Så var det dags för en liten summering av det förra året.

Det har varit svårt att se att det gått åt ett visst håll utan året var minst sagt blandat. Brukar inte ge några nyhetslöften och det gjorda jag inte heller för 2007. Däremot så hade jag vissa önskemål som jag försökte förverkliga med blandat resultat.

 Ska man dela upp året i bra och mindre bra så blir det på följande sätt:

Bra

•  Mer resor...har tidigare aldrig lämnat Norden men nu gjorde jag det inte mindre än tre ggr
• Skaffade linser 
• Har antagligen inte ätit bättre sedan jag flyttade hemifrån 
• Började köpa skivor igen och upptäcker i samma veva en massa nya intressanta grupper
• Morsan tröttnar slutligen på farsan och skaffar eget boende
• Bevisar för mig själv att jag kan klara mig i månader utan vare sig godis, skräpmat eller tobak
• Emma införskaffar en träningsbänk.
• Vi bunkrar upp med en massa alkohol
• Börjar promenera lite smått och kommer fram till att det är ett utmärkt tillfälle att lyssna på musik

Mindre bra

• Är arbetslös i nio månader och utlämnad åt andra
• Börjar i stort sett ge upp om att kunna påverka saker och ting runt mig
• Har svårare att lita på folk
• Börjar bli mer eller mindre paranoid
• Upplever mitt ensamaste år sedan jag flyttade hemifrån
• Skillsmässan mellan föräldrarna leder till en massa oro och bekymer
• Finns misstankar på att jag bär på en genetisk åkomma som sätter käppar i hjulen för mig
• Gitarren går sönder, liksom träningscykeln

Format: CD

Genre: Blackmetal

Nationallitet: Sverige

Bolag: Deathdealers

Utgivningsår: 2007

MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=64482097

Detta är Maturz från Elimis debut som soloartist där han sköter samtliga instrument. Musiken kan beskrivas som varierande och känslosam black.

Första låten "Satan´s Dödsdans" ger en bra bild av hela plattan med lugnt intro, lite rivigare partier, snygga slingor och lugnare partier.

Eftersom det varvas en hel del i tempo så funkar även detta faktum att låtarna är ungefär dubbelt så långa än radio musik.

Sedan fortsätter i stort sett hela plattan i samma stil bortsett sista låten "Ceremoni" som är instrumental och uppbyggd runt klaviatur, samplingar och även lite tjejsång. Denna låt skiljer sig dock en hel del från övrigt material.

Personligen gillar jag stämningen som byggs upp via bland annat mörka kalla slingor. Ett sätt som b la Dark Funeral är fenomenala på. Fast det här känns mer som den lantlige lillebrodern som knallar runt i skogen och förbannar livet. Just gitarrer är helt klart Maturz starkaste sida. Däremot är han inte en lika säker textförfattare då texterna inte har något riktigt flyt och kunde ha gjorts lite mer poetiska. En eloge dock för att han vågar uttrycka sig på modersmålet. Om det blir en uppföljare så har han lovat att inkludera en riktig trummis istället för trummaskin vilket jag tror kan göra plattan lite mer levande. Det är svårt att nämna några spår som sticker ut då de flesta är riktigt bra, men ska jag göra ett försök så säger jag "Satan´s Dödsdans", "Dödslängtan" och "Ruttna".

Bör kollas upp av alla som gillar black metal...speciellt om man är lite extra svag för norrländska band (även om Snötårar kommer från Kalmar trakten).

Kommer en uppföljare hamnar den omgående på min önskelista.

Sverige

2003

Jocke Modin är övertygad om att det finns en konspiration bakom hans bror Henriks död. Efter att ha kritiserats för sitt säkerhetssystem, kommit över information som är sekretessbelagt utan att själv förstå varför samt sett glimtar ur framtiden tar Henrik livet av både sig själv och sina ungar.

Det visar sig dock vara ett rätt komplicerat fall då det det finns flera människor som fått nya oförklarliga egenskaper. Samtidigt börjar två mystiska kvinnor rekrytera bland dem utan att ingen riktigt kan förstå varför.

Lika oförklarligt är det att folk mördas efter att de fått reda på sina nyfunna egenskaper eller att det finns kopplingar hundratals år tillbaks i tiden.

Serien är ovanligt bra för att inte vara mer känd än vad den är, och dessutom svensk. Den är klart rekomendabel och det finns inte så mycket att annmärka på då manuset är välskrivet, skådespelarinsatserna är bra och att det överlag känns rätt proffsionellt. Enda detaljen är att den kunde ha klippts lite bättre men det är inget som påverkar speciellt mycket.

Format: CD

Genre: Blackmetal/folk/ambinent

Nationallitet: Norge

Bolag: Head Not Found

Utgivningsår: 2001

MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=98372491 (ej officiell)

Min första kontakt med bandet var via en samling från Head Not Found och det klickade direkt. Jag hade aldrig tidigare hört black kombineras med folkmusik på ett så ypperligt sätt. Trots det tog det flera år innan jag införskaffade denna skivan vilket är min första platta med bandet.

Till min stora förvåning så lät det inte alls så som de låtar jag hört tidigare.

Folkmusiken är inte lika påtaglig och det experimenteras med en del som de mest konservativa inom metalvärlden lite klumpigt antagligen hade kallat för techno.

Överlag känns plattan väldigt norsk. De sjungs bitvis på modersmålet, det är fjäll och runstenar på omslaget. Folkmusik sticks in lite varstans och man är inte rädd för att experimentera. Sista låten "Journey To the End" hade garanterat fått de flesta svenska svartmetallare ha ryckt bort svarta toffsar ur sitt hår. Den börjar med en glad slinga och smattrande trummor men går efter ett par minuter över till lite trivsam trance där gitarrerna helt plockas bort och det slutas sjungas.

Plattan igenom rycks både hit och dit men man tummar inte på känslan utan svävar med dit det bär.

Överlag är plattan bra för att inte säga svinbra och har potensiallitet att gå hem i flera läger. Kan även jag som vanligtvis fnyser åt black som inte ens försöker vara ond och som aldrig riktigt fattat grejen med folkmusik strö lovord över detta vax så kan antagligen även du falla för detta band.

Tyvärr kommer det inte att bli så mycket mer med Windir framöver då gruppen lades ner efter att huvudmannen frös ihjäl i skogen (vilket f ö känns rätt norskt det också).

av Stig Bergling tillsamans med Jörgen Thornberg & Bengt-Åke Cras

Mirabelle AB

Stig Bergling är en av Sveriges största spioner, åtminstonde en av de mest omskrivna. Han blev känd för att ha sålt ut försvarshemligheter till ryssarna och för att ha skämt ut SÄPO genom att lyckas fly till Sovjet tillsamans med sin fru.

Efter några år överlämnar han sig själv tills han benådas av Göran Persson.

Detta är i stort sett det som de flesta vet om honom vilket naturligtvis bara är en del av hela sanningen. Bergling är inte helt nöjd med den bilden så han började fila på en biografi redan när han var på flykt.

Oavsett hur sant hans version är så har han helt klart levat ett händelserikt liv.

Han har genom åren hunnit med att vara både polis, militär, SÄPO agent, FN soldat, spion, smugglare och playboy. Dessutom verkar han även ha lyckats bra inom flera områden.

Jag kan tänka mig att syftet med boken är att ge en bättre bild av honom än den som råder. Dock misslyckas han rätt rejält hos mig.

Där han vill måla upp en bild av sig som en man som kämpar hårt, är äventyrslysten, kärleksfull och välmenande kan jag bara se en man som är egotrippad och totalt hänsynslös.

Kvinnor avverkas i rask takt och Bergling kan inte ens stava till trohet. Han lurar folk och föråder sitt eget land samtidigt som han på fullaste allvar påstår att han bidrog till världsfreden. Samtidigt svämmar boken över av självömkan och martyrskap.

Ett konkret exempel på hur kall han kan vara är att han adopterar bort sin son när denne är liten då han tycker det är jobbigt att arbeta med en skrikande unge hemma. 30-40 år senare så försöker han återuppta rellationen med sonen men sonen är knappast intresserad av att engagera sig i en pappa som inte orkat bry sig under ens uppväxt.

Detta står dock inte med i boken utan det är taget från en intervju med honom i en tidning som jag har läst men läser man mellan raderna märker man att detta är allt annat än en varm människa med goda avsikter.

Detta bör inte tolkas som att boken inte skulle vara läsvärd för det är den absolut! Det är framför allt intressant att läsa om hans tid som FN soldat i Mellanöstern och naturligtvis vad som hände under åren som flykting.

Boken innehåller även en del bilder och naturligtvis en massa information om vem Stig Bergling är.

Hur svårt är det att ge ut ett av Sveriges bättre humor program på DVD?

Egentligen är det ju bara att radda upp programmen i rad och sedan kan man som bonus slänga in lite komentarer från de medverkande och kanske några bortklippta scener.

Tydligen så var man av en annan uppfattning när man skulle sätta ihop den här. Kronologi kan man titta sig om i månen efter för man har valt att istället slänga upp skiten efter teman.

Hans Rosenfeldt som leder hela gänget sjunker även han ett par snäpp när han ska försöka vara skojig i en del obegripliga påor (som det kallas på mediaspråk). Som om det inte vore nog där så sitter han dessutom och leker komiker i en C- minus variant av Parlamentet bland bonusmaterialet.

Komikerna sköter sig dock som de brukar...bra med vissa undantag.

Men de som satt ihop DVD´n sabbar väldigt mycket. Om inte det räcker så har man fått tag i en klippare som verkar ha vunnit sitt jobb på lotto.

Jag kommer inte ens fundera på att införskaffa eventuella uppföljare.

Programet låg på en riktigt hög nivå när det gick på TV och jag missade inte ett enda avsnitt (iaf inte frivilligt) men man irriterar sig på idioterna bakom DVD´n.

 Format: CD

Genre: death

nationallitet: Norge

Bolag: Earache

Utgivningsår: 2007

MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=24454518

Jag måste erkänna att denna grupp är en ny bekantskap för mig.

Att jag inte kollat upp dem tidigare beror på två saker. Dels bildades de rellativt sent (1998) samt kommer från Norge.

Fatta mig rätt, jag gillar Norsk metal skarp...fast då mer black eller gothorienterat. När Zyklon B lanserades som det bästa de hade i dödsväg konstaterade jag torrt att norrmän inte kan det där med döds.

Detta har jag numera tagit tillbaka efter att ha lyssnat igenom Come Death.

BRT förnekar inte att de är influerade av Florida döds, och det hörs tydligt.

Tycker mig även kunna höra lite Napalm Death och Vader också vilket inte heller det är något att skämmas över.

Lite Nordisk "lagom" mentalitet genomsyrar hela plattan. Inte för tekniskt, inte för snabbt, inte för långsamt utan ligger på en jämn och behaglig nivå.

Produktionen är tung men samtidigt så pass skarp att man hör samtliga instrument utan problem. Samtliga medlemmar verkar kunna sina saker men den som jag fastnar för lite extra är bassisten som glatt plockar på än tröttsamt ticka på samma ton under en hel takt.

Plattan är så pass bra att jag närapå skäms att jag inte hört dem tidigare, för dessa gutter är helt klart värda att kolla upp, om man gillar death metal vill säga.

Ett av de svåraste sakerna med att vara utan dator är att jag saknat komponeringsbiten. Visst kan man skriva på gitarr men det är svårare att komma ihåg det man gör, iaf för mig!

Men nu har jag äntligen fått tag på GP5 vilket visat sig vara ett riktigt intressant program. Är tyvärr inte helt insatt i alla funktioner och har svårt att få till trummorna som jag vill.

Men till skillnad från mitt gamla program Sonar 5 så finns alla dessa effekter som jag saknat till gitarr. Att simulera en gitarr i ett program gör att det lätt blir kliniskt...speciellt om det enbart rör sig om stela toner man slänger upp huller om buller på varandra.

detta verkar skaparna av programet vara medvetna om och har därför tryckt in en rad effekter som de flesta gitarrister är välbekanta med som slide, taping, bend, vibrat, döda toner m.m

Går man igenom de låtar som andra gjort så blir man genast imponerat hur pass likt man lyckas eftersträva originalgitarrerna. Visst, helt äkta blir det kanske inte men man sitter iaf inte och irriteras av att allt låter som techno när man gör en blues låt.

Har inte hunnit att göra så mycket men har provat på punkrock, pop (i brist på bättre beskrivning) samt black metal och det har funkat rätt fint så här långt. De problem jag stött på handlar betydligt mer om svårigheten att helt sätta sig in i programet än dess begränsningar.

Ena problemet är att tiden fullständigt flyr iväg. De planerade kvarterna blir av någon anledning till två timmar.