Celtic Frost (eller möjligen Hellhammer)
 

För några år sedan skrev jag upp några få gruppers diskografier för att det skulle vara enklare att ha koll på vilka plattor de gett ut, vad som är fullängdare och hur det så smidigt som möjligt skulle gå att jämföra priser.
Jag tror det var 5 grupper eller nåt sånt. Sedan la jag till en till, och sedan ytterligare en och nu när jag räknar grupperna visar det sig att det inte är mindre än 41 stycken.

Här kommer en genomgång av samtliga grupper (jo jag vet att jag är en nörd när det kommer till musik, men ingen tvingar någon att läsa det här):

Ad Hominem - upptäckte dem för några år sedan och eftersom jag gillar höghastighetsblack som Marduk, War och Triumphator föll jag även för detta. Musiken är löjligt simpel och de skiter fullständigt i att ha lo-fi produktion, knepigt tonplock eller annat trams som hör till 2010-talet. Har för närvarande det mesta med dem och söker inte längre aktivt.

Bathory - har gillat dem sedan 90-talet och saknar för närvarande 6 fullängdare. Plattorna är inte speciellt svåra att få tag på men avvaktar ett tag till ifall det kommer någon prissänkning (min skivbudget är dessvärre inte så stor).

Blut Aus Nord - tycker överlag att fransk Black Metal suger men dessa herrar och Ad Hominem är de stora undantagen. Är lite som en mer kontrollerad version av Deathspell Omega. Har tre album och fler ska det bli.

Bolt Thrower - naturligtvis gillar jag döds men har aldrig riktigt fallit för vare sig snabb eller tekniskt bröl.
Bolt Thrower är Death Metals svar på AC/DC (enkelt och konsekvent). Saknar ett par plattor men de är fortfarande aktuella.

Carpathian Forest - åkte upp på listan först i fjol. Är ingen grupp som spottar ur sig massvis av plattor så en komplett diskografi lär inte behöva ta så lång tid.

Celtic Frost - lades på listan så sent som i år. Kom på att de kan nog vara värda en chans de också.
Om inte annat får jag väl hålla till godo med Hellhammer.

Dark Funeral - har hängt med sedan 1998 och än håller de i mina öron.
Har dock alla fullängdare och EPs med dem så det blir i första hand att hålla ögonen öppna efter ett nytt släpp framöver.

Darkthrone - till slut började även jag upptäcka storheten hos dessa norska skogsmullar.
Har tre plattor med dem men det lär ta tid innan jag fått ihop allt då de är allt annat än slöa på skivfronten.

Entombed - en av mina absoluta favoritdödsgrupper på hemmaplan. Saknar tre fullängdare och de dyker sällan upp till priser som passar mig så vi får se hur lång tid det tar. Vill jag sedan fortsätta har de även en massa bonusprylar här och var.

Exodus - första plattan är svinbra. Första plattan efter att de återbildades likaså. Dock undrar jag om de är de enda som verkligen är det då andra plattan med gruppen var en besvikelse. Om ingen lyckas övertyga mig om att de faktiskt gjort fler riktigt bra plattor så är samlandet över.

Face Down - har ingen aning om varför jag la upp dem på listan. Visst de är helt ok men inte så pass att jag skulle jaga efter backkatalogen. Har egentligen inte brytt mig något speciellt om dem de senaste åren och tror inte jag kommer göra det framöver heller.

Hypocrisy - The Final Chapter skulle jag lätt slänga med i Århundrades bästa dödsplattor.
Men annars har intresset bleknat med åren i takt med att de gått åt ett mer melodiöst håll. De är fortfarande med i gamet men det är bara förmånliga extrapriser som kan locka mig numera.

In The Woods - en intressant grupp som blandar etnoambinent med Black Metal men som jag sällan tänker på. Gav bara ut tre plattor så det finns goda chanser att jag kommer äga allihop en vacker dag.

Lifelover - var lite tveksamma till denna konstelation, men insåg i fjol att de är helt klart värda att titta närmare på. Numera kan de säkert få lite kultstämpel iom att huvudmannen har stämplat in för gott.
Har betat av hälften av fullängdarna (2 för att vara mer exakt) så här långt.

Marduk - har gillat gruppen sedan 90-talet men det är först på senare år de har börjat morska upp sig i samlingen. Har idag alla utom en fullängdare. Sedan tillkommer ju ett lass med EPs som eventuellt åker med de också.

Mayhem - en grupp som jag defenitivt ska ha alla fullängdare och EPs med.
En fördel är att de inte är speciellt produktiva, men då finns det å andra sidan en hel del liveplattor och bootlegs.

Merciless - en riktigt bra grupp men som brukar ligga och lura under det mest prioriterade.
Men intresset för huvudstadens främsta dödsthrashare genom tiderna lever fortfarande.

Metallica - en grupp som jag av princip laddade ner alla album med en gång i tiden, innan jag växte upp.
Som en av de första metalgrupper som nådde mina öron har de en helt klar nostalgisk betydelse. Däremot vet jag inte riktigt hur det kommer att gå med samlandet nu när jag har de fyra första albumen.

Morbid Angel - 1998 eller -99 köpte jag första plattan. Sedan var det lugnt i en sisådär tio år.
På samma tidsintrervall lär samtliga resterande fullängdare införskaffas. Har för närvarande 5 fullisar så jag är en bra bit på väg.

My Dying Bride - ja jag måste ha My Dying Bride kom jag på för två år sedan. Sedan har det varit rätt lugnt.
Har väl en tio plattor kvar eller så. Har dock inte tappat intresse för gruppen utan de är bara lite lågprioriterade just nu.

Napalm Death - är en lömsk ojömn grupp som smet in i samlingen med en EP på 90-talet. Några år senare kom en fullängdare som var riktigt bra. Testade att köpa en till platta som var betydligt sämre, testade igen med en platta som var lite bättre än den senare men fortfarande under all kritik. Fick sedan med en skiva i en Earache-samling som sög stock. Ramlade dock över en riktigt vass platta till vrakpris. Följde upp med ännu en som visade sig vara riktigt bra.

Necrophobic - hörde dem redan under sent 90-tal men segade mig ett par år innan jag införskaffade något.
Då var det dock omöjligt att få tag på de tidigare skivorna som ironiskt nog var lättillgängliga när jag hörde dem för första gången. har idag skaffat alla fullängdare från 2000-talet men saknar 90-tals plattorna (demosamlingen borträknad).

Nu har jag skrivkramp (bokstavligt talat) och väntar med resten.
Naturligtvis finns det flera grupper jag köper plattor med men de är i regel så pass lätta att hålla reda på att jag inte behöver bemöda mig med att skriva ner dem. Vissa saker kan jag antagligen plocka bort utn större problem då jag antingen har allt av värde, det är så pass lätt att hålla koll ändå eller så har jag helt enkelt bara tröttnat.

Sportlov
 
2011 kommer knappast bli känt som det året där jag varit som mest aktiv att upptäcka nya grupper.
Fokus har snarare legat på att jobba på backkataloger med de band som jag redan har i samlingen.
Visserligen finns det en del nytt men för att vara helt ärlig så var Carcass och Old Man´s Child knappast något nytt i min värld. Det tog bara ett antal år innan jag kom till skott.

En del grupper som jag är sugen på har även de legat och lurat ett tag.
Possessed, Alastis, Dawn, Nyktalgia, Hellhammer, Abruptum, Triumphator,
Murder Squad, Sportlov, Craft och The Sins Of Thy Beloved är band som jag känt till i flera år men somp g a svårtillgänglighet, slump eller sent uppvaknande fortfarande inte hittat till samlingen.

En del prylar kommer från band som jag har någon typ av kontakt med (polare, mailkamrater, gemensamma bekanta osv): Antichrist, Grá, Moloken, Spazmosity, Entrails, Skogen, Korpblod och General Surgery.

Sedan finns ju naturligtvis de nanden som jag har hört något med och gillar men som jag kanske inte är speciellt insatt i. Fast å andra sidan tror jag att det kan vara värt att inte analysera sönder saker innan det införskaffas.
Det får ju gärna finnas lite överraskningspotentiallitet kvar. Dit hör:
Acherontas, Blasphemeophager, Blazing Eternity, Borgne, Depressed Mode, Lustre, Mirzadeth, Nargaroth, Saille, Sieghetnar, Trancelike Void, Holocausto, Lawnmower Death, Cerebral Fix, Old Funeral, Nocturnal Mortum, Aura Noir, Alatyr, Högr, Narakam, Djevel, Omnizide och Grifteskymfning.

Förhoppningsvis kommer det här årets skörd innehålla lite mer underground än fjolårets mainstreamvurmande (nåja!).

Hade någon frågat mig för en sisådär 10 år sedan vad det är som skiljer Death Metal och Black Metal åt hade jag bland annat nämnt tonarten.
Inom Death brukar fokus ligga på tyngden och inom Black ligger det på att skapa en så ond stämning som möjligt. Så rent teoretisk stämmer ju det där med tonarten då lägre toner ger mer förutsättning för tyngd.

I praktiken är det dock lite si och så med det där. Visst idag stämmer de flesta dödsbanden ner men går man tillbaka i tiden var det inte lika givet.

Det är svårt att säga vart de nerstämda gitarrerna kommer ifrån. Någon påstår att Jimi Hendrix experimenterade med det en gång i tiden. Första tyngre gruppen som stämde ner var däremot
Black Sabbath som av en oväntad slump fick anpassa sig efter att deras gitarrist tvingats till att lira med fingerproteser. Resultatet blev att de stämde ner ett och ett halvt tonsteg till C#/Db.
Ett band som gick i samma fotspår var Venom som höll sig till samma tonart. Dessutom var det ett antal band under 80-talet som stämde ner ett halvt tonsteg till D#/Eb. Under 90-talet kom det även en del mainstreamband som körde på samma tonart.

När de första dödsbanden dök upp i slutet av 80-talet var det få som brydde sig så mycket om att stämma ner något speciellt. Dödsjättar som Morbid Angel, Cannibal Corpse och Deicide nöjde sig med ett halvt tonsteg och band som Death och Obituary stämde till en början inte ner över huvud taget.
I England var det en annan femma men jag misstänker att det kan ha och göra med att en del av de största banden därifrån som Napalm Death och Carcass kommer från grindgenren. Men även band som Bolt Thrower som mig veterligen aldrig varit inne på grind stämde ner (faktiskt så mycket som till A).

De svenska banden gillade också att stämma ner och det har de fortsatt med sedan dess.
Med åren har även jänkarna anslutit sig till denna skaran och idag vet jag inget större deathband som inte stämmer ner.

Går man över till Black Metal så var vanlig hederlig E-stämning den vanligaste tonarten för en sisådär 20 år sedan. Nästan alla stora band inom genren började så.
Men idag är det så vanligt att man sänker ett halvt till ett tonsteg att jag hade kunnat rabbla band i evighet (men nöjer mig med Dark Funeral, Mayhem och War).
Även konservativa gossar som Darkthrone har stämt i D. Liksom Marduk och en hop andra. Däremot är det inte så vanligt att man går lägre än så. Dimmu Borgir experimenterade i och för sig med lägre tongångar men det kan inte ens med en god dos fantasi klassas som Black Metal. Jag är inte helt säker men det kan förekomma en 7-strängad gura på en av mina Blut Aus Nord skivor menär som sagt inte helt säker. Däremot vet jag att Ihsahn från Emperor är förtjust i en 8-strängad gitarr (som jag inte vet vad den spelar i för tonart men det kan inte vara långt från oktaven) som han förmodligen använder emellanåt i sina band.

Rent historiskt sett var Black Metal väldigt tidiga med att stämma ner då både urfädrerna som nämnda Venom samt Bathory lirade nerstämt redan i början av 80-talet.
Så det går inte enbart att hänvisa till tonarten när man ska klassificera genrers.

För egen del har jag börjat tröttna mer och mer på allt för nerstämt. Hemligheten för tyngd brukar ligga mer i produktionen än i vilken tonart man kör. Som exempel tycker jag att Obituary låter tyngre än gamla Venom, där de sistnämnda hade en tendens att få ett allt för platt ljud.

En annan viktig detalj är själva känslan. Personligen tycker jag att man tappar en hel del elakhet om man börjar stämma ner för mycket och tillslut blir det bara kraftlöst och det låter som om gitarren är sjuk och sjunger på sista versen.
Efter att ha testat en massa olika tonarter genom åren har jag kommit underfund med att ett halvt tonstegs sänkning passar mig perfekt. Det ger ett lite tyngre ljud än vanligt men man tappar inte så mycket på känslan och det är fortfarande fullt möjligt att spela utan att strängarna börjar sladdra för mycket.

Melodie MC
 

Det kommer kanske inte som en överaskning att jag är rätt svag för tyngre musik.

Så långt tillbaks jag kan minnas så har det alltid funnits en viss dragning till musik med fart och tyngd.
Detta är dock ingen gtaranti för att samlingen skulle vara strikt konsekvent.
Faktum är att det finns antagligen rätt få som gillar tyngre musik som verkligen skulle kunna stå för precis ALLT de införskaffat genom åren.

Kommer jag i närheten av någons skivsamling vill jag ju naturligtvis veta vad den gillar, men en minst lika skojig sak är att leta reda på pinsamheter. Dessvärre är många så fega att de gömmer undan det de inte längre står för.
En gång i tiden hade jag ett ex som hade ett tiotal undangömda plattor i sin garderob med pop och pojkband som inte riktigt gick jämt upp med hennes image.

För egen del skaffade jag min första stereo när jag var 14 och ett problem som snabbt infann sig var att jag aldrig reflekterat speciellt mycket över vad jag egentligen gillar.
Den enda säkra gruppen var AC/DC men sedan blev det svårare. Inte blev det bättre av att internet fortfarande hade några år kvar till sitt defenitiva genombrott och att de kanaler som fanns var inne på listmusik.
Några polare med sympatisk musiksmak fanns inte heller så till en början blev det till att införskaffa sådant som jag kände till. Under första halvåret köpte jag några techno-plattor som t ex 2Unlimited och Melodie MC. En platta med Svullo samt en med Just D införskaffades också. Sedan insåg jag att det var uteslutande tung musik som jag gillade. Att ha skivorna i samlingen rör mig inte i ryggen. Det är utom allt tvivel att de utgör någon enstaka procent. Däremot är det lite förargligt att 2Unlimited är den första skivan i samlingen. Det har varit ett skäl till att eventuellt införskaffa 1349 framöver.

Men sedan var det slut på pinsamheterna!?
Nja! Inte riktigt.

Det finns två skivor med Roxette som kom lite senare som jag faktiskt inte vet vad de gör där. Antagligen var det av något nostalgiskt skäl jag införskaffade dem. Sedan förekommer det även misstag. Med tanke på alla vilda chansningar jag gjorde under 90-talet är det ett under att det inte finns fler inköp som jag ångrar men helt imun var jag inte.
Efter att ha hört Dream Theatre nämnas i ett antal metalrecenssioner antog jag att de måste vara värda att kolla upp. Det var de inte. Framför allt inte första plattan med min skivsamlings mesigaste sång.
Ett annat band var Tesla som jag hörde någon låt med (fast idag undrar jag om det verkligen var de jag hörde).
De kan jag rekomendera till de som är nyfikna på sleaze men tycker att band som Guns N Roses är för brutala.

Det var plattorna som jag tycker kan vara lite pinsamma då jag inte riktigt vill stå för dem.
Däremot finns det en del saker som andra kanske skulle tycka är lite spektakulära men som inte innebär några problem för mig (gillar jag något står jag naturligtvis för det och lyssnar inte på det i smyg).
Iodine Jupiter, Enigma, Massive Attack, Thåström en del hårda electro/industri/EBM samlingar samt klassisk musik står jag fortfarande för även om de kanske inte spelas så ofta numera.

Visserligen så kan jag inte påstå att jag alltid är 100% nöjd med de plattorna som jag införskaffar men jag kan i ärlighetens namn inte säga en enda platta jag köpt de senaste tio åren som jag tycker är direkt dålig.
Även skivorna innan dess är för det mesta helt ok men vissa saker blir mindre intressanta med åren och vyerna vidgas åt andra håll.

Necrophobic
 
Wikipedia är inte bara av ondo. Det går bland annat att få reda på kommande titlar nästa år.

Det ryktades att Necrophobic skulle ha släppt en platta i år, men det skjuts upp till nästa år.
Det gick liknande rykten om Entombed men det finns i af inga officiella uppgifter om en ny platta.
Marduk är en grupp som brukar vara löjligt produktiva och med tanke på att deras senaste fullängdare kom 2009 borde det snart vara dags igen, även om jag inte fått det bekräftat.
Deras "ärkefiender" Dark Funeral har inte sagt något men jag bönar, ber, hotar och hoppas att de ska få ut något med den nya sättningen det närmaste året.
Enligt rykten ska Possessed kanske få tummen ur 2012, de ska i af ha jobbat på material under året.
En annan grupp som skrivit ett tag nu är Coldworld så det känns som det är läge för gruppens andra fullängdare.

Mer säkra kort är annars Blut Aus Nord som släpper sin sista del i 777-triologin.
Aborym släpper nytt, Autopsy likaså, samt Napalm Death, Evoken, Grave och Tiamat.

Ni som ogillade Morbid Angels senaste fullängdare lär antagligen avsky den kommande remixversionen.

En del mer komersiellt gångbara band som Metallica, Maiden och Slipknot ska ge ut material de också.

Mikael Wiehe
 

Det verkar inte vara svårt att vara idealist när man är ung. Faktum är att de flesta som har något politiskt engagenmang i sin ungdom kan betraktas som idealister.
När man blir äldre har man en tendens att se saker i ett större sammanhang och saker och ting visar sig inte vara så enkelt som man tidigare trodde.

Sedan har vi ju gruppen som vägrar lämna sina ideal utan kör på utan att ta hänsyn till att man en vacker dag inte lever som man lär. Förutom merparten av socialistiska ledare kan vi även ställa artisten Mikael Wiehe i skaran av hycklare.

Nu har jag ingen avsikt att kritisera honom som musiker. Han var utom tvivel en av de viktigaste personerna under 70-talets proggvåg med sitt Hoola Bandoola Band och senare som soloartist.
Även om jag inte håller med om hans politiska åsikter så tycker jag att man har all rätt i värden att tycka som man vill. Däremot anser jag att om man lägger större delen av sitt liv på att få ut budskap så är det minsta man kan göra att föregå med gott exempel.

Wiehe är en av få musiker som kan leva på sin musik och han har dessutom haft så pass stora framgångar i kombination med att han verkar vara för smart för att blåsas hur som helst, eller bränt en massa stålar på missbruk (såvitt jag vet, men har känns i af inte som en pundare)att det blivit en och annan krona genom åren.
Att ha dessa på sitt personliga konto rimmar lite illa med den negativa synen vänsterfolk har på kapital och ägande. Visst kan man dra in pengar men då får man ju i solidaritetens namn ge överskottet till de som har det sämre. Detta är något vänsterfolk brukar ha lite svårt för utan när pengarna väl strömmar in lever man plötsligt som den klass men till synes hatar. Wiehe är knappast ensam om det utan vi har ju även Jan Guillou som lever fint, håller på med jakt, samlar viner och liknande som känns fisfärnämnt blott.
Men ja just det....pengarna var ju till pensionen eller barnbarnen eller någon annan löjlig ursäkt.

Hyckleri nr 2 kom nyligen i Så mycket bättre där Wiehe vägrar utföra något arbete med motiveringen att han faktiskt satsade på musik för att slippa arbeta. Va!?!? Här har vi en snubbe som har kämpat för arbetarklassen sedan 60-talet och plötsligt visar det sig att han anser sig förmer för att utföra arbete.

Vad kommer härnäst: Blondinbella vill bli försörjd med bidrag och måla tavlor på skattebetalarnas bekostnad?

En lättklädd Cronos, Venom
 
Så var det dags för det enda ämnet där jag verkligen visar alla tecken på att vara nörd: mina plattor!

Visserligen är inte året över men jag kommer antagligen inte att införskaffa mer innan årsskiftet så därför kan jag börja kolla igenom hur det här året blev.
Eftersom jag kom de senaste tre åren lyckats komma upp i 50 plattor per år så kan det ju vara lika bra att fortsätta på den banan. Ett annat mål är att komma upp i 10 nysläppta plattor.
Hinner mina sista beställningar komma framöver kommer båda målen bli uppnådda.

Inköpen är sällan planerade men det brukar trots detta komma fram mönster efter ett tag. I år har det inte kommit så mycket nytt utan det är mestadels backkataloger som byggts på.
Ekonomin har varit lite extra ansträngd eftersom jag numera har en egen hyra, räkningar m.m så valet av skivor har ofta varit att kolla på erbjudanden och reor. Aldrig tidigare har jagt handlat så många billiga plattor varav hälften antagligen inte kostat mer än 50 spänn.

Ska man summera det hela blir det:

• Totalt antal skivor: 49 (men jag väntar på 4 till)

• Antalet plattor släppta i år: 8 (men inväntar 3 till)

Det blev Burzum "Fallen", Svartsyn "Wrath Upon The Earth", Demonaz "March Of The Norse", Blut Aus Nord "777 Sect(s)", Morbid Angel "Illud Divinum Insanus", Shining "VII: Född Förlorare", Lifelover "Sjukdom", Arckanum "Helvetismyrkr". Samt att jag inväntar plattor med Entrails, Midnight Odyssey och Burzum.

• Antalet nya bekantskaper: 7

Som var Armagedda, Likblek, Barathrum, Demonaz, Carcass, Old Man´s Child och Obituary.

En gång i tiden satte jag upp som regel att inte skaffa mer än en platta med en specifik grupp per år.
jag vet inte riktigt varför men antagligen för att inte riskera att mätta mig själv och för att det skulle bli lättare att höra skillnad på de olika plattorna. Detta är dock något som är helt borta idag.
Faktum är jag på kort tid införskaffade 4 plattor med både Venom och Metallica. Det blev även fullängdsdebuter i båda fallen då jag enbart hade samlingar med dem tidigare.
Marduk och Obituary blev det tre vardera med. Ena plattan med Obituary var dessutom två i ett.
Dubbelt blev det med Napalm Death, Slayer (som jag f ö har allt med nu), Carcass, Old Mans´s Child (en gammal 90-tals favorit som jag inte gett mig på fören nu). Therion, Burzum (men kan bli 3), Shining och Darkthrone.

Apropå Darkthrone insåg jag att min smak har närmat dem mer och mer. Numera attraheras jag av rå BM med en stabil kärna och som känns äkta rakt igenom. Det är väl det och atmospheric BM som är det som tilltalar mig mest just nu. När det gäller Darkthrone har jag förresten en hel del att göra om jag vill införskaffa alla plattor då de inte har mindre än 14 fullängdare. Taskigt nog så har det inte varit några större prissänkningar där men det blir deffenitivt mer Darkthrone framöver.

Det hör till ovanligheten att jag får musik i present men i år har det skett inte mindre än två gånger.
När jag fyllde år fick jag en box med AC/DC från flickvännen. En polare tröttnade på att tjata på att jag måste införskaffa Watain "Sworn To The Dark" så jag fick helt enkelt plattan när jag fyllde år.
Sistnämnda grupp funderar jag även att införskaffa även de två första plattorna med framöver.

När det gäller framtidsplaner så kommer antagligen 2012 ha mer nya grupper.
Det finns en hel del intressant ute som jag vill ha. Bland mer klassiska grupper finns Hellhammer men även nyare akter som Lustre. Förmodligen kan mitt beställningsfokus ändras mer åt THR-hållet där jag bara gjorde en enda beställning under året. Risken finns ju att antalet skivor minskar då de inte har samma idiotreor som CDWOW men å andra sidan så prioriteras alltid kvallitet först.

Även om det är frestande att klanka ner på musiken i sig är jag medveten om min egen musikaliska situation.
Lika lätt som det hade varit för mig att påstå att man bara rapar till ett beat och har lämnat all form av musikalisk talang i forna tider (ingen kan ju påstå att dagens hiphopare skulle vara mer musikalikst begåvade än de som kom under 80-talet) kan folk avfärda min egen musik som att det bara är att stå och vråla rakt upp och ner. Så för att inte sätta mig själv på pottkanten nöjer jag mig med att säga att det finns många olika genrers och det är inte alltid så lätt för en utomstående att sätta sig in i dem.

Fast vore det så väl att hiphop bara var musik hade jag inte bemödat mig med att skriva något om det för jag är så pass gammal att jag slutat hänga upp mig på musik som jag inte gillar såvida ingen försöker tvinga på mig det (fast då har det ingen större betydelse vad det rör sig om för musik).

Nej det är snarare de attityder som florerar inom denna världen som retar upp mig.
Jag hade i stort sett kunna citera Pjotr från Vader rakt upp och ner då han sa att det han avskyr inom genren är att det är fixerat vid att ha onödigt mycket pengar och verkligen visa upp det, samtidigt som budskapet är att man inte ska ha arbetat sig till den possitionen.

I grova drag handlar det helt enkelt om den fattige killen som går och blir gatans kung där talangerna handlar om att vara hänsynslös och streetsmart.
Vilken idiot som helst kan ju räkna ut att en kille på runt 20 bast från stadens sämre kvarter knappast kan köra lyxiga bilar och hänga på sig en massa dyra guldkedjor och ädla stenar genom att packa upp varor i en butik.
Dessutom ska man inte bara dra ihop en massa smutsiga pengar utan som sagt verkligen visa upp det.
Hiphop har ju dessutom tagit en hel del av sin stil från amerikaska hallickar.

En annan sak jag har svårt för är den kvinnosynen som finns inom hiphop.
Vissa har förfasat sig över de lättklädda tjejer som kan förekomma inom hårdrocken. Men så vitt jag vet är det ytterst ovanligt att man kallar tjejer för horor och behandlar dem som om de vore sådana.

Sedan finns ju även den beryktade homofobin.
Att hiphop som stil är fientligt inställd till bögar är ju en sak. jag tror t ex inte raggare är mer toleranta mot bögar än hiphopare. Men då ska man ju för bövelen inte frossa i homosexuella attribut som stenar, pälsar, vita limousiner, festande på champagne samt spänna magrutorna på skivomslagen.

Tyvärr verkar hiphopen ha blivit väldigt stor inom mer segregerade områden vilket knappast lär gynna så många fler än de som tillverkar hiphop-kläder och bling bling.
Detta tolkar jag som ett ställningstagande till att man väljer att stå utanför samhället och parasitera på andra.
Fast samtidigt tycker jag det känns lite lustigt när småkillar från Libanon m.m tror att de är svrta gangstrar från Harlem.