Vill man uppnå något ökar möjligheterna om man kan visualisera det hela.
Därför sitter jag och försöker tänka mig in i hur nästa år kommer att se ut.

En av de viktigaste sakerna är naturligtvis jobb. Fixar jag inget jobb blir mina möjligheter att påverka min framtid rätt begränsat. Som tur är så kan ett jobb vara på gång just nu.
I sådana fall börjar det som en kort praktik som sedan övergår till en introducering där målsättningen för en anställning sätts och jag jobbar på att uppnå detta. Sedan är jag anställd.

Har jag tur kan AF fixa ett truckkort innan dess, vilket hade underlättat en hel del.
Eftersom det är krav på svetslicens får jag visa att jag är så pass driven och talangfull att det är värt att investera i en sådan. Så fort jag får in pengar ska jag högprioritera att ta körkort.
Kommer jag in hoppas jag naturligtvis att jag kommer att stanna där framöver. Men samtidigt tänker jag inte kallt räkna med det. Tyvärr har jag gjort misstaget tidigare att jag trott att när jag väl börjat jobba att jag tror att det är här som jag kommer att stanna. Resultatet har dessvärre blivit att jag sällan haft med mig så mycket som jag haft nytta av framöver. Den här gången ska jag se till att inte bli lottlös och ska för en gångs skull ha vett nog att ha så mycket formell kompetens det bara går. Men som sagt kommer jag att satsa på att få stanna, det är bara det att jag har ett par års vårderfarenhet bakom mig som jag ur en arbetares synvinkel lika gärna bara kan ha hittat på.

Numera har jag en egen lägenhet och det hade varit trevligt att kunna jobba lite med den.
Mina krav på trivsel är inte så vansinnigt höga utan det största är att jag behöver en riktig bäddsoffa. Framför allt så att de som kommer förbi har någonstans att sitta.
Lite saker på väggarna hade inte heller skadat. Kanske även lampor och rent av gardiner.
 

Övriga prylar som jag vill ha är linser, träningskort, internettuppkoppling och ett par nya kängor.
En ny gitarr har stått längre på önskelistan än jag kan räkna och får jag en inkomst lär jag snart ha införskaffat en sådan.

Bland upplevelser så ska jag oavsett hur det går ta mig till Muskelrock igen. Överlag vill jag bli mer social än tidigare. Dessvärre är det så dyrt att gå ut och det är få som jag hunnit få sådan kontakt med att jag springer hem till dem under dagarna. Flickvännen vill gärna dra iväg på en sista minut-resa och finns möjligheter och det inte blir för dyrt så låter det inte helt omöjligt.
Bland de mindre nödvändiga sakerna har jag ju även en massa tatueringsmotiv som jag gärna hade velat fästa. Men vi får se hur det går.

En lättklädd Cronos, Venom
 
Så var det dags för det enda ämnet där jag verkligen visar alla tecken på att vara nörd: mina plattor!

Visserligen är inte året över men jag kommer antagligen inte att införskaffa mer innan årsskiftet så därför kan jag börja kolla igenom hur det här året blev.
Eftersom jag kom de senaste tre åren lyckats komma upp i 50 plattor per år så kan det ju vara lika bra att fortsätta på den banan. Ett annat mål är att komma upp i 10 nysläppta plattor.
Hinner mina sista beställningar komma framöver kommer båda målen bli uppnådda.

Inköpen är sällan planerade men det brukar trots detta komma fram mönster efter ett tag. I år har det inte kommit så mycket nytt utan det är mestadels backkataloger som byggts på.
Ekonomin har varit lite extra ansträngd eftersom jag numera har en egen hyra, räkningar m.m så valet av skivor har ofta varit att kolla på erbjudanden och reor. Aldrig tidigare har jagt handlat så många billiga plattor varav hälften antagligen inte kostat mer än 50 spänn.

Ska man summera det hela blir det:

• Totalt antal skivor: 49 (men jag väntar på 4 till)

• Antalet plattor släppta i år: 8 (men inväntar 3 till)

Det blev Burzum "Fallen", Svartsyn "Wrath Upon The Earth", Demonaz "March Of The Norse", Blut Aus Nord "777 Sect(s)", Morbid Angel "Illud Divinum Insanus", Shining "VII: Född Förlorare", Lifelover "Sjukdom", Arckanum "Helvetismyrkr". Samt att jag inväntar plattor med Entrails, Midnight Odyssey och Burzum.

• Antalet nya bekantskaper: 7

Som var Armagedda, Likblek, Barathrum, Demonaz, Carcass, Old Man´s Child och Obituary.

En gång i tiden satte jag upp som regel att inte skaffa mer än en platta med en specifik grupp per år.
jag vet inte riktigt varför men antagligen för att inte riskera att mätta mig själv och för att det skulle bli lättare att höra skillnad på de olika plattorna. Detta är dock något som är helt borta idag.
Faktum är jag på kort tid införskaffade 4 plattor med både Venom och Metallica. Det blev även fullängdsdebuter i båda fallen då jag enbart hade samlingar med dem tidigare.
Marduk och Obituary blev det tre vardera med. Ena plattan med Obituary var dessutom två i ett.
Dubbelt blev det med Napalm Death, Slayer (som jag f ö har allt med nu), Carcass, Old Mans´s Child (en gammal 90-tals favorit som jag inte gett mig på fören nu). Therion, Burzum (men kan bli 3), Shining och Darkthrone.

Apropå Darkthrone insåg jag att min smak har närmat dem mer och mer. Numera attraheras jag av rå BM med en stabil kärna och som känns äkta rakt igenom. Det är väl det och atmospheric BM som är det som tilltalar mig mest just nu. När det gäller Darkthrone har jag förresten en hel del att göra om jag vill införskaffa alla plattor då de inte har mindre än 14 fullängdare. Taskigt nog så har det inte varit några större prissänkningar där men det blir deffenitivt mer Darkthrone framöver.

Det hör till ovanligheten att jag får musik i present men i år har det skett inte mindre än två gånger.
När jag fyllde år fick jag en box med AC/DC från flickvännen. En polare tröttnade på att tjata på att jag måste införskaffa Watain "Sworn To The Dark" så jag fick helt enkelt plattan när jag fyllde år.
Sistnämnda grupp funderar jag även att införskaffa även de två första plattorna med framöver.

När det gäller framtidsplaner så kommer antagligen 2012 ha mer nya grupper.
Det finns en hel del intressant ute som jag vill ha. Bland mer klassiska grupper finns Hellhammer men även nyare akter som Lustre. Förmodligen kan mitt beställningsfokus ändras mer åt THR-hållet där jag bara gjorde en enda beställning under året. Risken finns ju att antalet skivor minskar då de inte har samma idiotreor som CDWOW men å andra sidan så prioriteras alltid kvallitet först.

 
(möte med föreningen Anonyma Facebookholister)
Hej jag heter Torzul.....och är facebookolist!
HEJ TORZUL!!!

Plötsligt inser jag att inloggningarna på Facebook går snabbare än att mitt medvetande hinner uppfatta vad jag egentligen gör. Sedan sitter jag med sidan öppen och väntar på....ja vad väntar jag egentligen på?
Att min faster sätter upp sina julgardiner? Att det finns en ny video med ett metalcoreband? Att en gammal klasskamrat ska till Åre? Att en bekant gör någon teckning av någon kändis och inväntar beröm? Att upptäcka att folk absolut inte kan få in i sina skallar att jag inte vill hålla på med några löjliga spel?

Facebook är lite som Lady Gaga. Båda kom som en blixt från klar himmel och verkar attrahera de flesta.
Nu är ju inte fenomentet med communities något nytt utan jag har själv varit aktiv på sådana sedan 1998.
Däremot har det tidigare varit mer nischat till specifika målgrupper.

Det var först med Lunarstorm som det började bli någon storlek att tala om. Visst fanns det andra communities innan dess men ingen lyckades med bedriften att fånga upp så pass många att folk automatiskt hamnade där p g a att det var där alla andra redan fanns.
Lunarstorm var enkelt, användarvänligt och hyfsat stabilt vilket lockade flera. Lustigt nog kunde de flesta leva med det fåniga pussinulliga imaget de hade som kändes som handen i handsken för de som faktiskt gillar blöjtechno och liknande. Det hindrade inte att folk från de flesta genrers och politiska läger kunde samsas under ett tak.
Det lustiga var att man hörde ofta att folk klagade men att man slätade över sitt medlemskap med att alla andra fanns ju där. Samma fenomén verkar ha kommit i och med Facebook.
Att ställa dessa två brevid varandra är dock som att att jämföra Jokkmokk med New York.

Medan Lunar attraherade svenska ungdomar så har Facebook lockat till sig allt och alla.
Från småsyskon till gammelmormor. Från Sverige till Nigeria. Alla har Facebook. Det mesta går även att väva in i Facebook. Gillaknappar finner man på var och varannan hemsida för att inte tala om artiklar. Det finns en massa Facebooks-aps till mobiler och det mesta som har något med internett att göra går numera att kopplas samman med Facebook.
Att överhuvud taget nämna det här på en blogg är lite som att förklara vad en mack är för en bilist.

Samtidigt som Facebook växer så kommer det även mer kritik. Ju mer det kopplas ihop med ens liv desto fler ser faran med det. Att Facebook själva inte förnekar att de både kollar upp och har rättigheterna till informationen gör det ju inte bättre. Men samtidigt sitter jag och funderar varför folk är så rädda för sin integritet när det verkar som om var och varannan gladeligen har dörrarna på vid gavel till sina liv.
I en värld där hundratals miljoner människor finns och en stor del inte kan gå på toan utan att meddela alla andra kan man ju fråga sig hur stor risken är att någon skulle vilja snoka reda på saker om mig.

Det talas ofta om att bojkotta Facebook men trots att det skickas runt meddelanden om Facebook-fria månader så verkar samma personer snällt sitta och lägger upp bilder på sina ungar några dagar senare.
På det sättet känns det ju nästan som om vi har ett enormt beroende här. Folk kan verkligen inte hålla sig borta från Facebook. Men jag har valt att göra ett tappert försök att faktiskt hålla mig borta under December.

I skrivande stund har jag varit Facebook-fri i 11 timmar.

Plötsligt skickas ett mail till mig där företagets IT-handläggare ber mig ändra i mitt CV.
Bland anställningar har jag lagt till min nuvarande Fas 3-praktik, vilket givetvis är felaktig.
Jag får ingen lön och företaget får inte bedriva någon näringsverksamhet eller utbildning så därför kan jag ju i rimlighetens namn heller vara anställd.
Annars har detta varit något som minskat diverse ångest varenda gång jobbfrågan kommer på tal.
I ärlighetens namn hade antagligen mitt deltagande i flickvännens släktträffar och liknande sjunkit en hel del då jag inte vill skämma ut henne genom att på de sedvanliga frågorna om arbete säga att jag inte fått tag på något än. Då känns det betydligt bättre att säga att jag jobbar inom IT-branchen och designar hemsidor (att det bara är mina egna jobbsökningsrelaterade sidor tar jag däremot inte upp).

Som jag ser det finns det framför allt några nackdelar med att vara arbetslös.
För det första får man ständigt gå runt och känna sig misslyckad och pressad. Den som på fullaste allvar fixar en sådan tillvaro utan att hamna i återkommande svackor är gjort av mycket sällsynt virke.
Med de olika fasprojekten får man i af lite rutiner och kan träffa folk.

För det andra är alltid den taskiga ekonomin närvarande. Man svälter inte men man inser hur många saker i ens tillvaro som står och faller med ekonomin. Det är bland annat svårt att ha ett socialt liv. De få gångerna jag går ut är det alltid välplanerat och det finns inget utrymme för några oförutsedda utgifter såsom taxi, mat och liknande. Har man vänner och släktingar en bit bort får man planera färder i månader.
Resor är bara att glömma och man får prioritera hårt. För egen del har jag inte kunnat unna mig annat än småprylar sedan 2002/2003. Sedan något år tillbaka undviker jag t o m att gå in i min favorit musikaffär eftersom det känns för jobbigt att inte ha råd med nått.

Det tredje problemet är fördomarna. Jag kan i ärlighetens namn inte tala för andra men ska jag utgå från mina egna fördomar så ligger lathet, inkompetens, tröghet, missbruk, kriminallitet eller psykiska funktionshinder högt i kurs över vad som håller en människa borta från arbete.
Till min stora förvåning var det förvånansvärt få människor jag träffat inom fas-projekten som kommer i närheten av den bilden.
Flera lider av någon form av skada som ett skadat knä, diskbrock eller liknande. Men en stor del har bara problem med att ge ett respektabelt intryck. Inte så att de inte kan föra sig utan snarare det att idag måste man som arbetslös vara så vansinnigt positivt och driven att det inte finns något utrymme för de som är lite mer lågmälda. För egen del kan jag uttrycka mig i både tal eller muntligt, men inte i telefon. Det är min motsvarighet till scenskräck.

Lustigt nog så har fler arbetslösa som jag träffat i grund och botten rätt bra kompetenser.
De har alla möjliga bakgrunder. Vissa är grovjobbare, vissa har jobbat inom IT, någon med handel och en del som företagare. Vissa har högre utbildningar och flera är uppenbarligen mer begåvande än genomsnittet.
Med min bakgrund som vårade och assistent inom b l a neuropsykiatriska funktionshinder väntade jag mig att var och varannan skulle visa tecken på aspergers och DAMP. Vilka är diagnoser som är mycket möjligt att kombinera med normal eller hög intellekt men som på grund av vissa avigheter kan skapa problem i arbetslivet.
Även om jag har sett vissa drag (inga uppenbara dock) så har det inte varit mer än vad jag hade kunnat finna bland folk i allmänhet.

Det sägs ibland att vi inte vill tillbaka till ett samhälle där arbetaren måste stå med mössan i hand för att kunna få ut sin lön. Dessvärre verkar vi inte ha lämnat detta helt och hållet när arbetslösa måste få pengar till hyran.
Varenda månad måste jag ansöka om ekonomiskt bistånd som tidigare var känt som socialbidrag.
En tid bokas, jag kommer in med räkningar, hyran och en lista med sökta jobb och få förhoppningsvis pengarna i tid. Allt måste dokumenteras och känslan att de inte riktigt litar på mig är ständigt närvarande.
Bland annat måste jag komma in med kontoutdrag lite då och då där de ser alla in och utgifter de senaste månaderna. När jag pålötsligt får in en slant av morsan på min födelsedag så leder det till ett par veckors oro över om de kommer att acceptera det eller om de kommer att dra av det som en inkomst.

Samtidigt förstår jag de flesta parter.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att finna den bäst lämpade för en anställning bland ett par hundra sökningar så att den som är kaxigast naturligtvis även har lättast att få uppmärksamhet och därmed jobbet.
Jag förstår att socialen har ansträngd budgett och att slapphänthet kostar de skötsamma enorma summor varje år. Jag förstår även att anshöriga till min flickvän vill hennes bästa och att det kan kännas lite konstigt att hon är ihop med någon typ som aldrig verkar kunna få ett jobb.

Men förståelsen ger ju inga jobb.

Så var det dags för ännu en skivbeställning.
Den här gången blev det senaste plattan med Midnight Odyssey, en demosamling med Necrophobic samt Obituiarys två första fullängdare i ett.

För skojs skull kollade jag vad andra som tog samma plattor har beställt mer.
Obituary-verkar vara fast förankrade i dödsscenen med grupper som Death och Suffacation.
Ok, men inte riktigt min kopp te.

Däremot verkar folk som är inne på Midnight Odyssey vara av ett mycket sympatiskt släkte.
Burzum, Imperiet, Entrails, Antichrist, Arckanum, Necrophobic, Lifelover, Therion, Pantera, Old Man´s Child och My Dying Bride var några av banden som nämndes.

I stort sett kan man dela upp de plattorna som nämndes i de som jag redan har och dels i de som jag kommer att införskaffa, och ja...jag kollade INNAN jag hade lagt beställningen.

 
Så sent som igår blev jag informerad om att jag har ett specialintresse. Detta var dock inte första gången.
Jag blev rekomenderad att börja plugga literaturhistoria på universitet då detta var mitt specialintresse.
Varför vet jag inte men tydligen har jag råkat säga något vid något tillfälle och måste på något sätt ha verkat vara mer insatt än vad jag är. Och visst är det smickrande att folk tror att jag kan något.

Sedan tidigare har jag fått höra liknande saker men inom andra ämnen och jag blir lika förvånad varenda gång då jag inte har något specialintresse. Däremot är jag intresserad av en massa olika saker och vill gärna ha lite bredd. Skulle jag räkna upp allt jag är intresserad av hade det tagit en hel del utrymme utan det är snarare så att det mesta ligger i dvala tills det finns anledning att plocka upp det.
Jagt är t ex intresserad av runologi men det är inget jag funderar på om dagarna utan det blir aktuellt när det kommer på tal eller jag finner en runsten.
Springer jag runt på biblioteket vet jag aldrig i förväg vad jag får med mig hem utan ibland känns en del saker intressantare än andra. Ibland får jag mersmak och läser mer inom samma ämne innan jag ger mig på något nytt men jag är absolut inte den som sitter och håller mig till ett och samma ämne dag ut och dag in.

De senaste månaderna har jag inte läst något mer avancerat än Herman Hedning och Magnum och det enda intresset jag har orkat bry mig om när jag är hemma är musik.
Dock hoppas jag på att mitt intresse för styräning ska kunna väckas till liv igen framöver.

Har funderat lite på vad som skulle göra mig lycklig (på ett realistiskt plan) och kom fram till att jag är antagligen rätt anspråkslös materiellt.
Nu förnekar jag inte att jag gillar att skaffa saker men att det materiella i sig inte ger någon större glädje utan snarare möjligheterna.

Jobb: jobbet behöver inte vara ett drömjobb utan jag arbetar helst för pengar och roar mig istället på fritiden.
Däremot vill jag naturligtvis trivas, tycka att det känns meningsfullt och ha schyssta kollegor.
Lönen ska vara så det täcker mina utgifter med lite marginal för oförutsedda saker och sparande.
Vetskapen att jag har pengar hade antagligen smällt högre än att springa runt och bränna dem på allt jag ser.

Fritid: skulle vara trevligt att kunna ha 2 dagar eller nåt där jag repar med något band.
3 dagar för styrketräning samt en dag för att gå ut. Eftersom jag aldrig kan bestämma mig hade antagligen veckorna ändrats lite då och då. Sedan vill jag ha lite tid med min flickvän samt tid för mig själv där jag kan ta det lugn och läsa och lyssna på musik. Självfallet hade några festivaler om året förgyllt tillvaron en del.
Någon gång per år hade jag dessutom velat dra iväg utomlands.

Hem: stämning är a och o i min värld så jag hade gladeligen haft en del gotiska eller robusta trämöbler, kandelbarer m.m Snygga bilder/tavlor samt bandbilder hade antagligen täckt väggarna.
Sedan hade jag antagligen haft lite instrument här och var, bokhyllor m.m Om folk funderar på om det är ett Watains nya replokal eller en 1800-tals bordell hade det varit ett klart plus.

Bil: i mitt rallysläkte är jag ett svart får då jag aldrig varit intresserad av motorer utan är mest som en tjej där och vill ha en snygg och funktionell kärra som inte krånglar. Egentligen så är det lite samma visa som med jobb.
En snygg Pontiac eller Chrystler hade fungrat bra.

Musik: några gitarrer, någon bas samt kanske någon enkel musikinspelningsutrustning, typ porta eller liknande hade varit trevligt att ha. Sedan vill jag kunna köpa en bunt nya plattor då och då. 2-3 i veckan hade varit lagom.
1-2 bandtröjor i månaden hade varit fint att ha i klädväg.

Personlig utveckling: som person vill jag ständigt ta mig framåt på alla möjliga sätt och vis.
Spelar jag gitarr vill jag känna att jag kan bli bättre, styrketränar jag vill jag naturligtvis få resultat, jag vill kunna göra bättre resultat på arbetet. Bli mer säker i mig själv. Bli bättre på att hantera mina problem, förbättra mina språkkunskaper och lära mig mer inom en rad olika områden.

Det går säkert att komma på mer saker än detta men det får duga.
Överlag känns det ganska realistiskt att kunna uppnå detta om jag bara får tag på ett jobb.

Plötsligt inser jag att om två månader så har jag kommit upp i den svenska snittåldern för första barnet.
Att jag har en rejäl åldersnoja sedan jag passerade 20 strecket är inget jag hymlar med.
Dock skiter jag fullständigt i dessa löjliga normer om att man ska skaffa, gilla och tycka saker bara för att man är i en viss ålder.

I min värld har detta inget som helst med mognad och utveckling att göra utan detta är bara en yta av självbedrägeri. Mognad är (i min värld) att lära sig av sina misstag, kunna ta ansvar för sina handlingar, finna sig själv och våga vara ärlig samt se saker i ett större sammanhang. Inte att plötsligt börja följa allsvenskan och skaffa en Volvo.

Jag vet en läkare som konstant bedrog sin fru och jag känner hårdrockare som prioriterar sina familjer framför allt annat. Ytligt sätt är det den förstnämnda som bäst uppfyller kriterierna för mognad även om den sista känns som en bättre exempel.

För egen del har jag kommit underfund med att de framtida målen bättre stämmer in på någon som är i övre tonåren än i min egen ålder.
Som ett exempel är musik mitt största enskilda intresse och jag vill väldigt gärna ha en ny gitarr.
Dessutom är jag förtjust i allt som rör metal-världen som skivor, kläder, replokaler, spelningar m.m
Ska jag vara ärlig är det mest vuxna på min önskelista jobb, körkort och en ny soffa.