Om jag inte missminner mig så var det ett tag sedan jag skrev något om min vikt och mina försök att få ner den till en mer acceptabel nivå (jo jag vet att det låter fjolligt).

Tidigare i år har jag kört med långa promenader, vattendrickande samt att jag dagligen dokumenterat min vikt för att sedan få fram snittvikten för varje vecka.

Detta är numera ett avslutat kapitel.

Promenaderna gav inte så mycket mer än skoskav då det är löjligt lätt att kompensera en timmas bortknallade kalorier.

Dokumenterandet gav inte speciellt mycket det heller utan man började istället tänka allt för kortsiktigt.

Det som numera gäller är att jag skippat godis, läsk och andra sötsaker sedan slutet av augusti.

Egentligen var tanken att köra ändå hårdare, men jag har tagit ett steg i taget.

Det var t ex först under förra veckan som jag beslutade mig en gång för alla att hoppa över chips.

Pizzor strök jag i samma veva som jag började med mina nya planer. Däremot har jag ätit kebabrullar lite till och från. Men även det har jag lagt av med. 

Även om jag strukit vanlig läsk så har mitt lightläsk drickande antagit groteska proportioner sedan flickvännen skaffade en soda streamer. Men jag har börjat begränsa intaget till någon halvliter om dagen.

Innan månaden är över så ska jag försöka lägga av helt och hållet.

Vitt bröd är även det något som jag dragit ner rejält på. Det händer att jag äter det emellanåt men jag sitter inte och glufsar i mig 8 mackor på kvällen om man säger som så.

Och varför genomlider jag då allt detta?

Orsaken är till större delen ren fåfänga. Jag avskyr t ex att ha en mage då det ger ett lite gubbigt intryck.

Skaffar jag byxor så har de en tendens att bli lite fladdriga runt benen.

Det finns även sedan flera år tillbaka planer på att ta upp styrketränandet igen. Såvida jag inte biffar till mig rejält så blir det svårt att se några resultat av träningen om kroppsfettet ligger på över 20%.

Idag verkar den allmänna uppfattningen inom metal-världen att man ska klanka ner på "true"-folk.

Detta bottnar förmodligen i att det dök upp en del folk (inom framför allt Black Metal) som framför allt tilltalades av de yttre atributen. Musiken verkade inte vara på långa vägar lika viktig som att musikerna verkligen levde som de lärde och de mer kontroversiella händelserna inom genren kunde de självfallet rabbla som rinnande vatten.

Dessa människor kunde man även känna igen på att de hade ett mer eller mindre sjukligt behov av att visa hur äkta de egentligen var. Andra var i deras ögon posers och wannabees. Att de själva sällan hade någon direkt metalbakgrund och gladeligen vände kappan efter vinden gör naturligtvis att de framstod som en aning patetiska.

Även om många som hade ett mer seriöst intresse av metal och ville slippa bli ihopblandade med dessa individer så får man inte glömma att även om man häcklade "true-anhängarna" så har man ändå en hel del emot "false-metal".

I regel så såg man "true-folket" som en bont possörer och således tämligen false.

Visserligen finns det ju alltid ett garde av old-school anhängare som hyser en stor skeptism mot icke konservativ metal.

Dessa kan man känna igen på att deras skivsamlingar i regel består av gamla kultplattor med framför allt stilbildande band eller av band som är kända för att upprepa sig själva.

Överlag så är en hel del inom metalgenren mer eller mindre konservativa.

De flesta tillåter ett visst svängutrymme men att man får vara försiktig så att man inte tappar fokus.

När det går så långt så att musiken börjar spridas utanför metal-kretsarna så har det gått för långt.

Det sista man vill är att ens favoritgrupper ska börja spelas av pagefrisserade datanördar eller kajal-fjortisar.

När det väl går så långt så är risken stor att förtroendet för bandet dalar rejält och ibland till den milda grad att man även inkluderar back-katalogen.

Detta kan låta lite överdrivet men då bör man ju även vara medveten om att metal-folk inte är speciellt bundna av trender. Att en artist inte varit aktuell på ett tag innebär inte att den skulle vara ute utan man hyser fortfarande en stor respekt för de som har bidragit med tilltalande musik.

Just därför kan en del grupper ligga på is i flera års tid och ändå ha en publik när de återigen drar igång.

...däremot är jag rätt kräsen och har sällan samma smak som många andra.

Igår kväll försökte min kära flickvän Emma luska ut vilka kända tjejer som jag tyckte var snygga.

Efter ett tag måste hon ha trott att jag döljer något då få fick något omdömme som låg över OK eller hyffsad.

Några namn som testades var:

Kristen Stewart    "eh vem då?"

Megan Fox    "namnet låter bekant"

Kirsten Dunst    "mmm...nja"

Mila Kunis    "ser väl rätt ok ut"

Tarja Turunen    "är det bara jag som får trans-vibbar?"

Christina Aguilera    "jodå"

Pamela Anderson    "inte ens då hon var ung"

Alyson Hannigan    "ser iofs lite småbusig ut...men nej"

Sarah Michelle Geller    "nej"

Shakira    "kan variera från halvdan till riktigt snygg"

Milla Jovovich    "lite speciellt ansikte men ingen bra helhet*

Angela Gossow    "fattar inte varför en massa killar dregglar efter henne"

Doro Pesch    "när hon var ung så"

Liv Kristine Espenes/Krull    "lite av ett bebis-ansikte men såg hyfsad ut för ca 15 år sedan"

Kimberly Goss    "snyggt hår men annars ser hon ut som en kinesisk köttbulle"

Christina Ricci    "gillar i o f s speciella drag, men det når inte riktigt fram här"

Summer Glau    "nu börjar det likna något" 

Enligt Emma så är det vissa drag jag uppskattar mer än andra.

Dit hör kvinnliga former och att tjejen inte ska vara för lång.

Sedan påstås jag vara svag för långt snyggt hår och att det gärna ska finnas något drag som sticker ut som t ex ett lite speciellt ansikte. Hon påstår även att jag verkar vara lite mer förtjust i brunetter än blobdiner.

Några saker som jag själv kan lägga till utöver ovanstående iaktagelserna är att jag inte har några problem med vältränade tjejer (speciellt lår och bak) men inte så att det blir på bekostnad av de kvinnliga formerna.

Ögon och hårfärg har ingen större betydelse även om markerade drag är vanligare på lite mörkare tjejer. Å andra sidan brukar riktigt snyggt lockigt blont hår vara snyggt.

Har även kommit underfund med att jag gillar tjejer som piffar upp sitt utseende med lite snygga smycken och som kan hantera smink på ett smidigt sätt.

Ibland är det inte utan att man undrar vart kampanjer som är till för att man ska sluta dricka eller röka får sina uppgifter ifrån.

Igår såg jag en text som om jag inte missade någon mikroskopisk undertext på fullaste allvar påstår att män över 15 år dricker i snitt 36 liter starksprit per år. Detta motsvarar nästan 70 cl varje helg.

Naturligtvis finns det de som kommer upp i det och även passerar den mängden. Men siffran känns ändå på tok för hög för att vara ett genomsnitt.

Festar jag själv brukar mängden alkohol vara ungefär hälften av det, och detta sker knappast varje helg.

En annan sak som jag funderat över är varför är kampanjerna mot rökning är så enkelspåriga.

Rökning är alltid förkastligt, bör förbjudas och kommer både ha ihjäl rökaren och en stor del av dens omgivning om man ska lyssna på propagandan. I mina öron borde det där snarare skapa ångest vilket bara lär spå på rökbehovet.

Hade jag själv gjort en anti rök kampanj som vänder sig till rökare hade mitt måtto snarare ha varit att man ska halvera sin konsumtion. Röker man ett paket så går man ner till ett halvt.

Detta är en uppmaning som känns rätt rimlig och som genast minskar riskerna som t ex lungcancer. Eftersom lungcancer drabbar bara någon enstaka procent av alla rökare så borde en halvering minska riskerna avsevärt.

Alla har vi fördomar!

Du har det, dina kompisar har det och så även jag.

Det är inte uteslutet att jag kan ha en del som jag inte tänker på som kanske är associerat till min uppväxt eller så, men det är inget jag är medveten om. Dock försöker jag ransaka mig själv emellanåt och tänka efter varför jag är villig att dra någon snabb slutsats.

En fördom som jag har (och som jag är medveten om) är om människor under 40 år som bär tjockbågade glasögon.

Detta var ju inget större problem under rätt många år av mitt liv. Efter att folk tvingats att ha brillor som tog upp halva ansiktet under 80-talet så blev den naturliga reaktionen att folk började sky glasögon som pest.

Var man inte absolut tvungen att ha dem så sket man helst i det.

När sedan linserna slog igenom på allvar så försvann glasögonen nästan helt. För tio år sedan kunde jag rabbla ett antal i min ålder som var närsynta men av dem var det kanske två som bar glasögon.

Men något hände plötsligt. Plötsligt gick det runt en del snobbar med brillor vars bågar såg ut att ha hämtats från 60-talet. Min erfarenheter från de första som bar sådana var att de trodde att de var överlägsna alla andra, de skulle absolut låtsas vara betydligt mer bildade och vuxna är någon annan samt att de var allmänt otrevliga.

Eftersom glasögonen mer eller mindre lyste i ansiktet på dem och var ungefär lika svårt att dölja som en burka så blev det att de negativa egenskaperna upptogs av glasögonen.

Detta gör att om jag träffar någon (under 40) med tjocbågade glasögon (och det händer rätt ofta numera med tanke på att det är nästintill det enda som verkar säljas i glasögonaffärer numera...tro mig, jag letade efter diskreta bågar i våras) så dyker nämnda negativa egenskaper upp igen.

Nu är jag ju fördomsfull men inte helt korkad så jag låter ju personerna i fråga en chans att motbevisa mig. Men de börjar på minus. Tänker man sig sedan att jag ser en kille med tjockbågade brillor som sitter och diskuterar något så bara väntar jag på att an snart ska avfyra lite beserwizer trams runt sig och få de andra att verka mindre vetande än han själv.

För någon dag sedan så såg jag ett filmklipp där Alliansens partiledare blev intervjuade.

Det som stod i fokus var om Fredrik Reinfeldt var öppen för att sammarbeta med Sverigedemokraterna framöver.

Folk som kommenterade det menar att Moderaterna har dörren på glänt för främlingsfientliga makter eller att han helt enkelt försöker slingra sig. Men framför allt att han svarar svävande.

Efter att ha gått igenom klippet så undrar jag vad det egentligen är som folk inte fattar.

För att tydligt visa vad som sades så ar jag helt enkelt skrivit ner samtalet.

F: Fredrik Reinfeldt, är du beredd att leda en regering som är beroende av Sverigedemokraterna vid omröstningen?

S: Nej! Det säkraste sättet att få stabilitet i Sverige det är att rösta på något av de här fyra partierna.

F: Men du är beredd att sammarbeta med dem för att nå...eh...få resultat?

S: Nej, och det är just därför jag säger det. Våra fyra partier söker fortsatt majoritetsstöd och tänker inte sammarbeta med någon annan, vi tänker sammarbeta med varandra.

F: Så ditt besked är klart och tydligt att du kommer aldrig att sammarbeta med Sverigedemokraterna?

S: Det är såhär att ni aldrig kommer sluta ställa frågan för ni ställer frågan om och om igen så att det låter som att man inte hör vad jag säger. Vi kommer inte att sammarbeta *avbryts av journalisten*

F: Men jag...det är lite så att jag inte hör vad du säger...var svaret ja eller nej?

S: Nej! Nej! Det är såhär att Socialdemokraterna ringer runt till alla landets redaktioner och säger "ställ frågan en gång till", hela tiden.

F: Jag har hittat på frågan själv kan jag säga!

S: Eh...OK...men vi hör att de gör det, och det är fullt förståligt. Men svaret är glasklart. Vi fyra ska sammarbeta med varandra, vi ska inte sammarbeta med någon annan.

Här måste jag nog hålla med Reinfeldt om att svaret är glasklart. Han äger ju nej och poängterar flera gånger att man inte är intresserade av att sammarbeta med något parti utanför Alliansen.

Däremot kan man ju ställa frågan till Socialdemokraterna då de sitter i oppositionen och måste få ihop en majoritet av rösterna för att fälla regeringen.

Om någon kom idag och på fullaste allvar påstod att folket inte var kompetenta att uppfostra barn utan att ansvaret borde skötas av staten så borde en och en annan reagera och undra vad det är för en tok.

Lägger man sedan till att människan på fullaste allvar påstår att vissa människor är mindre lämpade att föra sin avkomma vidare och bör tvångssteriliseras så hade förmodligen en och annan undrat om det är någon övervintrad nazist som står och svamlar.

Om jag istället säger att en sådan människa har existerat och inte bara ansågs vara trovärdig en gång i tiden utan även fick igång ett omfattande steriliseringsprogram som höll på i ett tiotal år och att hon även blev rektor på det Socialpedagogiska institutet samt att Sveriges stadsminister håller tal till hennes ära när hon dör så låter det kanske inte så troligt.

Det värsta är att det är sant!

Plötsligt slog det mig varför jag brukar beundra kroppsbyggare i smyg.

De lyckas nämligen med att kombinera fokusering och hårt jobb i ett för något få begriper sig på och med många gånger stora uppoffringar.

 

Hårt jobb säger sig själv!

Kroppen anpassar sig efter vad man gör med den. Svingar man lite vikter då och då och tar sällan i för allt vad man är värd så blir ju resultaten därefter.

Några stenhårda pass i veckan är det som gäller. Dessutom ingår det dessutom stora doser kardio om man ska tävla eller om man helt enkelt inte vill bära runt på onödigt kroppsfett.

 

Fokusering är ungefär lika viktigt som själva träningen. Kan man inte motivera sig själv är det bara att lägga ner. Att bygga en bra fysik handlar bortsett att bolla vikter även om att lära sig muskelkontroll och att lära känna sin egen kropp.

Man måste även veta vad man har för svaga sidor och försöka balansera upp det hela.

När det gäller förberedelser inför tävlingar så skäms man rent av för att man har problem med att dra bort ett par kilo trots att man inte tränar.

Kroppsbyggarna drar ner rejält på sina kalorier men fortsätter med träningen.

Dessutom är det vanligt med timslånga promenader på morgonen (detta trots att en del börjar tidigt och har ungar).

Under dieten brukar även humöret gå utför och det blir svårare att sova och koncentrera sig. Så håller man på i flera veckor.

 

Uppoffringar som man får vara beredd att göra är dels att man i regel får utöka matkontot rejält. Även om man håller sig till billiga råvaror så blir det en del med tanke på att man stoppar i sig en hel del.

Socialt liv kan även det vara svårt. Efter jobbet drar man till gymmet och på helgerna kan det vara svårt att få in fester med polarna då detta hämmar muskelutvecklingen.

Även om många tjejer gillar killar med muskler så kan det vara svårt att finna en sambo som står ut med att man sällan kan ha myskvällar m.m

Även om en bra fysik kan hålla en hel del fysiska problem borta och framför allt förebygga skador på ålderns höst så händer det titt som tätt att kroppsbyggare råkar ut för skador på grund av att man inte varit tillräckligt observant på kroppens begränsningar eller utfört en rörelse fel.

Många blir förmodligen imponerade över fysiken och vill ha tips...men många har även en del fördomar.

 

Fördomarna är så många att jag inte orkar räkna upp alla, men en vanlig är ju att alla kroppsbyggare slänger i sig en näve ryssfemmor lite då och då och därför är stora och starka. Tydligen verkar det vara någon osynlig naturlag att man inte kan bygga speciellt mycket muskler på naturlig väg.

Att sedan bara stoppa in sig dopingpreperat hade inte gjort ett piss utan alla andra delar. Vore det så enkelt att bli stor och stark hade ju var och varannan dopat sig.

I vilket fall så är hemligheten bakom de flesta kroppsbyggare tung träning, massa mat samt kosttillskott och med tanke på allt slit och uppoffringar så måste det vara lagomt kul att höra att man inte har kunnat få sin fysik på hederligt sätt.

Det sägs även att kroppsbyggare till större delen består av en kraftlös massa. Samtidigt som man gärna påpekar att vill man vara med om verklig styrka ska man titta på bönder och skoggshuggare.

Det känns rätt fånigt att ens behöva kommentera detta.

Ryktet kommer förmodligen från de som sett kroppsbyggare ta ut det absolut sista ur sina muskler då vikterna har sänkts rejält efter ett par betydligt tyngre set.

En annan sak man ofta får höra är att kroppsbyggare är stela. Detta gäller knappast de som stretchar ordentligt. Vissa som tävlar brukar dessutom gå ner i split eller spagat (däribland den flerfaldige Mr.Olympia Ronnie Coleman).

En del kan acceptera kroppsbyggare styrka men menar att detta bara är i bänkpress m.m och inte ar något med funktionell styrka.

Inte heller det stämmer speciellt bra då alla kroppsbyggare på tävlingsnivå brukar köra en hel del flerledsövningar där flera muskelgrupper är involterade. Kan man ta rejäla vikter i marklyft kan man även lyfta runt på stenar, stockar, möbler osv.