Som de flesta killar vet så har tjejer ett litet eget sätt att kommunicera.

Det är ofta för simpelt att säga rakt ut vad man vill, tänker eller menar.

På den punkten är min egen sambo Emma inget undantag.

Jag tog mig friheten att komma på några typiska saker som jag brukar få höra emellanåt:

Saltsyra -  detta är tvättmedelsrester som grannarna brukar glömma kvar i tvättfacket i våran gemensamma tvättstuga. Eftersom detta brukar leda till irriterad hud så döptes det snabbt om till saltsyra.

Kvinnans rätt - när kvinnor beter sig som svin.

Söt -  uttalas söjjjt/söiiiit. Paradoxalt nog så är det benämningen på så groteskt fula eller bortkomna människor och djur att knappt deras mödrar vill veta av dem.

Mini-pattar - allt under D-kupa. Detta brukar framför allt muttras när underkläder skall införskaffas.

Sugen på något gott - direkt översatt: "det är synd om mig och jag vill ha choklad".

Jag vet inte (när man frågar vad man ska äta) - "jag vill ha pizza...men jag vill att DU ska föreslå det för att bespara mig mitt samvete".

Du som är så söt - detta betyder i stort sett samma sak som när någon skogstokig seregant ropar efter "frivilliga".

...är snäll - personen ifråga har betett sig som en idio.t 

Efter att ha sumerat mina dagliga vägningar så landar summan på 87,7.

Det kan bara sammanfattas med ett enda ord....KATASTROF!!!!!

Nu är jag inte bara lite mullig utan kommer inom kort att klassas som fet om jag inte börjar göra något snart.

Mitt senaste misstag var att jag skulle börja med en striktare kosthållning där jag utesluter allt onyttigt. Det enda som det resulterade i var att jag skapade ett tomrum som senare ledde till att jag gick upp istället.

Nu får jag försöka igen även om det känns bittert att jag väger nästan 90 kg...speciellt då 85 länge har varit den vikt som jag absolut inte får överstiga.

Mitt mål att komma till under 75 kg börjar kännas mer och mer avlägset även om min optimism var betydligt högre för ett år sedan (fast då vägde jag även under 80).

Emma har i alla fall lovat att sluta dra hem godis på vardagarna och det kommer hjälpa enormt. Jag kan nämligen låta bli sådant såvida det inte placeras framför mig när man sitter och kollar på TV.

Dessutom har on lovat att jag ska få 200 spänn extra om jag kommer under 85 kg innan Juli.

Jag hade aldrig hört talas om Dead Zone innan Emma fick hem en box med första säsongen.

Tydligen ska den vara baserad på någon bok som Stephen King har skrivit.

Att man kan göra vettiga filmer baserat på hans böcker är ju ett odiskutabelt faktum men serier var jag inte riktigt lika säker på.

Men det visade sig vara en riktig vass serie som man mer eller mindre sträckkollar sig igenom.

Dead Zone handlar om en man som heter Johnny och som sedan liten ålder har sett en del glimtar från framtiden.

1996 så råkar han ut för en allvarlig bilolycka och hamnar i koma.

Plötsligt en dag vaknar han upp och får veta att han varit borta i 6 år.

Han konstaterar snabbt att hans flickvän är gift med en annan man och att han själv är far till ett barn som inte har en aning om vem han är.

Dessutom har hans mamma gått bort och han har missat vad som hänt de senaste åren.

Inte blir saker mindre förvirrande när Johnny ser vad som kommer hände med alla som han rör vid.

detta visar sig vara ett resultat av att hjärnan har fått ta lite alternativa vägar för att kompensera de skador som bilolyckan orsakade.

Som en liten "bonus" har hans siarförmåga ökat enormt.

Framtiden är dock inget som är helt konkret utan det han ser är bara preliminära visioner...det finns alltså en chans att påverka det som ska ske. Och det göra han naturligtvis.

Faktum är att efter ett tag så blir han lite av en lokal kändis...men vare sig kändisskapet eller förmågan är speciellt skojig att dras med alla gånger.

Jag har aldrig varit så mycket för TV-serier. Jag ar visserligen följt både MacGyver oc Arkiv-X en gång i tiden men det har inte varit så mycket mer än så.

Emma är ju däremot av en annan åsikt och verkar fullkomligt ha snöat in på en mängd olika serier. I hennes samling finns det mesta som Buffy, Förhäxad, Sex & The City, 4400, Arkiv-X, Herkules, Xena, Mitt liv som död, Terminator, Simpsons, Futurama, Heroes, Zorro osv. Flera av dem är dessutom kompletta.

Jag har hört talas om någon Conan serie sedan några år tillbaka men inte sett någon innan Emma ramlade över första serie-boxen.

I ärlighetens namn så hade jag inte mycket till förhoppningar utan såg en b produktion framför mig med dåliga skådisar, patetiskt manus, pinsamma scenografi och en alldeles för klen huvudrollsinnehavare.

Detta visade sig vara rätt obefogad oro då det var helt OK.

Som Conan hade man funnit en enorm tysk (vilket gjorde att accenten låter lite som Arnolds) som faktiskt kunde spela lite grann.

De övriga runt honom fungerade de också och minst två gjorde sina egna stunts trovärdiga.

Annars finns det alltid saker att gnälla på som att fäktsenerna var lite för sega och Conan var lite väl korkad emellanåt men överlag så var serien klart sevärd och låg inte allt för långt från serietidningarna.

Om jag brukar palla äpplen från en granne och han väljer att hålla mig utanför genom att spika upp ett staket....är det inte då mitt eget fel om jag inte längre kan knalla runt som jag gjorde tidigare?

Jag har precis kommit underfund med hur offentliga toaletter hade sett ut om de var designade av tjejer.

Spegeln hade varit större och man hade även haft någon form av bord att lägga smink på.

Ventilationen hade varit mycket effektiv och det hade sprutat aircleaner så fort man spolar.

Det hade även funnits en radio eller liknande med höj och sänkbar volym.

Sist men inte minst hade det inte varit en toastol utan 2-3 stycken...samtliga med teddytyg på sitsen.

Idag var jag ivg på en dop-fest.

I ärlighetens namn visste jag inte vad jag hade att vänta mig då det talades om dop men ungen vi skulle till var tydligen både döpt och namngiven.

Fast det var helt enkelt ett släktkallas.

Just detaljen "släkt" var det jag var mest orolig för då jag inte riktigt visste vad jag skulle svara ifall någon frågade mig vilken koppling jag hade till ungen (som för övrigt heter Agnes).

Ska jag vara helt ärlig så är jag hennes morfars-nya-sambo- dotters-sambo eller för att vara lite mer modern: Agnes-bonusmosters-sambo.

Det finns absolut inget att klaga på. Alla var trevliga. Ingen aktivitet kändes ansträngd eller onödig . Agnes föräldrar skötte sig alldeles utmärkt som värdpar och maten var god.

Däremot var jag inte själv så kry. Efter att ha inte ha umgåts med folk på en vecka och dessutom träffa en massa människor som jag inte känner gjorde att min panikångest gjorde sig påmind. Inte i någon jättestor utsträckning men så pass att jag kanske var lite mer tillbakadragen än vad jag brukar.

Föräldrarna och framför allt pappan skötte sig exemplariskt och bidrog till en glad stämning. Jag har varit på många fester där folk är trevliga men det känns som en stel rock som man dragit på sig.Men i det här fallet så kändes allt öppet, naturligt och ärligt. Bara det att både pappan och mammans svåger sjöng och spelade utan att det blev det minsta krystat.

Det var även skönt att märka att föräldrarna verkligen gillade sin unge och inte bara ville visa upp henne av ren princip eller för att skryta (jo det finns tyvärr de som fungerar så...tro mig).

När det gäller själva Agnes så måste det ha varit en av de gladaste ungar jag träffat då jag enbart hörde något enstaka gnäll under alla timmar som vi var där. Annars sken hon som en sol och roade sig med att stoppa fingrar i munnen på gästerna, dra i skägg, leka med katter eller öppna paket.

Jag kan knappt ligga och läsa på grund av allt visslande, tutande och tjoande utanför fönstret. Så det märks att folk tar studenten i år också.

Bitter över att min egen student blev misslyckad så har jag aldrig fått någon ordentlig förmåga att glädjas åt när andra tar den.

Sedan spelar det säkert in att jag under en period bodde i ett område med mycket ungdomar, alkisar och invandrare och fick höra idioter skråla "KUKEN STÅR, SHA LA LA LA LAA" fram till morgonkvisten.

När det gäller min egen student för några år sedan så var jag knappt nöjd med något. Jag hade ingen kostym så jag kom dit med svarta finbyxor och en rödaktig skjorta. Jag hade även fått för mig att man inte fick ha mössa om man inte hade godkänt i alla ämnen. Eftersom jag mer eller mindre gett upp skolan det sista läsåret så blev det ingen mössa.

Sedan traskade jag runt på skolan irriterad över att jag såg tämligen felplacerad ut.

När släkt och vänner kom för att gratulera de nya studenterna fick de andra champagne medan jag fick någon jävla polkagris samt lustiga dockor.

Det fick mig inte att känna mig mindre som en pajas.

Morsan skulle strax iväg till jobbet så jag hann inte vara med på något tåg genom byhålan. Idag känner jag att det kanske var den enskilda saken jag saknade mest. Det är ungefär som att fira jul men skippa käket.

På vägen hem gnällde jag över att mina klasskamrater hade fått champagne och inte jag, så morsan var snäll och inhandlade en liten flaska.

Den flaskan satt jag sedan och hällde i mig framför TVn medan de andra i klassen förmodligen var ute och hade skojigt.

Till en början så var jag inte speciellt ledsen över studenten utan bara mest irriterad. Jag led av panikångest till den milda grad att jag aldrig hade fått någon vettig chans att komma in i gemenskapen och således tyckte jag det kändes onödigt att slänga ut en massa pengar på en studentbal.

Samtidigt var jag irriterad över det löjliga i att jag var tvungen att säga till farsan att morsan inte hade betalat 2000:- utan bara 1000:- för min studentpresent som var en cykel (sista tusenlappen fick jag själv betala).

Samtidigt som jag kände folk som fick hela bilar, resor eller körkort.