Ett av de svåraste sakerna med att vara utan dator är att jag saknat komponeringsbiten. Visst kan man skriva på gitarr men det är svårare att komma ihåg det man gör, iaf för mig!

Men nu har jag äntligen fått tag på GP5 vilket visat sig vara ett riktigt intressant program. Är tyvärr inte helt insatt i alla funktioner och har svårt att få till trummorna som jag vill.

Men till skillnad från mitt gamla program Sonar 5 så finns alla dessa effekter som jag saknat till gitarr. Att simulera en gitarr i ett program gör att det lätt blir kliniskt...speciellt om det enbart rör sig om stela toner man slänger upp huller om buller på varandra.

detta verkar skaparna av programet vara medvetna om och har därför tryckt in en rad effekter som de flesta gitarrister är välbekanta med som slide, taping, bend, vibrat, döda toner m.m

Går man igenom de låtar som andra gjort så blir man genast imponerat hur pass likt man lyckas eftersträva originalgitarrerna. Visst, helt äkta blir det kanske inte men man sitter iaf inte och irriteras av att allt låter som techno när man gör en blues låt.

Har inte hunnit att göra så mycket men har provat på punkrock, pop (i brist på bättre beskrivning) samt black metal och det har funkat rätt fint så här långt. De problem jag stött på handlar betydligt mer om svårigheten att helt sätta sig in i programet än dess begränsningar.

Ena problemet är att tiden fullständigt flyr iväg. De planerade kvarterna blir av någon anledning till två timmar.

Att vara konservativ är hopplöst ute. Ändå så kan jag tycka att det är lustigt hur många som dyrkar det som varit men är skeptiska för det som sker i nuet.

Fokuserar man på eländet så finns det alltid något att gnälla på.

Likväl som det finns bra finns det dåliga saker men frågan är ju vad man tjänar på att gnälla på trender m.m Skit finns, har alltid funnits och kommer även att ersättas med nytt, och detta kommer garanterat inte att ändras på grund av gnäll.

Tar man titt på musik så vet jag inte om jag någonsin varit mer tillfreds med utbudet. Det har kommit en massa nya band som antagligen haft ungefär samma favoriter som mig vilket helt klart hörs. Samtidigt så finns flera av de gamla banden kvar. Vissa har lagt av men en del har blivit större.

Just detta faktum att ens band blivit större verkar vara det värsta som kan hända för många som vanligtvis lever i underjorden.

Kanske är det känslan om att det inte längre är "ens eget band" längre eller att storleken automatiskt innebär att banden skulle få för sig att bli MTV:s nya kelgrisar.

Visst finns det band som dras med i berömelsens och tappar fokus på vad de egentligen pysslar med men samtidigt får man inte glömma all de band som inte gör det. Vad är egentligen sämre med att gilla band som man helt plötsligt kan börja se live? Det går att få tag på deras prylar och förutsättningarna för att de ska kunna forsätta ökar?

När det gäller film är det samma visa!

Jag själv har alltid gillat skräck, rysare och thrillers till stor del på den stämningen och oförutsägbarheta som finns.

Att Hollywood sedan några år tillbaka börjat intressera sig för genren är enligt flera skräckfantaster dåligt.

Helt plötsligt kommer det filmer som har budget, har råd med riktiga skådisar, trovärdiga effekter, bra ljus, kameraföring samt många gånger bra och genomarbetade manus och folk gnäller.

Är det så vansinngt skojigt med dessa eländiga klonade lågbudget splatterfilmer där man vet exakt vad som kommer hända att folk vill se skiten år ut och år in?

För egen del är jag stenhårt inne på att bästa sättet att ha ihjäl en genre på är att mätta den. Detta gäller oavsett vilket format det rör sig om.

Det är ju tack vare de som vågar testa sig fram och vara kontroversiella som det fortfarande är skojigt att lyssna på musik eller se på film.

Hade t ex alla inom hårdrock konsekvent spelat Sabbath riff år ut och år in hade genren varit död redan för 30 år sedan, istället som idag, ynglat av sig i ett tresiffrigt antal stilar.