Fantastiska Bertha (1985)
 

Ibland hör man uttalanden om att LP är tuffare än CD.
Även om jag aldrig varit något vinyl-freak så måste jag ändå lite skamset hålla med. Vinyler har en annan lite råare känsla och ur ett grafiskt perspektiv är de oslagbara.
Är man dessutom en seriös skivsamlare är det inget snack om saken.
De tuffaste utgåvorna med mest värde är uteslutande vinyler och en del grupper lägger dessutom till lite extra bonusprylar till de lite hårdare fansen.

Så varför har inte jag några vinyler då?

Faktum är att jag var rätt sugen på att införskaffa vinyler i mitten av 90-talet då jag skaffade min första stereo.
En del av den musiken som jag upptäckte på den tiden var via gamla vinyler jag lånade av en polares brorsa. Men det här var under den perioden då vinyler var helt ute och att ens nämna något om dem var ett säkert sätt att bli idiotförklarad.
Mina kunskaper om vart man kunde få tag på skivor var dessutom begränsat till några få butiker och Ginza.
Det var först en bit in på 2000-talet som LPn började komma tillbaka. Idag kan man köpa skivspelare lite varstans men för bara 10 år sedan var det ett jävla slit att bara få tag på ett nytt stift.

Vid det här laget hade jag sedan länge en ny stereo där jag inte brytt mig om att skaffa en skivspelare till. Dessutom hade jag ju köpt CDs i tio års tid.
Därför hade det känts lite skumt att skaffa vinyler idag som dessutom kostar mer än CD.
Dock kan jag väl ge ett halvt löfte om att omvärdera saker och ting om någon vänlig själ med sympatisk musiksmak får för sig att sälja sin skivspelare och ett packe riktigt billiga och schysta wax framöver.
För det känns ärligt talat som att man alltid är lite untrue utan vinyler i samlingen.
...
Eller vänta lite!!!
Vid närmare eftertanke vann jag ju en LP i ett barnkorsord i lågstadiet så lite true är jag kanke ändå.

Alla som gillar musik har väl någon gång oavsett ambitioner funderat på hur det vore om man själv var en känd musiker och åker runt på världsturneer.

Om man mot all förmodan hade fått upplecva detta kan man spinna vidare på vilken genre man hade velat röra sig inom.
För att göra det lite enklare kan man dela upp det hela i pop och hårdrock.
Anledningen är för att det är helt skilda världar även om det tekniskt sett är samma sak man gör (ställer sig på en scen och spelar inför en massa människor).

Pop är betydligt större än hårdrock medan hårdrock känns mer som en trogen familj. Tittar man på gamla topplistor förundras man lätt över vart alla dessa stora band tog vägen.
De som dök upp. Fick in en eller några singlar och sålde miljontals plattor för att lite senare försvinna ur folks medvetande.
Idag får jag förklara vilka Pearl Jam är trots att de sålde 30 000 000 plattor en gång i tiden och var stora konkurrenter till Nirvana. 2Unlimited är en annan grupp som jag kom ihåg var skitstora.
Pojkband behöver väl knappt nämnas. Deras karriärer brukar inte hålla längre än det tar för deras fan att fatta det löjliga i att kära ner sig i en 17 åring på andra sidan Atlanten.
Inom hårdrock fungerar det inte riktigt på samma sätt. Har man en gång skaffat sig fans så går det alltid att komma tillbaka även om man legat lågt de senaste 20 åren eller så. fansen skiter f ö i löjliga saker som hits och topplistor.

Detta innebär ju inte att det bara skulle vara frid och fröjd inom hårdrocken.
Det finns en utbredd nostalgi-mentallitet där första plattan betraktas som den bästa även om bandet i sig utvecklats och tekniskt sett är mer kompetenta idag.
Visst är det roligt att spela för folk men det måste vara jobbigt att harva samma låtar om och om igen.
I popsammanhang är det det senaste som folk brukar gilla och vad man pysslade med för tio år sedan har ingen större betydelse.
Dock finns det en del popband som slutar som one-hit-wonders där folk skiter i allt utom HITTEN som kom en gång i tiden. Men det är rätt få band som hamnar inom den kategorin.

Rent ekonomiskt är även pop att föredra. Även stora kultförklarade hårdrocksband lever rätt knapert (nåja kanske inte om man heter Iron Maiden eller AC/DC då).

Ihsahn, Ihsahn, f.d Emperor
 

Det händer titt som tätt att jag hör något Black Metal band som låter helt ok.
Men så plötsligt kommer någon fjant på att det borde passa med lite ren sång och sedan är intrycket förstört.

Med ren sång menar jag framför allt när sångare får för sig att de ska ge sig på musikal eller opera. Något som redan från början låter tämligen illa...när amatörer ska ge sig på det blir det rent ut sagt vidrigt.

De senaste åren har jag börjat få upp ögonen för den norska Black scenen med Burzum, Mayhem, Darkthrone, Windir, Carpathian Forest osv.
Tyvärr så verkar "skönsången" vara rätt utbrett i vårt västliga brodersland så det blir lite som att plocka hjortron på en myr.
Man kan komma hem med en massa bär men man kan lika gärna gå ner sig.

Det är möjligt att jag hade kunnat gilla Borknagar. Men den hemska sångaren gav mig illningar längst ryggraden och sura uppstötningar (de instrumentala låtarna var däremot helt ok).
Sedan lyckades den hårfagre sångaren nässla sig in i Dimmu Borgir som var ett av mina absoluta favoritband på den tiden.
Naturligtvis kunde inte fanskapet hålla sig till basen utan var tvungen att hojta emellanåt.
Mayhem hade jag antagligen gett mig på betydligt tidigare om inte den första låten jag hörde var tittelspåret till De Mysteriis Dom Sathanas där sångaren Attila leker gregoriansk munk.

Men den som jag skyller allt på är Emperors frontman Ihsahn.
Han må vara ett musikaliskt underbarn och är knappast den som följer strömmen.
Men alla efterkommande ylhalsar retar gallfeber på mig.
Ihsahn har dock fördelen att han faktiskt kan sjunga, något efteraparna inte brukar vara lika nogräknade med.

Euronymous (1968-1993), Mayhem

Lustigt nog är en av de råaste gitarrerna inte utvecklad för tyngre musik utan för jazz och blues.
Den stabila tydliga tonen med den analoga råheten har dock attraherat en del metalgitarrister. Framför allt är det Les Paul Custom som är populärast.
Förmodligen på grund av den lite tunnare profilen, de kraftfulla mickarna samt att den går att få tag på i svart.
Den kostar lite men andrahandsvärdet är högt och håller i sig genom åren.

Försökte komma på några metalgitarrister som spelar/spelade på Gibson Les Paul och kom ett par stycken:

Randy Rhoads
Zakk Wylde (modifierad med aktiva EMG mickar)

Quorthon (han varvade den med en Ibanez Destroyer)

Euronymous

Jon Nödtveidt (varvade den med en Gibson Flyin V)

Björn Gelotte (aktiva EMG-mickar)

Alex Hellid

Nocturno Culto

Tchort

Jeff Hanneman (hade en modifierad Les Paul under Slayers första år)

James Hetfield (spelar mest på ESP dock)

Dave Mustaine & James Hetfield, Metallica
 
Dave Mustaine är den man som i metal-kretsar är känd som Megadets hetsige frontman som utan minsta tvekan skulle lämna allt han byggt upp genom åren för att åter få en plats i Metallica.
Att han inte varit med på ett enda studioalbum, att de inblandade var runt 20 och idag är medelålders eller att han har sålt 20-30 miljoner plattor i ett eget band och skaffat sig massvis av fans spelar ingen roll.
Hela hans jkarriär har varit en enda lång strävan om att klå Metallica för att de sparkade honom en gång i tiden.

Visserligen går det att ha viss förståelse om man bara ser på händelsen i själv.
Mustaine såg bandet som sin familj och menar att även om det det var befogat att kicka honom så skedde det oschysst utan några varningar.
Bandet fick sedan snabbt en karriär med en ersättare som alla med normal hörsel lätt kan konstatera var betydligt sämre än Mustaine.
Dessutom skrev Mustaine en del av materialet på de första fullängdarna (enligt eget utsago ska det röra sig om betydligt mer).
Men som sagt...det var ett tag sedan och han har om inte annat skapat ett framgångsrikt band.

Men så en vacker dag hände det som ingen trodde skulle ske.
Mustaine förlåter (som god nyfrälst kristen) sina gamla bandkamrater och följer med dem i Big Four-spektaklet.
Här känns det ju som om sagan skulle kunna sluta lyckligt....och det kanske den har gjort.
Dock sägs det (och jag vill betona att jag inte har belägg för det) att Mustaine inte bara kom bra överens med sina två återstående bandkollegor utan att han dessutom vill starta ett band med dem och Megadeths basist.

Visst det KAN ju röra sig om en kul grej men för de som känner till historien lutar det mer åt att Mustaine vill fortsätta där han slutade en gång i tiden.
Det är bara det att det inte är 1983 längre.

  Tom Araya, Slayer

Kom precis hem och såg att Slayers senaste fullängdare Christ Illusion ramlat ner i brevinkastet.
Därmed är cirkeln sluten och jag har lyckats skrapa ihop bandets discografi.
Det var egentligen inte planerat att jag skulle samla ihop alla plattorna utan det var snarare som så att Slayer är ett bra band som sällan gör folk besvikna.
Visserligen är en del album svagatre än andra men generellt håller de en hög kvallitet och har till skillnad från några av sina konkurrenter aldrig varit intresserade av en mer kommersiellt gångbart sound.

Det där med ALLA plattor får man ta med en nypa salt.
Jag har bara ETT ex av varje och det rör sig bara om officiella släpp.
Har även skippat singlar och samlingar.
Skulle jag köra på precis ALLT som har Slayers logga på sig hade det blivit ett livsprojekt då de har olika pressar av varje platta samt antagligen en hel del bootlegs.

Men det blev i alla fall:
10 fullängdare
2 Live
1 EP
1 Coveralbum 

 
Valfar från Windir

Någon sa vid ett tillfälle att den tråkigaste punken görs av de som bara lyssnar på punk.
I viss mån hade det där även kunnat passa in inom metal.

Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare men norska Black Metal band brukar ha den fördelen framför svenska band att de vågar ha mer bredd.
Naturligtvis resulterar det ibland i alster som svävar iväg och som kan bli riktigt pinsamt.  De progressiva-, symfoniska-, folk- eller industriinslagen kan sakta men säkert ta över men de kan även resultera i nya intressanta band.

I Sverige tar man det säkra framför det osäkra (ja naturligtvis finns det en del undantag) där man möjligen kan experimentera med att slå ihop olika genrers inom metal. Men fan ta den som skulle komma med någon allt för otippad influens.
Ett exempel som illustrerar detta var den gången Dissection var ute på turne med något norskt band (tror det var Satyricon men är inte säker).
Norrmännen får idén att dra igång lite techno i turnébussen, varpå Dissection hotar med att slänga ut dem.
Dissection är för all del en fusion de också. Ta lite Black Metal, släng in lite döds och krydda med Iron Maiden men exotiska ingridiencer som techno får man leta efter (ledaren Jon Nödtveidt hade dock ett ambinent sidoprojekt där han kunde leka med lite mer udda prylar avskillt från metal).

Några exempel från vårat västra broderland är Burzum som brukar blanda in ambinenta inslag.
Windirs huvudman var en lokalpatriotisk folkmusiker vilket skapade en fusion mellan stilarna.
Emperor har alltid gillat skumma symfoniska inslag.
Elektroniska inslag kan man t o m höra i råa grupper som Carpathian Forest och Mayhem.
Listan kan göras betydligt längre men jag tror poängen framkommer.

Fördelen med de svenka banden är dock att de är mer pålitliga och konsekventa. De är även ofta kvallitetsmedvetna och med bra produktioner.

 
Rubriken är taget från Youtube och även om jag inte brukar delta i kören om att dfolk från USA skulle vara mer korkade än många andra så är jag villig att göra ett undantag för den/de som skrev detta.

Hur man än vrider och vänder på det så har USA inte speciellt mycket med Black Metals historia att göra.
Faktum är att fram till rätt nyligen var Black Metal totalt undergroend i staterna och de banden som spelade var ytterst få och obskura utan att göra speciellt mycket väsen av sig.

Av de äldre banden kan jag egentligen bara komma på Von.
Ett band som har som sin största merit att Varg Vikernes hade en tröja med dem under sin rättegång, samt att Watain tagit sitt namn från en låttittel.
Några band som t ex Dark Funeral har gjort covers på dem men ärligt talat så låter inte materialet bra vare sig som covers eller i orginalversion (detta är visserligen min personliga smak men vill någon ta risken så).

Däremot är USA ledande inom Death Metal och har både flera bra band därifrån samt att scenen står stadigt i den amerikanska myllan.
De mer obskura banden där kan kanske påminna lite om primitiv Black Metal men det är framför allt på grund av billiga och råa (oftast även skabbiga) produktioner snarare än musiken i sig.