Idag fick jag ett preleminärt schema för mina kommande studier.

Detta är någon slags fyra månaders jobbsökarkurs som drivs i privat regi men anlitas av arbetsförmedlingen.

Eftersom jag inte börjat än så kan jag inte ge något defenitivt utlåtande om kursen men den känns rätt seriös och upplagd som vanliga studier med olika lektioner inom ämnen som ska vara bra att ha med sig.

Jag har tidigare gått någon liten kurs som anordnades av arbetsförmedlingen men i mina ögon var det ett skämt. Man lassade helt enkelt in en bunt ungdomar i en datasal och sedan låter man dem mailbomba alla tänkbara och otänkbara arbetsgivare under en period.

Mig veterligen var det ingen av mina kurskamrater som gjorde större resultat än att de irriterade arbetsgivare då de tog jobb som de inte hade vare sig lust eller möjlighet att ta.

Som jag ser det så var det antingen ett sätt att få lite finare arbetsstatistik eller ett uttrryck för ren naivitet, förmodligen bådadera.

 När det gäller den aktuella kursen så känns upplägget betydligt mer proffsionellt med strikt närvaro och lärare som ansvarar för olika ämnen.

Det enda som jag fasar över är att det står något om engelska och tyska.

Är inte engelskan anpassad efter min nivå så är det garanterat kört och tyskan ska vi inte tala om.

Att man har med språk, datakunskap och personlig marknadsföring m.m låter ju logiskt. Fast jag är lite nyfiken på varför man lagt in estetiska studier i det hela.

Tänkte att jag skulle handla lite mat idag.

Eftersom vi samlat på oss en enorm samling tomflaskor tänkte jag att jag kan passa på att panta dem.

Totalt blev det fyra fullsmockade kassar och det kändes som om alla stirrade på mig närjag knallade med dem genom stan.

Men när jag skulle börja panta såg jag att en pappa och hans två små barn var före mig. Detta brukar inte vara några problem men just denna trio hade med sig två stora sopsäckar samt en papperskasse, alla fulla med flaskor (sedan kan jag ju inte utesluta att de kan ha haft ännu mer innan jag kom in).

Aldrig har matningen i maskinen känts trögare.

Då och då får jag lust att lära mig något nytt språk.

Det senaste året har jag efter att ha träffat en del med latinskt ursprung blivit sugen på spanska. Jag gillar språkmelodin och det är ett språk som känns rätt bra att kunna då spanska talas av ett par hundra miljoner.

En släkting till spanskan som jag har varit sugen på sedan jag såg Gudfadern är italienskan. De har en annan språkmelodi och lite skillnader i orden och deras betydelse.

Tyska hade varit skojigt som fan att kunna. Då hade jag nog övervägt att vitsas betydligt mer i Tyskland framöver då vare sig jag eller de brukar få något flyt vid kommunicerade på engelska. Sedan går jag emot det som jag alltid hörde när jag var liten och faktiskt tycker att tyskar är ett glatt och trevligt folk som är lätta att prata med.

Det må vara lite nördigt men jag hade väldigt gärna velat kunna prata och framför allt förstå fornnordiska. Orsaken är i första hand på grund av att de flesta runstenarna i Norden står på det språket.

Det hade också varit intressant att bättre känna till de skandinaviska språkens rötter så man kan se hur språken har utvecklats.

Den närmaste släktingen till fornnordiska lär vara isländskan och även det är ett språk som jag hade velat kunna. Just landet Island har alltid fascinerat mig men jag har mycket stora problem med att förstå vad folk säger och uppfattar bara något enstaka ord då och då. Tyckte tidigare att danskan var bökig men detta är värre. Ett litet extra plus är att islänningarna har bevarat en del bokstäver som inte finns på andra håll (mig veterligen).

Sedan finns ju alltid engelskan. Visserligen så är mina kunskaper inom detta språk betydligt bättre än inom de ovanstående men inte så pass att jag kan uttrycka mig på ett smidigt sätt. Idag räknar tyvärr folk kallt med att alla behärskar engelska utan större problem men min familj har förbannats med dåliga språkgener och jag skulle chansa på att jag ligger väl på en sjuas nivå eller nåt. Det borde motsvara ungefär en treåring som har engelska som modersmål.

Sedan finns det en del språk som säkert vore bra att kunna men som jag aldrig gillat. Det ena är franskan som låter snobbig i mina öron.

På senare år har jag även konstaterat att jag inte är så förtjust i fransoserna heller som jag tycker är lite fisförnäma och förmer av sig.

Måhända kan de inte tackla att 1700-talet är över (eller så är det bara jag som är fördomsfull). 

Sedan har jag aldrig gillat slaviska språk. Om franskan låter snobbig så låter slaviska snarare barbariskt och som något gutturalt läte som något fullo sluddar ur sig. Kanske därför jag tycker att ryska låter ungefär "grogg grogg".

En del öststater har även en tendens att ha nasalt klagande accent som enklast kan beskrivas som irriterande.

Sitter och funderar på hur jag ska kunna få ner ett helt lass med prylar till vår redan överfyllda källare.

Det är en crosstrainer, ett databord, en dator, en skrivare, högtalare, en 19" skärm (en gammal hederlig kloss på en hel del kilon), ett keyboard, prydnadssaker, flera kartonger och kassar fulla med Emmas böcker.

Eftersom min planerade flytt gick åt helvete så får jag stuva ner prylarna i källaren istället. Det känns lite fel att jag ska ha en massa prylar liggandes om jag inte kan bidra med pengar och bestämma.

Det blir två lådor med böcker och tidningar, en låda med blandade prylar, träningsbänk, vikter samt ljusstakar. Det som ska vara kvar är kläder, sterio, gitarren och lite skivor.

Egentligen hade jag velat slänga, ge bort eller sälja en hel del då jag i grunden är rätt spartkansk av mig och hellre prioriterar ordning och reda framför en massa seker som jag inte använder.

Man bör inte heller fasta i myten att saker och ting kan vara bra att ha.

Jag kan nästan garantera att inte ens 10% brukar vara till någon nytta de närmaste åren. 

Jag gillar även öppna ytor och lättillgänglighet. Sådana saker gör att det är mycket lättare att hålla rent. Som ett eget exempel så tillverkade jag ett gitarrställ för ett tag sedan då jag insåg att det var så omständigt att plocka i och ur guran ur ett undanstuvat case och rulla sladdar så fort jag fick lust att spela. Detta resulterade antingen i att gitarren brukade ligga där den inte borde vara eller att min spellust helt enkelt försvann. Nu kan jag sätta igång osch spela på ett par sekunder samt avsluta lika snabbt.

Likaså är jag skeptisk till att gömma saker i lådor m.m Då är det i regel bättre med hyllor där man snabbt finner det man vill ha och kan lägga tillbaka det på några sekunder.

Sedan finns det ju en garderob som är fullproppad med prylar samt en balkong som där hela utrymmet har utnyttjats för trasiga möbler m.m

Efter att åter ha slängt en jättehög med reklam har jag börjat undra om det verkligen är nödvändigt med sådana mängder.

Visst kan man ju avstå från reklamen men risken finns ju att man går miste om saker. Valen idag är med andra ord svart eller vitt. Jag skulle ha föredragit en gråskala där man kryssar i vilken typ av reklam som man är intresserad av.

En annan sak som jag har funderat på de senaste åren är om man inte skulle kunna utveckla människans val när det gäller skola, vård m.m

Även där brukar många se det som svart eller vitt.

Antingen så är det överlastat på den offentliga sektorn och skattefinansierat. Dock har man intye så mycket att säga till om och får snällt ta emot det man får.

Att själv betala skola och sjukvård hade blivit svårt för de flesta och även om folk egentligen skulle ha råd i och med minskade skatter så är det en stor risk att många inte skulle ha så pass bra disciplin eller inkomst att de verkligen hade laggt utan pengar till ungarnas utbildning eller ifall de blir sjuka.

Men i en gråskala hade man kunnat ha kvar skatterna. Men att man sedan har rätt att välja vart de pengarna ska gå när det blir dags för utgifter.

Säg att en unge kostar 100 000:- per skolår. Detta är en summa som många skolor hade velat ha. Just därför hade ett utbud av skolor även inneburit att de hade ansträngt sig till de yttersta för att man skulle få ta del av dessa pengar. Denna idén kan jag inte ta åt mig äran för då det var den av någon anledning hatade nationalekonomen och nobellpristagaren Friedman som kom med. Men jag tycker den verkar intressant.

Om inte vänsterblocket tar makten nästa mandatperiod så är det inte helt osanolikt att något sådant skulle kunna ske i Sverige.

En annan gråskala är ju att göra som i USA. Visserligen brukar synen på det amerikanska systemet vara tämligen svart eller vitt. Men riktigt så är det inte. Där använder man sig av ett stort utbud som sedan finansieras via försäkringar. Många gånger ingår dessutom dessa försäkringar i ens jobb.

Utöver det har de faktiskt även ett socialt skyddsnät men då det är inriktat på de som inte har det så bra ställt så innebär det även att skatterna är låga. Som jag ser det så är det ett tänkbart alternativ framöver även om det förmodligen tar ett parc år innan folk vant sig vid det då det kräver lite handling från folket.

Sådär ja! Nu har jag något att sysselsätta mig med de närmaste fyra månaderna.

Arbetsförmedlingen har fått in mig på någon kurs på folkuniversitetet där man ska få lära sig bli mer slagkraftig på arbetsmarknaden, få kontakter, praktiker m.m

Kanske inte världens skojigaste sysselsättning men jag känner å andra sidan att jag inte har något val.

Efter att jag flyttade ner till Småland så har jag fått klara mig på tillfälliga vikarriat med allt för långa luckor emellan. Samtidigt så har det blivit praktiskt taget omöjligt att få tag på mina gamla referenser.

Detta samtidigt som jag knappt fått några nya kontakter.

Alltså innebär detta att jag dels har problem med att hitta något jobb samt att mitt CV knappast är något som kan peta ner den högen med andra meritförteckningar som eventuella arbetsgivare får.

Sen har jag sedan tidigare panikångest som visserligen brukar bli mer eller mindre obefintlig när jag väl kommer in i något eller umgås med folk, men som sabbar det hela innan jag kommer så pass långt.

Detta bidrar i sin tur till att jag inte känner mig speciellt sprudlande av engagemang om dagarna och att jag stundtals funderar om det över huvud taget finns något där ute som någon är så pass tokig att den hade varit villig att betala mig en full lön för.

Folk verkar tro att jag är förtjust i att gå i musikaffärer.

Detta kunde inte vara mer fel då jag avskyr att vara inne i sådana.

Visserligen gillar jag ju instrument men föredrar att spela på dem när jag är själv.

I Växjö finns ett ställe som heter Helges Håla (egentligen två stycken men bara det ena stället säljer instrument). De senaste åren har jag tittat in lite då och då och pratat om att köpa en ny gitarr.

Vid det här laget måste Janne som äger affären ha gett upp för långe sedan och trott att jag bara är en i raden av patetiska människor som bara vill sitta och kladda på instrumenten.

Det är ju nog illa att jag mig veterligen aldrig hört någon under 15 i en musikaffär som spelar sämre än mig (eller så har jag bara ignorerat det).

Samtidigt känns det pinsamt att sitta och fingra på gitarrer som kostar över 10 000:- när jag känner att jag inte riktigt når upp i rätt klass.

Jag ger mig fan på att om jag hade suttit en stund hade någon plockat bort gitarren och sagt att de har andra gitarrer som de tror skulle passa mig bättre, och plockat fram någon Korea tillverkad BC Rich kopia för under 2000 spänn. 

En liten fördel är att jag faktiskt har lyckats märka vissa framsteg hos mig själv. Nu har jag ju även börjat våga mig på lead.

Dock har jag fortfarande problem med att låta enbart rätt strängar ljuda hela tiden samt att jag har en bit kvar innan jag känner att jag är tillräckligt tight.

Hade jag haft några att spela med hade jag kunnat träna mer på att följa de andra samt att improvosera.

En gång in tiden fick jag för mig att skaffa alla Robert Jordans böcker inom Sagan Om Drakens återkomst. Några år senare var det Dan Browns tur.

Nu sitter jag och funderar på Neil Strauss böcker.

Till skillnad från de andra två så är inte Strauss någon författare som skriver romaner. Istället letar han reda på kontroversiella kändisar och drar ur dem varenda uns av det som kan vara värt att veta.

Han har bland annat skrivit om Marilyn Manson och om porrskådisen Jenna Jameson.  Jag har läst ett urdrag från boken av den sistnämnda och det är garanterat ingen bok i mängden.

Den boken jag själv har i ägo är "The Dirt" som handlar om hårdrocksbandet Mötley Crüe. Gruppen var intimt förknippat med skandaler och medlemmarna talar öppet om överdoser, dödsfall, bilolyckor, sjukdomar samt även det omtalande förhållandet mellan Pamela Anderson och trummisen Tommy Lee.  

Medlemmarna pratar även om sina bakgrunder och relationer till varandra. Detta gäller även gitarristen Mick Mars som alltid varit känd för att vara mer reserverad än de andra.