvänner.

Hur är det med killarna då? För någon form av rättvisa måste det ju finnas (om inte annat för att inte detta inlägg helt och hållet ska få mig att framstå som jag har fått någon tidig gubbsjuka).

Jodå! Det ska tydligen vara vanligt där också. Hur vanligt kan jag inte svara på men varenda gång någon på ett forum undrar vilken typ av kroppsbehåring killar ska ha så svarar en klar majoritet av tjejerna under 25 att allt ska bort. Vilket gör att jag funderar på hur detta egentligen går till i praktiken.

Tjejer har ju lite lättare (i bästa fall) med mer isolerade områden. Bland killar så är det ju desto större spridning vilket skulle göra att ett renrakat skrev hade sett rätt konstigt ut. Ska man ge sig på närliggande områden så ryker håret på låren och magen. Men det måste ju fortfarande se konstigt ut. Kör man hela benen och lägger till bröstet börjar det förmodligen likna något. Men då får man ju tänka på att en del killar har desto svårare behåring än så. Skulle jag själv roa mig med att raka kroppen om dagarna hade det tagit kanske en eller två  timmar eller så och det är jag inte speciellt sugen att adera till mina övriga morgonrutiner.

Kan även tillägga att jag aldrig såg en enda kille raka sig under armarna innan vi passerade milleniumskiftet.

Få har väl lyckats missa att Whitney Houston är död, och det är ju naturligtvis sorgligt för alla inblandade samt den delen av världen som gillar soul/pop.
För egen del rör det mig inte i ryggen. Naturligtvis önskar jag inte livet ur henne utan det är snarare så att hon berör en del av världen som ligger långt utanför mitt intresseområde. I min naivitet trodde jag att detta var något som jag delade med andra som föredrar lite tyngre musik än som man hör i radion. Men jag bedrog mig själv tydligen.

Nu har någon fått den smarta idén att man ska jämföra henne med den i sina kretsar minst lika legendariska Quorthon. Något jag inte begriper mig på. OK jag fattar att man vill försöka visa att Quorthon har blivit förbisedd trots att han har en betydligt större "true" stämpel i och med att han skrev sina egna låtar, spelade instrument och var mer produktiv. Men varför då?

Ska man vara petig så hade ju Quorthon den lilla fördelen att han inte var en offentlig person. Knappt någon i hans umgänge (vilket även inkluderar flickvänner) visste att han var en levande metal-legend.
Han gav sig aldrig ut på turneer, var inte med på galor, var inte jagad av fotografer m.m som en offentlig kändis är utan kunde i lugn och ro plinka på sin gitarr och bege sig till studion när det passade.

Det som jag är mest emot är att det känns som något slags martyrskap. Frågan är bara om vi verkligen hade velat att han exponeras hänsynslöst efter sin död och sålt miljontals skivor där de flesta av köparna är allt annat än inbitna fans.

En liten detalj som jag förresten är nyfiken på det är den där punkten om droger. Tog Quorthon droger och hur kan det komma sig att jag inte hört ett ord om det? Hans farsa påstod ju i af att han aldrig hade haft med sådana saker att göra och att han var i det närmaste nykterist.