Med tanke på hur vanligt det är med våld i den manliga världen känns det inte som en slump utan snarare att det fyller en viss funktion.
Med våld menar jag inte att man nödvändigtvis går ut och spöar folk utan helt enkelt attraherande saker som kretsar kring våld och action.

När jag själv tänker tillbaka till när jag växte upp hade en kille utan något som helst intresse för våld ansets vara tämligen mesig. För vad var det men gjorde på sin fritid?
Dels fanns ju de gamla klassiska "gubbarna" som var killars motsvarighet till Barbiedockor som började på 70-talet med Action Man.
De som gällde när jag var liten var Masters Of The Universe (ä k He-Man), Action Force (ä k GI Joe) Star Wars och Transformers. Senare kom Bravestar, Lion-O och Turtles m.m

99% av de från min generation spelade gärna TV-spel och även om inte alla var speciellt våldsamma (censuren var f ö rätt stark på den biten) gick det inte att sticka under stol med att många spel gick ut på att slå ihjäl alla varelser  som kom i vägen.

De flesta som jag umgiks med läste serietidningar och en stor del av dessa kretsade kring våld.
För egen del läste jag gärna tidningar som Fantomen, X-men, Mega Marvel, Marvel Universum, Spindelmannen, Batman, Agent X9, Magnum, SM m.m Men gladast blev jag om jag lyckades smuggla in Punisher eller Conan för de var nästan lika spännade som porr (farsan hatade för övrigt underhållningsvåld för ungar så han både förbjöd och slängde alla våldsamma tidningar han kom åt).

Lekte jag med någon kompis var det nästan alltid vapen inblandade och man sprang runt med knallpulverpistoller i byxlinningen samt modifierade billiga plastgevär tills de blev rena luftvärnskanonerna.

Något som var populärt var att låna ut filmer till varandra och helst skulle det vara vuxenvåld som t ex Rambo, Robocop, Dödligt Vapen m.m men i brist på sådant kunde det även gå bra med tecknad action.

Men detta var ju när man var liten. Idag så har man ju mer distans till våldet...eller?

Egentligen inte om jag ska vara ärlig utan det tas istället in i andra former.
Hur mångta skulle t ex läsa deckare eller spionromaner om de var befriade från våld?
I ärlighetens namn tittar jag knappt på filmer som är befriade från våld även om man naturligtvis vill kunna få in det i något samband och med lite tankearbete bakom manus.
Jag vågar villigt erkänna att jag fortfarande tycker det är roligt att spela våldsamma dataspel.

Faktum är att jag vill gå så långt och påstå att män har mer våldsamma gener i sig som förmodligen ligger där för att vi ska kunna försvara oss och våra familjer mot fientliga stammar eller vilddjur.
Detta är dock ett beteende som inte fungerar speciellt bra i ett civilliserat samhälle där polisen har våldsmonopol. Så vi får helt enkelt ge utlopp för dessa saker genom stimulation.

För egen del är jag för det mesta lugn och harmonisk och knappast den som skulle starta något slagsmål.
Detta beror antagligen till stor del på att jag matar mig själv med våldsam musik så fort kag kommer hem och i värsta fall kör jag igenom några banor i något shoot´em up spel.
Som jag ser det är det ju bättre att få utlopp för det under kontrollerade former än plötsligt sitta i en domstol efter att ha gett någon en käftsmäll för en bagatell eller så.

Hur många gånger skrivs det inte om "storlekar" och folk luras att klicka i tron om att det rör sig om penisstorlekar när det bara rör sig om banala detaljer ingen är intresserad av? Fast här luras jag inte utan nu går vi istället till botten med detta mysterie som horder av killar (och kanske en och annan tjej) ligger och funderar på.

En av de vanligaste frågorna på sexforum handlar om storleken på mannens utrustning. I vår del av världen innebär en rejäl lem automatiskt hög status varpå ytterst få vågar yttra något om de ligger risigt till. Skulle man tro på vad folk säger hade snittlängden legat på 20 cm eller så.

Att storleken saknar betydelse eller att snittet ligger på 15 vet ju de flesta att det inte stämmer och detta kan säkert vara en skrämmande insikt vid en känslig ålder.
Men överlag har antagligen de flesta inte så mycket att oroa sig för.
Det finns visserligen tjejer som gärna pratar om stora storlekar och att de bara kan få orgasm om den överstiger 20 cm men de känns samtidigt lite som tjej-varianten av skrävlande killar som redan vid knappt 20 års ålder påstods sig ha tappat räkningen på antalet lägrade tjejer.

Sanningen är att de flesta killar fixerar sig vid storleken i onödan.
Definationen av för liten är framför allt när den inte vill hålla sig kvar men det går ju att anpassa ställningar till sådant.
Annars finns det ju en gyllene regel att märker man att man får respons gör man antagligen något rätt och bör fortsätta med det. Eller som flera tjejer har påpekat, det viktigaste är HUR man använder den. Sedan behövs ju inte allt vara så fixerat vid the-old-i-and-out.

Tydligen har någon fått föär sig att göra en undersökning om storlekens betydelse där kvinnor har fått ge omdömen på storlekar (här har man även tagit hänsyn till tjockleken vilket brukar glömmas bort när man pratar om storlekar).
Att komma in i kategorin A. (Perfekt) ska man förvisso ligga över medel men börjar redan på 18 cm och slutar vid 21,5.
Kategori B. (Mycket tillfredställande) börjar på 15,5 cm (vilket borde omfatta drygt hälften av alla svenska killar).
Även vid blott 12,5 cm kommer man in i kategorin D. (OK).
Som sagt tar man även hänsyn till omkretsen och där har jag noll koll på vad som är normalt eftersom killars fixering brukar mest handla om längd och jag har aldrig varit någon som varit intresserad av att snegla på andra.

Så om man ska sammanfatta det hela verkar tjejer föredra lite över normalt men överlag klarar sig de flesta.

 

Bruce Dickinson Iron Maiden (som enbart är med här pga flaggan)
 

Ska man prata om internationell musik så är England ett land som inte går att ignorera. Efter USA är det denna lilla brittiska spillra efter imperiet som är den största musikexportören.

Inom hårdrock och metal kan man sitta och rabbla långa utläggningar om alla betydelsefulla namn som kommer därifrån. Bara som exempel kommer Black Sabbath, Judas Priest, Iron Maiden, Motörhead, Venom, Napalm Death, Bolt Thrower, Carcass och My Dying Bride från England.
Bara det att engelsk metal har en egen lokal men ack så välkänd genre under namnet NWOBHM (The New Way Of British Heavy Metal).

Därför känns det lite underligt att folket själva verkar ha pinsamt dåligt koll på den tyngre musiken (om jag ska tro mina källor).

Pratar man om metal så känner folk till de banden som även dina mor och farföräldrar har hört talas om. Men kommer det till mindre band är det bara att glömma. Heavy Metal (hårdrock) är Metallica, Iron Maiden och Slipknot.
Säljer man inte plattor i miljonupplagor finns man inte.
Vid något tillfälle läste jag om ett band som lämnade England eller om det helt enkelt bara var så att de ansträngde sig för att bli signade utomlands för att i hemlandet säljer man inte om man lirar tung musik.

Men detta musiksnobberi sträcker sig för all del långt utanför de tyngre musikramarna. För några år sedan skulle Roxette ge sig ut på något återtåg genom världen och hade bland annat med flera spelningar i USA...men tvekade inför England.
Orsaken är att när man väl slagit igenom i England så är man straxt en föredetting och medierna och lyssnarna skiter fullständigt i om man kommer med nya plattor om man inte säljer i mastodontklassen (där Roxette med 60-70 miljoner sålda plattor tydligen inte hör hemma).

Med detta i bakghuvudet är det inte så svårt att förstå att metalband som sällan säljer mer än 100 000 ex skulle ha något att hämta.
Speciellt om man lirar något som anses vara ute sen flera år tillbaka.

De brittiska metaltidningarna är förresten skämt som knappt duger att torka sig i röven med.
Bland alla mina zines och metalmagasines har jag även Metal Hammer.
De kallar sig stolta för en metaltidning men drar sig inte för att intervjuva popband som inte ens de mest liberala på Close-Up hade tagit i med tång.
Eller vad sägs om "tunga" band som  Beastie Boys?
Om man fortfarande tror att folket på tidningen har koll kan man ju slänga ett öga på läsarundersökbningarna där de frågar vad läsaren gillar.
För att göra det enkelt för sig så lägger de till exempel på musik som representerar specifika genrers.
Att man skriver Burzum på Black Metal har jag inga invändningar emot med Deicide och Cradle Of Filth?

"Det är absurt att dela in människor i onda eller goda. De är antingen charmerande eller tråkiga."

Det finns gott om killar som är oförstående till hur de som är så perfekta på alla sätt och vis inte får några tjejer.
Samtidigt ser de att de mindre trevliga killarna sällan har några större problem att dra till sig folk av motsatt kön. När tjejerna sedan bölar ut om att deras killar är svin så tycker den förstnämnda killen "men vafan...jag har ju suttit här hela tiden!!!!".

Detta gör att det lätt bildas två läger. Ett med killar som anser att tjejer är korkade och horor ("hora" är förresten en benämning osäkra killar brukar använda sig av på tjejer som föredrar andra framför dem själva och bör inte förknippas med övriga betydelser).

I det andra lägret sitter tjejer och dömmer ut alla killar på liknande sett efter att ha upptäckt att även den senaste var lika opålitlig som de tidigare hon varit med. Båda sorterna brukar vara vanligast i gymnasieåldern men det finns en del tragiska fall som inte ändrar sin syn trots att de är närmare 30 än 20.

Så vad är det då som är fel? Är det inte så att båda grupperna råkat missa varandra? Nja...delvis!

För de trogna och perfekta killarna som enbart bara vill tjejens bästa kan de själva tänka sig in i vilket alternativ de hade föredragit av en tjej som visar sig vara intresserad och inte blygs över att visa det eller hon som sitter i ett hörn och bara blänger surt på de som går förbi.

Alla människor vill bli sedda och naturligtvis uppskattar man om någon kommer och visar sig vara intresserad.
En kille som dessutom visar upp ett gott självförtroende och vågar ta för sig sänder även ut andra signaler och det är att den här killen är inte helt tillgänglig. Rent psykologiskt förlorar det som man när som helst kan få sin attraktionskraft så därför bör man inte verka för lättillgänglig.
Nackdelen är ju också att de killar som kan få vilken tjej de vill riskerar att gå vidare...men samtidigt kan det ju vara en del av spänningen att lyckas behålla en sådan.

Rent genetiskt finns det saker som styrker att tjejer undermedvetet vill ha en tuff avkomma som kan klara sig ute i den vida och farliga världen och därför finner rätt kandidater för att föra arten vidare.
Ett mer jordnära motivering är att hon vill ha en spännande kille som gör livet mer intressant att leva med.

Men man får ju inte heller glömma att det man ser ute på krogen bara utgör en liten del av verkligheten.
De som syns är ju de som är mest framåt men de utgör ju ingen majoritet i landet (vilket antagligen gör att de syns och röner större framgångar än de flesta).
Det finns nämligen en hel del tjejer som sitter och gömmer sig i hörnen de också och inte heller vågar gå och jaga folk mer aktivt.

Ett tag var jag övertygad om att ett av mina favoritband sedan flera år hade sjungit på sista versen. Efter turnen 2010 försvann plötsligt 3/5 av bandet.
Huvudmannen Lord Ahriman samt vapendragaren Chaq Mol fanns visserligen kvar men vare sig sångare eller trummisar som kommer upp i Dark Funerals klass växer på träd.

Trummisen Domminator kom dock tillbaka (och det är vi tacksamma för).
En ny basist lurade tydligen runt hörnet så då återstod bara sången.

I ärlighetens namn var jag inte speciellt nöjd med Emperor Magus Caligula till en början. Hans röstresurser verkade vara inställda på lägre oktaver och rösten lät ofta allt för ansträngd. Då tyckte jag bättre om hans föregångare Themgoroth (som följde med gitarristen Blackmoon till Infernal).

Men plötsligt hände något. Antagligen hade Caligula tjuvtränat för rösten blev avsevärt bättre efter tre fullängdare. Dessutom visade det sig att han var en fenomenal textförfattare som inte drog sig för att skriva ur en personlig synvinkel. Dock tror jag att sången var påfrestande då han vid ett flertal tillfällen tog sig för halsen på sista turnen och om jag fattade det rätt även blev tvungen att uppsöka sjukvård efter spelningen i Malmö.
Även om jag inte har fått det bekräftat misstänker jag att rösten helt enkelt inte pallade flera spelningar på raken.

Räddningen kom från en skallig tysk som kallar sig Nachtgarm.
Jag har aldrig hört talas om honom tidigare och viste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss tills jag såg ett klipp på Youtube, och Satan vilken röst han hade.
Det låter som man satt en demon bakom micken som med lätthet klarar av både growl och skrik. Nu sitter jag och väntar spänt på nästa fullängdare.

Charlee D´angelo (som faktiskt kan lira)
 

Thomas Järvheden ställde sig frågande till varför någon skulle kunna tänka sig lira bas i ett band och jämförde honom med den som sitter tvåa i en fyrmannabob.
I ärlighetens namn har jag suttit i liknande tankebanor för de flesta som jag känner som spelar bas är helt enkelt girtarrister som var så illa tvungen att ge sig på den fyrasträngade yxan om de ville lira i bandet.

Bassister är de som hoppar på och bara tuggar på en och samma ton per takt eller följer gitarrerna varpå de sällan behöver öva utan de kan lika gärna lämna basen i replokalen.
Trummisar är däremot kända för att ha en rejäl arbetsmoral och kan sitta i timmar och lira fills och olikla takter. Gitarrister kan sitta hela dagarna och köra leads m.m medan de kollar på TV och liknande.
För enkelhetens skull kan man dessutom slänga på en bas på sångaren. Har man bara en ton i taget att hålla reda på är det inga jättekrav att han kan koncentrera sig lite på texter också.

En kollega menar att allt detta är punkens fel.

Stilen i sig kom som en slags antirörelse där viljan att spela överträffade spelskickligheten. Det gick alldeles utmärkt att hoppa in i ett band även om man knappt visste hur man stämmer en bas. Energi utan produktion kräver ju inte speciellt mycket tallang.

En annan man som förmodligen har haft stor betydelse till att vi idag har två läger med dels klassiska bassister samt ett läger med snubbar som spelar bas är Lemmy från Motörhead. Han var tidigare gitarrist och var van vid att spela med plektrum vilket han fortsatte med på basen. Han tog dessutom och la på dist.

För att se skillnad på en basist och en som bara spelar bas märker man att den förstnämnda har ett mer levande spel och kan lägga in lite egna slingor.
Det går även att kombinera rhytm och melodi eller att man helt enkelt testar lite olika toner i ett ackord istället för att enbart hålla sig till grundtonen.
En klassisk basist spelar dessutom helst med fingrarna men det finns en och annan som faktiskt lirar med plektrum också.

För egen del är jag allt annat än en basist.
När jag skriver musik brukar jag börja med en gitarr och sedan trummor. Sedan kommer en gitarr till (ibland kommer den innan trummorna) och sedan kommer basen för att ge lite fyllighet.
Även om jag har försökt ge mer liv i basspelet så har jag ofta fått ge upp eftersom musiken plötsligt börjar gå åt det proggresiva hållet utan det slängs kanske in lite oktavspelande emellanåt men i regel inte mycket mer än så.

   Något som är irriterande är när folk har svårt att inse att ett nations nationallitet är baserat på landets historia och situation istället för att anklaga folk för att vara dumma i huvudet.

För att förklara vår egen mentallitet får man ta hänsyn till vårt isolerade läge och detta faktum att vi inte vant oss vid en stadskultur (förenklat skulle vi kunna kalla oss urbaniserade bönder). Detta kan jämföras med medelhavsländerna som haft en stadskultur i tusentals år.

Vi är i grund och botten ett rätt homogent folk där man under lång tid har vetat ungefär vart man har varandra.

Vi lämnade tidigt katolicismen för att gå över till ett protestantiskt skick.
Med åren har vi gradvis gått åt ett mer sekualliserat samhälle.

Flera länder hade ett strikt feodalsamhälle med en stark adel och en massa fattiga. Sverige hade å andra sidan ett skikt av fria bönder som tillsammans var mäktiga (vilket även kan vara orsaken till Jantelagen och dess syn på att kväsa individualism för att istället satsa på kollektivet).

Efter ett par vilda sekler lugnade Sverige ner sig millitärt och idag har vi inte varit direkt inblandade i några krig på snart 200 år.
Vi har inte heller några minnen från att ha varit ockuperade.

Kungens makt gav vika för en regering och vi fick fria val.

Under 1900-talet kom Per Albin Hanssons folkhem där man spädde på den kollektiva biten med att låta staten ta en mer aktiv roll i samhället.


Dessa saker är inte självklara för andra länder.
Om man tar USA som exempel så har de fått slå sig fria en gång i tiden och har ofta varit hotade av andra länder vilket naturligtvis skapar en slags nationalism. Befolkningen är allt annat än homogen och istället har man fått samsas kring gemensamma värden.

I många länder har religionen en stor betydelse och den genomsyrar det mesta i samhället. I praktiken ser man i flera länder ingen större skillnad på tro, styre och lagar. I Sverige har staten tagit över religonens fundementala roll.
Detta gör ju att vi även kan ha svårt att sätta oss in i länder som inte har lika positiva syn på staten som vi har.

Efter att ha fått det bekräftat att jag kommer att få mönstra blir det dags för nästa punkt i programmet,....att ta mig i så pass bra form att jag fixar det.
För en otränad klump på ca 90 kg utan någon som helst kondition känns det rätt avlägset men å andra sidan så gör det också att jag kommer att ha fokus på det framöver.

Ska man kunna springa runt i terräng med 25 kg packning säger det sig själv att det krävs både styrka och kondition.

Rekryteringsmyndigheten har lite träningsrekommendationer som jag hade tänkt jag kan inspireras av.
De rekommenderar 5 pass i veckan vara två är inriktat på styrka, två på cardio där ett är ett löppass och den andra någon annan form av cardio som t ex cykling. Det sista passet är ett marschpass med packning.

Det förekommer en del övningar som man kan göra hemma men jag föredrar att köra det i ett gym istället. Jag anser mig ha tillräckligt med koll för att kunna sätta ihop ett eget träningsschema för det.
Helst hade jag velat ha tre styrkepass så jag kan ha mer fokus på en viss typ av övningar men samtidigt måste ju kroppen få en chans att återhämta sig.

Den som lever får se.
Gymkortet kommer hur som helst att införskaffas den här veckan och sedan har jag två månader på mig innan mönstringen blir av.