Ett problem som många killar verkar ha av forum att döma är att man ofta utgår från att tjejer ska fungera likadant som man själv gör.
I viss mån stämmer det men det finns samtidigt en del generella skillnader som kan vara till besvär och leda till frustration om de inte reds ut.

Att tjejer ofta behöver en lite längre startsträcka innan det kan ta fart på allvar är ju något de flesta redan känner till. Som kille med sin mer raka fokuserade syn (bildligt menat) blir den logiska lösningen ofta vanliga hederliga förspel eller kanske snarare lite smådesperat klängande.
Eller snarare så som killar själva hade velat bli upptända.

Problemet är att tjejer har en bredare mindre fokuserad syn (återigen bildligt talat) och har inte alltid fokus på det som den andre vill.
Som jag själv skulle vilja illustrera det kan man säga att när killen känner lust kommer lusten att flyta fram genom alla andra ting som snurrar i skallen och lägga sig som ett lock över allt annat.
Hos tjejer ligger snarare lusten en bit bak...förvisso inte mindre intensiv när den väl tittar fram men den skymms ofta av andra saker som hjärnan inte kan filtrera bort.

Ungefär här misstänker jag att läsaren börjar inse att jag inte kommer att skriva om några hemliga petting knep eller liknande....och det är riktigt.
Mina tips har faktiskt ingen direkt koppling till sex och är inte på långa vägar lika roliga men ökar i vilket fall kvällens chanser till trevligare saker än att kolla på TV.

De saker som kan skymma tjejens lust är helt enkelt andra saker som hon känner att hon bör prioritera innan något annat görs.
Så det man som kille kan göra är att elliminera så mycket av det som möjligt.

T ex är det få tjejer som blir tända om de ser en massa disk och sopor liggandes. Detta är saker som defenitivt kommer att hamna mellan killen och tjejens lust så se därför till att fixa i ordning lägenheten.
Rensa bort disk, sopor, gör rent på bänkar, töm kattlådor och göm allt som kan kopplas till mindre tråkiga saker som arbetspärmar, räkningar osv.

Vädra gärna lägenheten så den känns fräsch och se till att vara hel och ren.
Skäggstubb ska bort (om inte tjejen tycker det är sexigt vill säga) och ha gärna på dig snygga kläder (detta är något tjejer själva brukar se som en självklarhet om de vill förföra någon).

Sådär ja! Nu är en del av problemen som kan sätta sig i skallen borta.
Vill man slå på stora trumman kör man dessutom på den mer romatiska stilen och lagar mat med något gott vin till och har kanske även diverse myskvällstilltugg (choklad fungerar alltid).

Naturligtvis kan man göra mer än så men poängen är att nu har man i alla fall börjat gå åt rätt håll. Några garantier kan tyvärr inte ges men de borde i alla fall vara avsevärt högre än om en svettig slusk i ett misserabelt hem desperat börjat taffsa.

Mode är det magiska ordet. När alla klär sig i rutigt. För så gör ju alla, och det som alla gör är ju säkert normalt.
Att man då bara ser fånig normal ut, något som säkert inte har med sann skönhet att göra, visar sig däri att alla tio år senare finner detta mode, som de själva på den tiden bar, fruktansvärt fult.
//Manfred Lütz

AC/DC - The Razors Edge 1991
 
Året var 1991 och AC/DCs "The Razors Edge" hade precis kommit ut när Angus Youngs pullon-pulloff-dänga Thunderstruck nådde mina obefläckade öron. Har jag inte helt fel så var detta hemma hos en kusin 0ch efter det har inget varit sig likt.
Efter det var AC/DC mitt absoluta favoritband tills Megadeth kom in i mitt liv.

Detta är min version av hur jag kom i kontakt med en gammal grupp som väcker nostalgiska känslor så fort jag hör Brian Johnsons raspiga stämma.
Detta är antagligen något som stämmer in på alla som gillar tyngre musik även om tillfällena och grupperna varierar. Poängen är att någonstans dök det upp en grupp som genom en rad tillfälligheter gav ett bestående intryck.

En grupp som väcker nostalgi hos många hårdrockare är annars Kiss.
Deras lättsamma lagomt farliga musik i kombionation med mycket fokus på det visuella har antagligen lockat många småkillar och tjejer ner i hårdrocksfördärvet.
Visserligen delar jag inte dessa känslor med gruppen ifråga men jag var inte heller 8 när jag hörde dem för första gången utan var väl runt 15 och var inte längre lika mottaglig för den typen av image.
Å andra sidan så hade jag kanske tyckt att AC/DC bara är fem tragiska gubbar som fastnat i sin evigt malande bluesrock om jag hade snubblat över dem 5-10 år senare.

Den första gruppen riskerar dock att knuffas ner i takt med att man härdar sig.
Nostalgin försvinner förmodligen inte helt men det som man föll för när man var mellan 6 till 12 år är ju sällan det man sedan kommer att gilla livet ut.
Däremot känns det som om 16 är en magisk ålder.
Det man tyckte var svinbra i den åldern verkar sedan hänga på för lång tid framöver. Ska man ta ett konkret band för egen del får det väl bli Slayer som jag fortfarande köper plattor med.
Om inte annat var det då jag defenitivt bestämde mig för att det är tung musik som jag gillar och la ner mer tvivelaktiga sidospår.

Under gymnasiet verkar någon form av identitet ta form och i och med det blir även den musikaliska inriktningen mer stabil.
Det var under dessa år som jag började lämna hårdrocken för att istället ge mig in i lite tyngre läger som t ex Black Metal.
Dark Funeral, Marduk, Arckanum och Bathory är alla grupper som jag upptäckte i gymnasiet och som jag fortfarande tycker är svinbra.

För en del stagnerar dock musiken i den åldern och man ger sig fan på att man har upptäckt allt av värde (för den som inte tror mig kan ju alltid gripa tag i någon som är 55-60 och sedan är risken stor att man får lyssna på att Jimi Hendrix är oslagbar och att allt efter Pink Floyd är skit...oavsett om man lyssnat på annat eller ej).
Att fastna i ett sådant läge känns enligt mig rätt korkat. Den dagen man sitter och påstår att allt nytt är skit är det ett säkert sätt att konstatera att man blivit gammal.

Dock är det svårt att komma ifrån att under en period i livet är man extra mottaglig för musik. Gärna i kombination till trevliga minnen och när man är i rätt harmoni.
Det sistnämnda ska nog inte underskattas för i ärlighetens namn hur bra låter en platta som man lyssnar på en stressig dag med en dammsugare i bakgrunden?
Nifelheimbröderna som är kända för sin passion till musik och framför allt en brittisk heavy metalgrupp sa vid något tillfälle att de aldrig har musik i bakgrunden utan ska man lyssna på en platta så lyssnar man fullt koncentrerad.
Egentligen borde alla musik man införskaffar köras genom en riktigt bra stereo med omvärden utestängd och ljuset släkt. Gärna liggandes i en skön säng eller soffa. Lite levande ljus hade säkert fungerat det också samt att man snällt har frågat grannen om han inte kan vänta någon timma innan han klipper gräset.

Watain - Sworn To The Dark 2007
 
Det är oerhört tufft att våga ge sig på att ge mig en platta i födelsedagspresent.
Det finns många områden som är säkrare och där jag är glad åt det mesta (får jag t ex verktyg eller liknande skiter jag ju i hur de ser ut).
Med musik är det betydligt värre och jag är ungefär som att försöka köpa kläder åt en 15-åring.

Trots detta vågade två tappra själar ge sig på detta projektet och jag fick reda på att min flickvän köpt en box av något slag. Nyfiken som jag är så försökte jag luska ut vad det kan vara men fick nöja mig med att det rör om mer klassisk hårdrock.

Hmm vad kan det vara? Och vad är det värsta jag skulle kunna få?
Försökte komma på det värsta tänkbara skräckscenariot jag kunde komma på men det slog mig att det inte finns så mycket farligt inom mer klassisk hårdrock. Såvida det inte blandas ut med någon androgynt pudelband från 80-talet men det kändes inte speciellt sannolikt.

Det visade sig dock vara på säker mark med AC/DC "Backtracks".
Detta är en grupp som jag inte köpt några skivor med sedan 1995 men som det inte gått en dag utan att jag vågat stå för att jag gillar dem.
Så det var med en våg av nostalgi jag lyssnade igenom gamla livelåtar och diverse svåråtkomligt material.

En polare hade även han köpt en platta och jag hörde via hans flickvän att det var något jag talat om. Detta sa dock inte ett piss då 90% av det vi pratar om rör sig om musik.
Till min stora glädje visade det sig vara Watain "Sworn To The Dark".
Även om jag inte går så långt som en del polare som påstår att detta är det bästa som hänt sedan kaffebryggaren uppfanns så sticker jag inte under stol med att det är en stark platta som passar fint i samlingen.
Han som gav mig skivan påstod att han tröttnat på alla uppmaningar att jag ska skaffa den att han helt enkelt tog saken i egna händer...och sådana initiativ gillar jag.
Det är nästan så jag funderar på att lägga upp alla titlar på plattor som jag velat införskaffa i åratal men inte hunnit på min blogg några veckor innan jag fyller år här näst.

Kan glädja båda gratulanterna att presenterna var uppskattade och lär gå ett par varv framöver.

...And Justice For All 1988
Det finns två saker man kan konstatera när det handlar om Metallica.
Det ena är den enorma betydelsen bandet har haft för metalgenren men även den besvikelsen de gamla fansen har känt efter att bandet gått över till ett mer kommersiellt sound.

Jag har liksom många andra haft en Metallica-period som i viss mån fortfarande sitter i. Detta var bandet som vid sidan om AC/DC, Pantera och Guns N Roses fick in mig på hårdrock någon gång i början av 90-talet.
Den plattan som gjorde att jag upptäckte bandet var deras självbetitlade verk och även om den anses av många vara den skivan som blev deras fall i det tyngre lägret så hade jag aldrig tidigare hört en så tung produktion.

Nyligen köpte jag föregångaren "...And Justice For All" billigt en sisådär 15-20 år efter att jag kom i kontakt med den för första gången.
Mitt minne av skivan var att den var lite småfräck och tuffare än det mesta jag kände till.

Nu år 2011 kan jag inte riktigt hålla med längre.

Gamla fans tjatar ofta om att det är de fyra första fullängdarna som är det enda som är värt att ha med gruppen innan de sålde sig för att få lira lite i radio och snacka med talkshowsvärdar.
I ärlighetens namn får jag hålla med en polare om att gruppens "tuffa" period snarare omfattar tre skivor.

Efter några genomlyssningar fattar jag ingenting.
Maken till platt substanslös produktion får man leta efter. Analog råhet och botten är som bortblåst vilket jag ser som ett måste om man ska lira thrash.
Låtarna är antagligen menade att vara lite mer episka men de känns snarare tråkiga och kunde gott ha skalats ner en hel del eller kanske ha ratats helt och hållet.

Vid något tillfälle har jag nämnt att överlag hade musikutbudet varit betydligt bättre om grupper bara hade haft existensberättigande i 5 år och sedan lagt ner. I Metallicas fall hade det varit toppen för då hade de lagt ner med flaggan i topp och med äran i behåll.

 
Om någon mot all förmodan har orkat bry sig om att följa den här bloggen så vet de att jag fick ett ryck i sommras och bestämde mig för att både skippa cigg och socker i hundra dagar.

De första veckorna var mest händelserika och jag märkte att kroppen och framför allt psyket reagerade på de nya förändringarna.
Efter ett tag började veckorna bli mer slentrianmässiga och det fanns inte så mycket att skriva längre.

Den 8 Oktober gick jag hur som helst slutligen i mål och det känns faktiskt riktigt bra. Som jag ser det blev det flera segrar i ett.
Dels har jag märkt att jag faktiskt KAN klara det, dels kan jag gå runt utan att ha dåligt samvete på grund av dålig livsstil. Men jag har även gått ner från ca 98 kg till 89,2 vilket känns bra för självförtroendet. Nu finns det hopp om att även jag kommer att kunna bli normalviktig en dag.

Det är ju även kul att kunna få vatten på kvarn när det gäller min inställning till dieter.
I min värld är dieter bara humbug för folk som skiter i bestående resultat, sin fysik eller välmående utan bara vill dra av ett par snabba kilon genom något helknasigt program som får kroppen att slå bakut efter ett tag.
Det finns inga genvägar och att skippa socker och börja promenera hade antagligen gett bättre resultat för de flesta än att banta med fett, pulver, pasta eller vad det nu kan vara.

Tyvärr har jag inte blivit av med sug vare sig efter socker eller nikotin men det går i alla fall att undvika. I alla fall på vardagarna.
Ska jag vara helt ärlig rökte jag faktiskt på en fest men jag tror inte heller på att vara 100% fanatisk. Samma sak när det gäller socker. Visserligen har jag vare sig stoppat i mig godis, sockrad läsk eller kakor där det finns en massa uppenbart socker. Men jag orkar inte bry mig om den lilla mängden som finns inom det mesta som bröd, kött, lag osv. Ska man ligga på den nivån blir man praktiskt taget tvungen att göra all mat från grunden och då lever jag hellre med några futtiga gram i veckan.

Naturligtvis har jag varit tvungen att testa hur kroppen reagerar på både socker och tobak efter den här tiden bara av rent intresse.
Det blev inte den effekten som jag hade trott att socker skulle vara som en kombination av syra och sirap utan de Polly som jag fick i mig var rätt tråkiga.
Likaså med ciggaretten jag rökte i morse. Jag blev inte illamående eller tyckte den smakade vidrigt utan var snarare likgiltig till den.
Det var lite som om kroppen ville tala om att jag inte behöver det längre.

Vad händer nu då?

Tanken är att inom kort börja komletera med lit styrketräning och cardio.
Mitt nästa mål är att försöka gå ner till under 88 kg innan nyår.

"Funky Kids Friendship Bracelet"
 
Om du inte vet vad ovanstående bild föreställer så är du antagligen lite för ung för den här bloggen. Det kan också vara som så att du har lika dålig koll som den amerikanska mamman som rensade upp efter att hennes son börjat plugga på högskola. Tinget såldes hur som helst som ett funkigt armband som hon misstänker att sonen inte kommer att sakna då hon aldrig såg honom gå runt med den (no shit!!!).

Eftersom jag är uppvuxen med Polisskolan och Blue Oyster Bar har jag fått någon homoskada som gör att jag tycker det är mycket underhållande när straighta oavsikligt hamnar i en gayvärld.
Ett exempel som var omtalat när jag mönstrade var att inte rekomendabelt att försöka slippa från lumpen genom att skylla på att man var homosexuell.
Det florerade nämligen ett rykte om att det fanns ett bögkompani på Gotland som man riskerade att hamna på vilket var rena skräcken för små taniga 18 åringar med både homofobiska tendenser och vaneföreställningar om "attackbögar".

Detta var dock inget jg trodde på. Det måste ju vara en lika stor myt som de där kristna avprogrameringslägren jag det också hört talas om.

Men till min stora förvåning så nämner en homosexuell kille som jag känner att avprogrameringslägren inte bara existerar utan att han även varit där.
Han tillade att det kanske inte var det smartaste upplägget att skicka ett lass tonåringar med smak för varandra till ett läger. Det fanns andra saker man kunde göra än att sova.
Det som slog mig var att men tänk om det kunde ske missförstånd där.
Kanske finns det några enfaldiga kristna föräldrar som misstänker att det är fel på deras son (kanske gillar han att rida, lyssnar på Judas Priest, har hål i öronen eller vad det nu kan vara) och för säkerhets skull skickar dit honom.

Den stackaren lär ju inte heller sova om nätterna...fast av helt andra skäl.

 
Förhoppningsvis slipper vi se SD i någon regering framöver.
Framför allt för att de i första hand beter sig som ett svartvitt lobbyparti med en snäv verklighetssyn och ett allt för kollektivistiskt tänkande.
Däeremot kan de kanske fungera som en varningslampa.

Om de vuxit sig så pass stora som de trots allt gjort innebär det ju att de står för något som folk tycker är viktigt och där de anser att de mer etablerade partierna inte verkar klara av.
Det krävs ju i nget geni för att räkna ut att det som gör att de har kommit dit där de är beror på att vi har ett invandringssystem som inte är anpassat efter den mängden som vi tar in numera.
Detta kombinerat med den ständioga räddslan för att bli anklagade för att vara främlingsfientliga och kanske även det viktigaste, folk känner sig inte sedda borde vara skäl nog till att ta SD på allvar och motverka deras framfart.

I Alliansen tassar man försiktigt på tå. Speciellt inom Moderaterna är man fullt medveten om att man har lyckats locka till sig folk från det andra blocket och för snabba förändringar hade kanske kunnat jaga iväg de mer osäkra väljarna.
Men de kommer inte ens i närheten av Socialdemokraterna eller Vänsterpartiets SD-fobiska inställning.

Medan M ständigt får slå ifrån sig att de inte är intresserad av att samarbeta med SD så verkar S och V gå ett par snäpp längre och undvika allt som SD är i närheten av....bokstavligt talat.

För ett par dagar sedan läste jag om en Sociialdenmokratisk politiker som kom med förslaget att nyankomna skulle ha en slags prövotid och att om de inom den tiden begår grova brott kan glömma att få något uppehållstillstånd.
Något som antagligen har de flesta människors stöd.
Men efter att SD hade apploderat förslaget så gick det ju inte längre och mannen ifråga tog tillbaka det (vilket jag inte riktigt vet hur det ska tolkas. Ska man kunna få uppehållstillstånd trots grova brott då eller?).

Nu senast vägrade S och V vara med i partiledardebatten på Agenda.
Orsaken var att de som icke regeringspartier skulle få stå på samma sida som SD. Alltså...nämnda partier anser att deras frågor om vård, skola, pensionärer, miljöfrågor, skatter m.m spelar mindre roll än vilka andra som är med i studion.
Självfallet är det bra med principer emellanåt men detta känns rent ut sagt barnsligt och jag vet inte riktigt vad de tror att de tjänar på att motståndarna får mer spelutrymme och SD får ytterligare några extra martyrpoäng.