Med tanke på hur vanligt det är med våld i den manliga världen känns det inte som en slump utan snarare att det fyller en viss funktion.
Med våld menar jag inte att man nödvändigtvis går ut och spöar folk utan helt enkelt attraherande saker som kretsar kring våld och action.

När jag själv tänker tillbaka till när jag växte upp hade en kille utan något som helst intresse för våld ansets vara tämligen mesig. För vad var det men gjorde på sin fritid?
Dels fanns ju de gamla klassiska "gubbarna" som var killars motsvarighet till Barbiedockor som började på 70-talet med Action Man.
De som gällde när jag var liten var Masters Of The Universe (ä k He-Man), Action Force (ä k GI Joe) Star Wars och Transformers. Senare kom Bravestar, Lion-O och Turtles m.m

99% av de från min generation spelade gärna TV-spel och även om inte alla var speciellt våldsamma (censuren var f ö rätt stark på den biten) gick det inte att sticka under stol med att många spel gick ut på att slå ihjäl alla varelser  som kom i vägen.

De flesta som jag umgiks med läste serietidningar och en stor del av dessa kretsade kring våld.
För egen del läste jag gärna tidningar som Fantomen, X-men, Mega Marvel, Marvel Universum, Spindelmannen, Batman, Agent X9, Magnum, SM m.m Men gladast blev jag om jag lyckades smuggla in Punisher eller Conan för de var nästan lika spännade som porr (farsan hatade för övrigt underhållningsvåld för ungar så han både förbjöd och slängde alla våldsamma tidningar han kom åt).

Lekte jag med någon kompis var det nästan alltid vapen inblandade och man sprang runt med knallpulverpistoller i byxlinningen samt modifierade billiga plastgevär tills de blev rena luftvärnskanonerna.

Något som var populärt var att låna ut filmer till varandra och helst skulle det vara vuxenvåld som t ex Rambo, Robocop, Dödligt Vapen m.m men i brist på sådant kunde det även gå bra med tecknad action.

Men detta var ju när man var liten. Idag så har man ju mer distans till våldet...eller?

Egentligen inte om jag ska vara ärlig utan det tas istället in i andra former.
Hur mångta skulle t ex läsa deckare eller spionromaner om de var befriade från våld?
I ärlighetens namn tittar jag knappt på filmer som är befriade från våld även om man naturligtvis vill kunna få in det i något samband och med lite tankearbete bakom manus.
Jag vågar villigt erkänna att jag fortfarande tycker det är roligt att spela våldsamma dataspel.

Faktum är att jag vill gå så långt och påstå att män har mer våldsamma gener i sig som förmodligen ligger där för att vi ska kunna försvara oss och våra familjer mot fientliga stammar eller vilddjur.
Detta är dock ett beteende som inte fungerar speciellt bra i ett civilliserat samhälle där polisen har våldsmonopol. Så vi får helt enkelt ge utlopp för dessa saker genom stimulation.

För egen del är jag för det mesta lugn och harmonisk och knappast den som skulle starta något slagsmål.
Detta beror antagligen till stor del på att jag matar mig själv med våldsam musik så fort kag kommer hem och i värsta fall kör jag igenom några banor i något shoot´em up spel.
Som jag ser det är det ju bättre att få utlopp för det under kontrollerade former än plötsligt sitta i en domstol efter att ha gett någon en käftsmäll för en bagatell eller så.

Watain - Sworn To The Dark 2007
 
Det är oerhört tufft att våga ge sig på att ge mig en platta i födelsedagspresent.
Det finns många områden som är säkrare och där jag är glad åt det mesta (får jag t ex verktyg eller liknande skiter jag ju i hur de ser ut).
Med musik är det betydligt värre och jag är ungefär som att försöka köpa kläder åt en 15-åring.

Trots detta vågade två tappra själar ge sig på detta projektet och jag fick reda på att min flickvän köpt en box av något slag. Nyfiken som jag är så försökte jag luska ut vad det kan vara men fick nöja mig med att det rör om mer klassisk hårdrock.

Hmm vad kan det vara? Och vad är det värsta jag skulle kunna få?
Försökte komma på det värsta tänkbara skräckscenariot jag kunde komma på men det slog mig att det inte finns så mycket farligt inom mer klassisk hårdrock. Såvida det inte blandas ut med någon androgynt pudelband från 80-talet men det kändes inte speciellt sannolikt.

Det visade sig dock vara på säker mark med AC/DC "Backtracks".
Detta är en grupp som jag inte köpt några skivor med sedan 1995 men som det inte gått en dag utan att jag vågat stå för att jag gillar dem.
Så det var med en våg av nostalgi jag lyssnade igenom gamla livelåtar och diverse svåråtkomligt material.

En polare hade även han köpt en platta och jag hörde via hans flickvän att det var något jag talat om. Detta sa dock inte ett piss då 90% av det vi pratar om rör sig om musik.
Till min stora glädje visade det sig vara Watain "Sworn To The Dark".
Även om jag inte går så långt som en del polare som påstår att detta är det bästa som hänt sedan kaffebryggaren uppfanns så sticker jag inte under stol med att det är en stark platta som passar fint i samlingen.
Han som gav mig skivan påstod att han tröttnat på alla uppmaningar att jag ska skaffa den att han helt enkelt tog saken i egna händer...och sådana initiativ gillar jag.
Det är nästan så jag funderar på att lägga upp alla titlar på plattor som jag velat införskaffa i åratal men inte hunnit på min blogg några veckor innan jag fyller år här näst.

Kan glädja båda gratulanterna att presenterna var uppskattade och lär gå ett par varv framöver.

 
Om någon mot all förmodan har orkat bry sig om att följa den här bloggen så vet de att jag fick ett ryck i sommras och bestämde mig för att både skippa cigg och socker i hundra dagar.

De första veckorna var mest händelserika och jag märkte att kroppen och framför allt psyket reagerade på de nya förändringarna.
Efter ett tag började veckorna bli mer slentrianmässiga och det fanns inte så mycket att skriva längre.

Den 8 Oktober gick jag hur som helst slutligen i mål och det känns faktiskt riktigt bra. Som jag ser det blev det flera segrar i ett.
Dels har jag märkt att jag faktiskt KAN klara det, dels kan jag gå runt utan att ha dåligt samvete på grund av dålig livsstil. Men jag har även gått ner från ca 98 kg till 89,2 vilket känns bra för självförtroendet. Nu finns det hopp om att även jag kommer att kunna bli normalviktig en dag.

Det är ju även kul att kunna få vatten på kvarn när det gäller min inställning till dieter.
I min värld är dieter bara humbug för folk som skiter i bestående resultat, sin fysik eller välmående utan bara vill dra av ett par snabba kilon genom något helknasigt program som får kroppen att slå bakut efter ett tag.
Det finns inga genvägar och att skippa socker och börja promenera hade antagligen gett bättre resultat för de flesta än att banta med fett, pulver, pasta eller vad det nu kan vara.

Tyvärr har jag inte blivit av med sug vare sig efter socker eller nikotin men det går i alla fall att undvika. I alla fall på vardagarna.
Ska jag vara helt ärlig rökte jag faktiskt på en fest men jag tror inte heller på att vara 100% fanatisk. Samma sak när det gäller socker. Visserligen har jag vare sig stoppat i mig godis, sockrad läsk eller kakor där det finns en massa uppenbart socker. Men jag orkar inte bry mig om den lilla mängden som finns inom det mesta som bröd, kött, lag osv. Ska man ligga på den nivån blir man praktiskt taget tvungen att göra all mat från grunden och då lever jag hellre med några futtiga gram i veckan.

Naturligtvis har jag varit tvungen att testa hur kroppen reagerar på både socker och tobak efter den här tiden bara av rent intresse.
Det blev inte den effekten som jag hade trott att socker skulle vara som en kombination av syra och sirap utan de Polly som jag fick i mig var rätt tråkiga.
Likaså med ciggaretten jag rökte i morse. Jag blev inte illamående eller tyckte den smakade vidrigt utan var snarare likgiltig till den.
Det var lite som om kroppen ville tala om att jag inte behöver det längre.

Vad händer nu då?

Tanken är att inom kort börja komletera med lit styrketräning och cardio.
Mitt nästa mål är att försöka gå ner till under 88 kg innan nyår.

Torzul ca 2003
 
Det slog mig plötsligt att nu har jag varit skallig ungefär lika länge som jag har varit långhårig.

Har jag inte helt fel var det 2005 som det fick vara nog. Det var allt annat än ett plötsligt infall för det var strax innan jag skulle fylla 20 som jag insåg att något inte stämmer. Visserligen var det ingen jättefara mer än att hårfästet började dra sig lite tillbaka. Men vad fan...funkar det för Quorthon och Cronos gör det väl det för mig också. Dock märkte jag att det bara växte och sedan saknade jag det mesta av håret framtill.
Nu fick jag skynda mig innan jag snart börjar se ut som Lasse Kronér. Visserligen hade jag bra täckning bak men det var ju ingen större tröst.
Att dölja skiten genom att dra håret fram hade sett konstigt ut och huvudbonader är inte min grej.
Totalt stod jag och velade i tre år eller nåt tills jag överlämnade huvudet till morsan.

Två typer hade en stor betydelse för mitt beslut. Den ena var Vorph från Samael som faktiskt såg riktigt vettig ut då han var skallig.
Om inte annat fanns ju alltid Devin Townsend som med sin extrema boneheadfrilla kändes som framtidens ande.

Även om jag aldrig har funderat på att vara skallig innan och fortfarande känner mig som en långhårig hårdrockare så har jag aldrig ångrat mig.
Att vakna varje morgon och se ett allt tunnare hår i spegeln var inte trevligt.
Senare har jag eventuellt inspirerat Joakim från Entrails och Birdflesh för han rakade av sig sitt hår efter att han träffat mig. Han var förresten en av få som jag träffat som hade det ännu värre än mig för han var helt kal på hjässan.

Att leva som skallig var inga större problem.
Visserligen måste folk ha fått för sig att jag hade tics med alla små nackknyckar, handsvepningar m.m som man omedvetet gör som långhårig.
Första gången jag duschade som kal hällde jag dessutom upp en näva schampo i näven. Även om jag hatar mode och trender över allt annat så finns det en fördel med att vara skallig under 2000-talet och det är att nu drar folk sällan paraleller till nynazister och annat drägg. Det var annars en sak som jag oroade mig över då jag gillar både känger, fornnorden, torshammare och militärbrallor.

Även om långt hår är intimt förknippat med tyngre musik så är det faktiskt rätt många som är skalliga. Det känns som många resonerar som mig att man kört allt eller skiter i det.
Några kända headbangers utan hår är:
Kerry King, Nicholas Barker, Scott Ian, Galder, Jon Nödtveidt, Joakim Sterner, Set Teitan, Vincent Crowley, Mika Luttinen, Themgoroth, Peter Stjärnvind, Jörgen Sandström, Lord K. Philipson, Marcus Norman och Mantas.
Vorph, Varg Vikernes, Ihsahn, Satyr, Niklas Kvartforth och Phil Anselmo har varit rakade.
Andra kändisar är ju Satan, Jason, Freddy Krueger, Skeletor, Aleister Crowley och Anton LaVey.

 
En en kanske oväntat talang som jag har är inom ämnet samlevnad.
Visserligen har jag en del gynsamma gener för att leva ett promiskulöst liv men det är inte riktigt så jag menar utan snarare på ett teoretiskt plan.

Tanken slog mig för några år sedan att det vore intressant att skapa en bok, häfte eller liknande med råd och tips för de som inte har så mycket vana inom ämnet.

Orsaken är att trots ett samhälle som påstås vara upplyst så var det en hel del som jag själv hade velat veta när jag var yngre.
Det som lärs ut i skolan är förvisso vettigt, men samtidigt självklart och tråkigt.
När det gäller andra saker än hur man skyddar sig kan det bli lite förvirrande hur saker och ting fungerar.

För egen del var jag så pass upplyst att jag fattade att porr inte har så mycket med verkligheten att göra. Dessutom hörde jag att killar generellt brukar kritiseras för att hoppa över för- och efterspel samt lätt blir för egotrippade och glömmer tjejen.
Faktum var att jag trodde jag faktiskt hade rätt bra koll på det mesta men jag insåg rätt snart att verkligheten inte riktigt såg ut som jag trodde.
Även om jag klarade mig från att direkt göra bort mig så fick jag samtidigt inte ut så mycket av det. Timslånga förspel är knappast någon norm och att enbart fokusera på den andra är i slutändan kontroproduktivt.

Med åren har jag ramlat över en hel del böcker inom sex, psykologi, beteendevetenskap, etik m.m plus att jag har varit aktiv på olika forum.
Plötsligt insåg jag att den problematiken folk har sällan är unikt utan vissa saker dyker upp gång på gång.
Ofta rör det inte sexet i sig utan snarare omständigheterna runt det hela.

Det kan handla om svårigheter att inse vart gränser går, vad som är naturligt, vad den andre bör förvänta sig.
Bland tjejer är det vanligt med hur man förhåller sig till låg eller hög sexlust, hur långt man ska gå för sin pojkvän eller att man känner sig utnyttjad, hämmad eller slampig.
Bland killar handlar det ofta om framför allt varför man inte får någon tjej eller att kroppen inte riktigt vill lyda som man vill.
Sedan finns det en massa andra ämnen som vad som är otrohet och vad man kan acceptera. Rent tekniska saker är vanligt förekommande bland bägge könen som t ex oral eller analsex (det sistnämnda är ju inte konstruerat för samlag så bara där blir det lätt problem).
Den enligt mig viktigaste frågan är kommunikation. Självkännedom ligger inte långt efter. Med en fungerande kommunikation hade frågorna i sexspalter antagligen halverats.

Det finns med andra ord en hel del som hade kunnat vara bra att veta.
När det gäller information så kan det bli svårt att veta vart man ska gå efter.
Porr ger det som folk fantiserar om och har aldrig varit menat att vara informativt. Polare kan säkert berätta en del men det blir lätt motsägelsefullt, överdrivet och i slutändan rätt intetsägande. Ingen vill ju verka vara oerfaren så man breddar gärna på lite extra.
Föräldrar pratar man kanske inte allt för gärna med. Speciellt inte om man är kille.
Att sitta och läsa saker på internet och liknande kan fungera i viss mån men det är svårt att veta vad som är relevant. Forum handlar mest om att ventiligera sina åsikter än att ge vettig information.
Risken finns också att man hör saker man inte vill höra och att man i slutändan tror att kraven är så höga att det hela blir meningslöst.

Just nu sitter jag och skickar tillbaka min mammas pengar som var tänkta att jag skulle få i födelsedagspresent.
Det känns inget vidare för att jag vet att hon inte har det mycket bättre ställt än vad jag själv har. Men då jag inte kan stå för min egen försörjning just nu så finns risken att dessa pengar skulle kunna räknas som en slags inkomst (det där varierar från kommun till kommun).
Hon får väl lägga pengarna på någon julklapp istället eller möjligen skicka kontanter.

I samma veva har jag börjat fundera lite på vilken situation som jag egentligen befinner mig i för även om jag egentligen är emot självömkande så går det inte att sluta jämföra sig med andra i samma ålder.

Klasskamrater har börjat skaffa hus. Mitt största projekt är att skaffa en databänk och ett träningskort.

Klasskamrater samlar pengar för att kunna åka på två veckors semester till medelhavet eller rent av bortre Asien. För egen del hoppas jag ha råd att åka och hälsa på min familj till jul.

Samtidigt ökar pessimisten.
20-års krisen där jag inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv har börjat gå över till en 30-års kris där jag inser att jag knappt gjort något sedan jag flyttade hemifrån. Jag har varit i Kroatien, Medeltidsveckan i Visby och på Hulfredsfestivalen sedan 2002. Roligare än så har det tyvärr inte blivit.

När det gäller jobb och körkort har jag mer eller mindre gett upp.
Att ha en lucka i sitt CV är inte bra och ska snabbt gå att förklara genom att skylla på att man faktiskt gjort något konstruktivt och relevant för framtida arbete.
I mitt fall så har jag små öar av ett hav av arbetslöshet. Det rör sig nästan bara om kortare inhopp, vikariat och sommarjobb.
De pengar som jag lyckas dra in har i de flesta fallen sparats till sämre tider eller betalat igen för folk som ställt upp för mig.
Detta har i sin tur lett till att jag har börjat tveka på min egen förmåga samtidigt som jag dras med social fobi.

Alltså...jag har svårt att ta kontakt med arbetsgivare och tror dessutom inte att jag är kompetent för tjänsterna. Naturligtvis går det även att slänga in en del rationellt tänkande som att jag faktiskt är utbildad svetsare. Har blivit utnämd till skolans bästa tecknare, påstås av många kunna formulera mig och vara hyfsat påläst och detta gör att det kan svänga till.
Ibland känner jag att det där jobbet hade passat mig perfekt och sitter och stutsar av upphetsning inför ett positivt besked. Men när svaret uteblir eller inte är vad jag väntat mig är jag åter igen tillbaka i mitt dyshyminiska träsk.

Tydligen har jag inget större fel på mitt minne då jag har en tendens att samla på mig en hel del information.
Tyvärr har jag ingen större kontroll över vad som ska fastna och i bara bästa fall är det rellevanta saker.

Kom precis att tänka på att jag inte har något minne av vad jag lärde mig på Företagsekonomi i gymnasiet, men jag kommer ihåg ögonfärgen och piercingarna på mina ca 30 klasskamrater (trots att jag i regel har svårt att lägga ansikten på minnet).

Efter att ha skrivit CV så har jag kommit fram till att jag har en hel del år bortkastade på arbeten, utbildningar och aktiviteter utan att det hjälper mig få något jobb.

Har jobbat som inom vård/personlig assistans inom en kommun under 6 år men kan inte få tag på någon referens. Detta beror på att jag var timvikarie och sällan hade med mina chefer att göra. Dessutom byttes dessa ut lite då och då och de som sitter där nu är i konflikt med morsan.
Det förekom även skitsnack bakom min rygg av kolegor som ogillade mig eller missuppfattade situationer som knappast gynnat mig.

Fyra arbeten jag haft är bara små snabba inhopp på 1-3 dagar så där har det inte varit aktuellt att skaffa referenser. En av dem blåste mig förresten på pengar och ett annat ville inte ha några offentliga utbetalningar.

Blåst blev jag även på ett verkstadsjobb som lovade mig guld och gröna skogar om jag bara förlängde min praktik. Men lagom tills de skulle betala ut hela min lön så var jag inte intressant längre. De försökte även blåsa mig på en del pengar genom att inte registrera att jag bytt skift.

Jag har fyra sommarjobb bakom mig men två av dessa var när jag var 15-16 år.
Ett var inom vården och ska jag vara ärlig vet jag inte varför jag inte skaffade en referens där. Kanske var jag säker på att jag skulle få vara kvar eller nåt.
På ett annat ställe fick jag höra att jag inte var en av de bästa. Detta gjorde mig helt knäckt. Dels för att jag hade slitit som en idiot med helt omänskliga pass och dels för att jag vet att jag var bättre än flera andra där.

Ett arbete var en prövåmånad inom vården.
Jag fick inte fortsätta utan att jag vet varför. Dock vet jag att de ofta byter folk till den tjänsten. Dum som jag var lämnade jag dem som referens eftersom de faktiskt hade sagt att de tyckte jag var bra men inte till just det jag jobbade med där. Det var inte riktigt det som de sa till en områdeschef som i annat fall hade gett mig arbete.

Hur är det med utbildningar då?

Jodå det finns ett par sådana också.
Efter gymnasiet tog jag igen ett ämne på komvux.
Började sedan läsa multimedia men fick avbryta p g a jobberbjudande.
Senare läste jag lite blandade kurser på komvux men problemen i mitt förhållande blev så omfattande att jag inte klarade av att genomföra utbildningen.
Ett tag försökte jag mig på den tokiga iden att läsa upp mina engelskakunskaper på distans. Detta föll på att jag dels saknade dator och dels för att nivån var högre än vad jag klarade av.
Prövade dock med en mer anpassad engelska några år senare men fick avbryta p g a arbetsförmedlingen. Kommer dock inte ihåg varför.

Det har även förekommit övriga aktiviteter.
En arbetsförmedlare lurade in mig i en verkstad där jag fick fixa till stolar tillsammans med kriminella, efterblivna och ett par bonnläppar.
Har gått på flera jobbsökarkurser. Ett gick ut på att mailbomba arbetsgivare oavsett vart arbetet låg eller om vi hade kompetens för tjänsterna.
I Växjö fick jag gå på en mer taktiskt jobbsökarkurs.
Detta ersattes senare med en annan jobbsökarkurs med en coach.
Slutligen hamnade jag i ett Fas 3 projekt där jag för närvarande går på.

Överlag har jag varit rätt nöjd med flera av arbetet och utbildningarna jag gått på och det har ofta hänt att jag trortt att jag har en framtid där.
Förutom på de ställen där jag råkat ut för lurendrejare hade jag kunnat tänka mig återvända till om jag blev erbjuden en tjänst.
hade dock gjort en del saker annorlunda.
På vissa ställen fann jag mig i vissa saker p g a att jag inte vågade säga till om dem. Jag hade även varit snabbare med att lösa missuppfattningar genom en mer aktiv kommunikation.