Jag har förskonats från allergier och har i regel klarat mig när influensor dragit genom landet.
Därför är det inte utan viss stolthet jag klarat mig utan att behöva uppsöka något apotek.
Med åren har jag dock drabbats av migrän ett par ggr om året som sitter i till dess jag tar en cocktail med Pronaxen och Alvedon - vilket flickvännen i regel har hemma.

För ett år sedan fick jag hudutslag på ena handleden och efter ett par månader fick jag ge upp och gå till vårdcentralen då det dessutom börjat blöda och blev jobbigt att ha när jag tränade.

"Vilken salva brukar du använda?" undrade sköterskan. När det visade sig att jag vare sig använder salvor, krämer eller lotion hade jag lika gärna kunnat säga att jag vare sig bortsar tänderna, använder tandtråd eller munskölj av hennes min att döma. Det slutade att jag fick ställa mig i kön med de andra pensionärerna i det lokala apoteket och plocka ut ett par salvor. Det fungerade dock inget vidare men fick ett tips från någon inom personlig assistans att börja med hudlotion samt en återfuktande duschkräm - och nu började det hända saker.

Efter att ha hållt upp med det ett tag (efter att de tog slut) kom besvären tillbaka så det var bara att inse att även jag har blivit en apotekstönt.

Det finns få killar som går på gym som inte vill ha biffigare armar och en övning jag kan rekomndera är att smiska biceps med 21´an.

Att bolla med tunga vikter ser ju tufft ut men skaderisken ökar samtidigt som musklerna i sig inte har en aning om vikterna utan bara om hur stressade de blir av träningen - och där fungerar 21án alldeles utmärkt.
Egentligen är det snarare en träningsmetod än en specifik övning men i regel görs det med en stång.

Det går ut på följande - grabba tag i en stång - rak eller Z beroende på vad som känns bäst.
Sedan börjar du curla MEN bara till hälften så att du går från raka armar till ca 90% - gör 7 reps.
Direkt efter kör du 7 reps i toppläget. Börjar det kännas? Bra! Då avslutar du med att göra 7 strikta reps HELA VÄGEN från botten till toppen. Är inte armarna lagom möra kan du prova att adera lite vikt till den förmodligen tomma stången.

Den observante har antagligen redan listat ut att dessa 7 + 7 + 7 blir 21.

Även om inga mirakler kan garanteras så är detta en av den 8-faldige Mr. Olympia Ronnie Colemans favoriter och hans monstruösa armar på 60 cm (= ett vanligt huvuds omkrets) är svårt att argumentera emot.

Jag testade om detta gick att utföra även i tricepsövningar och tycker det fungerar fint i FRENC PRESS. Alltså att man håller stången på raka armar över huvudet och böjer ner stången bakom huvudet - gärna på en lutad bänk.
Försök hålla armbågarna fixerade och inte för brett isär. Vid curlen kan man variera greppen en del men här är det lättast att hålla ett rätt smalt grepp. Armbågarna får gärna vara lite uppvärmda innan så kör några lätta sett PUSH-DOWN innan.

Min flickvän har förälskat sig i att curla 21´or men fixar inte riktigt French-Press så det kan nog vara individuellt.

Härunder luftar f ö farbror Ronnie sina klubbor ifall någon vill ha lite inspiration innan ni letar efter lämpliga stänger.

 

Benes (M) lämnar sina kommunpolitioska uppdrag - SMP

Nu skulle jag i o f s kunna skriva om hur omdömeslöst det är att som politiker skriva sådant offentligt.
Jag hade också kunnat skriva om tiggare och vad som kan tänkas ligga bakom att folk söker sig hit.

Men jag fastnade främst för ordvalet "rasist" och reaktionen på detta.

Det känns som det faktiskt har börjat dyka upp ett kraftuttryck som faktiskt biter på infödda svenskar.
När det gäller kraftuttryck står vi trots vårt sekualiserade samhölle stadigt inom religionen och åkallar Djävulen i tid och otid. När uttryck från sydligare breddgrader dyker upp blir vi en aning autistiska och tolkar det bokstavligt vilket gör att effekten uteblir.

"JAG SKA KNULLA DIN MAMMA!!!!" - "nejdu...hon går inte igång på smågrabbar", "lycka till!" ,"du får hälsa!", "gillar du äldre kvinnor?", "varsågod...du får antagligen en kaka och en klapp på kinden".

"KNULLA DIG SJÄLV!!!" - "om du tror det ens är fysiskt möjligt så får jag tacka för komplimangen".

"JÄVLA RASIST!!!" är däremot betydligt mer spänt då det dels handlar om något som är tabulagt, är en kränkning av ens moral samt att man lätt blir förbannad när man är en del av ett land som både är känt för en generös invandrarpolitik samt ska ha en rätt tolerant befolkning (i en internationell jämförelse).

Plötsligt inser jag att jag blivit äldre. När jag var yngre gjorde jag samma misstag som många andra och såg saker och ting ur ett snävt perspektiv när det gäller politik. I diskussioner handlade om att kunna argumentera ner motståndaren då jag hade rätt och den andre fel. Eftersom den andre hade samma utgångsläge så blev det snabbt en låst situation eftersom ingen skulle drömma om att ge den andre rätt - det handlade mest om att ha mer kött på benen.

Idag är jag tråkigare då jag insett att sådana diskussioner inte leder någon vart. Men framför allt är det viktigaste att ha lite perspektiv och våga se saker ur andras synvinkel. Det klassiska "jag håller inte med men hade jag varit i dina kläder hade jag antagligen tyckt samma sak" väger numera rätt tungt.

Kommer du från ett hem där det är viktigt att göra rätt för sig och ta ansvar för ditt liv och kanske t o m driver en egen firma så ser man antagligen annorlunda mot den som är uppväxt med en förälder med funktionsnedsättningar som gör att man är beroende av offentliga medel. Skattesänkningar är helt enkelt inte högt prioriterade om man är sjuk, arbetslös eller jobbar inom den offentliga sektorn.

En annan viktig sak är vad man visualiserar när ideologier kommer på tal.
Är "vänster" flummiga arbetsskygga människor, gulag och en stat som bara lägger sig i och hindrar folk från att förverkliga sina drömmar snarare än en ideologi som är emot motsättningar och ömmar för mjukare värden så känns det inte som man har så mycket att hämta.

Om man å andra sidan förknippar "höger" med brats, feta direktörer och miljöförstörningar m.m så ligger man antagligen åt vänster. Ser man det som ett sätt att ta sig ur fattigdom och stå på egna ben är det en annan femma.

Det kan vara svårt för den som fortfarande är för ung eller för indoktroniserad att inse den bittra sanningen att politik inte går att dela upp i någon ont eller gott. I grund och botten vill alla politiker folks bästa - de har bara lite olika ideer om hur man tar sig dit och vart fokus ska ligga på.
Högern tar gärna avstamp i ekonomiska aspekter och med traditionella konservativa värderingar som att var och en ska göra rätt för sig. Vänstern är i regel mån om att ingen ska falla mellan stolarna även om den ekonomiska tillväxten blir lidande.

Det ska inte förnekas att det finns onda människor eller i a f folk som skapar lidanden runt sig men som jag ser det är de inte bundna till någon specifik ideologi utan anpassar sig efter de samhällen de lever efter.
I ett kapitalistiskt samhälle är de skruppelfria företagare som försöker kringå lagar medan de i ett sociallistiskt samhälle håller sig flytande med hjälp av politiska kontakter och mutade tjänstemän.

Dessa bör dock inte svärta ner de samhällena de lever i utan snarare se till att man hela tiden ser till att de får så små chanser som möjligt. I ett kapitalistiskt samhälle ska det finnas lagar och olönsamhet för de som inte spelar schyst.
I ett socialistiskt får man helt enkelt jobba på den demokratiska processen som ska förhindra att korruption och svågerpolitik lönar sig.

Även om ideologiskt sinnade partier har sina tyngdpunkter innebär det knappast att de anser att motståndarna är bäst lämpade på sina egna. Folk till vänster hyser inga större förhoppningar till den fria marknaden men anser att ett system där politikerna kan dirrigera villkoren är bästa lösningen dels för att gynna en rättvis omfördelning men också för att kunna styra från ekonomiska härdsmältor.


Högern vill å sin sida inte se folk lida och menar att i ett kapitalistiskt samhälle kan försäkringar ta över statens roll när det gäller trygghet. Istället för skatter betalar man in premier, blir regelbundet undersökt för att i ett tidigt stadium kunna sätta in åtgärder. Detta är dock en extrem varriant som inte har något helhjärtat stöd i Sverige.

Då och då kan man höra motståndare dra fram saker ur partiernas historia och presentera detta som en slags hemlig urideologi. I regel handlar det om att man saknar respekt för demokrati och medmänsklighet.
Detta får man dock ofta ta med en nypa salt av flera skäl. För det första ändras världen ständigt. För 100 år sedan ansågs det vara helt naturligt att folk kunde delas in i en rasbaserad hiarki. Homosexuallitet sågs länge som en sjukdom och olämpliga mödrar blev tvångssterillicerade ända in på 1970-talet. Med detta i åtanke har många reformer som ses som helt naturliga idag varit rätt kontroversiella under sin tid.

För det andra vill inga partier ge sina motståndare ära eller politiska poäng i någon fråga eller så anser man helt enkelt att man själv sitter på den bästa lösningen varpå motståndarnas förslag röstas ner. Ibland rör det sig om ganska trångsynta val som när Moderaterna ansågs stödja aperteitregimen i Sydafrika på grund av att man nobbade förslaget att stödja ANC. ANC var vid det tillfället ökända för sina brutala metoder mot de som inte var med dem medan det fanns betydligt fredligare alternativ att stödja.

• Serietecknare - när jag var liten tyckte jag om att teckna och gjorde det både gärna och ofta.
  Att kunna försörja sig på det verkade ju toppen då jag kunde stanna hemma, ha vilka tider jag ville och naturligtvis även få hålla på med något som jag tyckte var roligt.
  
  
• Radiopratare/journalist - när jag började i gymnasiet hade jag börjat tröttna på teknndet - nu ville jag bli radiopratare istället. I praktiken är det snarare journalism det handlade om.
  
  
• Författare - att sitta hemma och dricka kaffe, lyssna på musik och fixa minst en bok om året hade ju varit rätt schysst. Är intresserd av kommunikation och sitter ju ändå vid datorn i tid och otid.
  
  
• Svetsare - efter att ha jobbat några år inom omsorgen ville jag byta spår och satsade på en svetsutbildning.
  Har ju alltid gillat att se konkreta resultat och brukar vara noggrann.  Sedan känns det ju lite tufft att kunna kalla sig själv för industriarbetare.
  
  
• Gravstenshuggare -inte speciellt seriöst menat men tanken slog mig när jag letade efter lite olika brancher som stack ut lite.
  
  
• Plastikkirurg - med ett kreativt sinne, noggrann, tycker om att jobba med människor och göra dem glada, lite mornbid samt gillar pengar borde jag väl kunna passa? Lite lång studietid dock.
  
  
• Taxidermist - ännu ett av mina morbida yrken och kanske inte speciellt seriös det heller är ju att stoppa upp djur. Vore grymt att ha ett sådant visitkort.
  
  
• Soldat - tro det eller ej så var jag faktiskt seriöst inne på att bli soldat för några år sedan och var både på studiebesök samt anmälde mig till GMU. Vildmarksliv, tighta polare, träning, vapen, en chans att hjälpa folk runtom i världen och en massa förmåner kändes ju inte helt fel. Känner mig dock lite gammal.
  
  
• Grafiker/layoutare - det är över min döda kropp att jobba med att teckna, men däremot fixar jag gärna till bilder och förstärker budskap, bringar harmoni osv.
  
  
• Informatör - träffade en informatör för två år sedan och insåg att hans arbete hade varit roligt att hålla på med. Att jobba med information och IT hade jag lätt kunnat göra om dagarna samt med ett vänligt leende dyka upp så fort något som rör min verksamhet sker.

I nuläget ligger de två senaste närmast till hands. Insåg att jag inte behöver vara så förbannat rationell hela tiden utan att det är helt OK att satsa på roliga saker emellanåt och inte enbart på sådant som verkar bäst för stunden.
Ska se om jag tar mig in på någon utbildning till hösten.

Andra yrken som kretsar runt mig är illustratör som folk tjatade på att jag skulle satsa på när jag var yngre men som jag aldrig varit intresserad av att försöka leva på. Har även annsett mig själv vara för dålig för att ha någon chans att leva professionellt på det. Vården har jag jobbat med i några år men trots att de flesta jobb som jag söker är inom detta område så känns det inte speciellt lockande att sattsa mer seriöst då det är minst något års studier, samt ytterligare två år där jag är timvikarie innn jag får en fast tjänst. Vårdare/assistenter hade behövt högre lön och bättre status för det.

Torzul

Kanske lite sent men vem bryr sig!?

Planerna för 2013 var att inte lägga så mycket fokus på kvantiteer utan snarare satsa på att få tag på lite mer aktuella plattor då jag allt för ofta ligger ett par år efter. Ett skäl var att flera intressanta band påstods sitta och ruva på nya alster.
Ytterligare en sak var att jag hade tänkt börja ge mig på vinyl-formatet då det dels är trevligt men även för att jag misstänker att CD-skivan inte kommer att hålla så värst många år till - att det även i fortsättningen kommer att finnas behov för fysiska format räknar jag kallt med.

I slutändan blev det bättre än förväntat. Inte mindre än 18 nya album samt två aktuella samlingar införskaffades (missminner jag mig inte har jag aldrig överstigit 14).
Efter att i fem år ha legat på minst 50 plattor i år kändes det som en vettig målsättning...fast att det slutligen hamnade på 85 stycken var väl en sisådär 30 mer än jag räknat med.
Ibland känns det som att det inte finns grupper värda att nämna som jag inte redan har men även när det gäller nya grupper så landade siffran på 36 st. Vet inte om även det är personligt rekord men det lär i a f vara bra nära.
I fjol var det betydligt sämre eftersom då var jag mer inne på att fylla på olika gruppers diskografier.
Vinyler ja...jo även där blev det lite grann. Fem st totalt men hade faktiskt räknat med fler men de är ju så satans dyra. Lever ju fortfarande kvar mentallt i tiden då man kunde köpa vinyler för typ en tjuga på second hand.

Orkar inte skriva om alla årsaktuella alster men det fanns ett lass som jag hade väntat på.
Det tar emot att säga det men det blev flera besvikelser. ABORYM trodde jag hade ryckt upp sig sedan sisst men nu orkar jag inte med dem längre. ARCKANUM var helt ok. Inte som de tidigaste plattorna men det hade väl ingen räknat med?
BLACK SABBATH visste väl ingen riktigt vad man hade kunnat vänta sig från men de satsade stenhårt på att gå tillbaka till rötterna. Kanske lite väl hårt för det känns som man hört låtarna innan men den får i a f godkänt.
Om BURZUM var ute och irrade på förra plattan så var den fan ett mästerverk jämfört med den nya. Det känns som Greven tryckt på REC på ett billigt keyboard. Visst ambinent musik kan vara riktigt bra och det behöver absolut inte vara avancerat men den här dyngan är minst lika dålig som de där pinsamma krigarbilderna som florerar på upphovsmannen. Har hört flera som klagat på nya DARKTHRONE men det säger mer om dem själva än om plattan för detta är det bästa de släppt på flera år. Visst de lirar ju inte BLACK METAL längre men det har de ju inte gjort på ett par plattor. Här är det en hyllning till 1984 års extrema metalscen vilket fungerar alldeles utmärkt. Att FENRIZ vurmar för extrem OLD SCHOOL är ju ingen större hemlighet. NECROPHOBIC har ändrat i sättningen och FREDRIK FOLKARE (UNLEASHED) är ny leadgitarrist. Han må vara en äckligt säker gitarrist men det känns fel att höra hans spelstil som förmodligen hade platsat bättre i t ex SHINING. Äcklig är även sångaren TOBIAS SIDEGÅRD som efter att ha gett sig på sin fru både åkt i finkan samt fått sparken (dock han han spela in detta album). Intrycket av plattan är mediokert...visst man hör att det är NECROPHOBIC och ibland blixtrar det till men överlag är det rätt tråkigt. Vill inte dra några förhastade slutsatser men det hade inte överraskat mig om detta blir deras sista album innan de lägger ner efter sitt 25-års jubileum i år.
SHINING kan ju sina saker men att kalla nya plattan för ett nytt studioalbum är ju att ta i då det rör sig om äldre material som spelats in på nytt. Resultatet blev dock fint och jag gillar idén att låta andra sångare göra sina tolkningar men jag vägrar (trots siffra innan titteln) räkna in denna bland deras andra studiofullängdare.
SUMMONING håller sig som vanligt på sin egen kant och lirar atmosfärisk NEO-FOLK BLACK. Har faktiskt inte hört något annat material på denna sidan milleniumet men det ska det banne mig bli ändring på för detta är en av mina absoluta favoritplattor i år. Duon må använda trummaskiner, samplingar och mer synthar än självaste KRAFTWERK men de verkar vara perfektionister ut i fingerspetsarna utan att bli för pretentiösa.
WATAIN vågar sig på att experimentera lite på nya plattan med lite ren sång och powerballader i stil med W.A.S.P.s "The Idol" och visst låter det helt ok.

Andra förlossningar från 2013 är: CURSED13 som lirar hemtrevlig BLACK METAL. Riktigt bra!
DEICIDE vet vid det här laget vad som fungerar och gör få/mig besviken.
ENTRAILS hyllar svensk OLD SCHOOL DÖDS i vanlig ordning och är nog strået vassare än förra plattan.
GHOST är hypade, de gillar KING DIAMOND, de maskerar sig och fjantar runt i masker och kåpor. De kan mycket väl dra hem en grammis, de lirar in i flashiga studios i Nashville och drar sig inte för att plocka in 60-tals influenser.
Kort sagt borde jag avsky dem som pest istället för som nu  klassa dem som en av årts absolut bästa plattor.

KONGH är det enda bandet mig veterligen som jag skaffat en platta med först efter att jag sett dem live. Inovativ och inåtvänd SLUDGE/DOOM när man mår allmänt piss eller är ute och promenerar i karga landskap.

SAILLE kommer från Belgien och lirar mogen symfonisk BLACK METAL som borde få DIMMU BORGIR att gråta bort clownsminket.
Plus några till...

Sedan var det ju det där med nya grupper för min skivsamling:

ABRUPTUM - var en besvikelse - kult - ja! Bra? - nej! Sedan får snubbarna göra hur bra musik de vill på varsit håll. BEHERIT - nja! Tror jag valde fel platta ur diskografin. BLACK FLAME - riktigt bra rå men stabil BLACK METAL.
BLACK SABBATH - har inga dumma kommentarer mer än att jag var mer än lovligt seg på att få tummen ur.
BLASPHEMOPHAGHER - italiens a la carte BLACK METAL för de som skyr sansad musik och skarpa produktioner.

CURSED13 - har jag redan nämnt. DIAMOND PLATE - amerikanska slynglar som gör fräsch THRASH METAL.
DOMGÅRD - riktigt fint. Känns lite som CURSED13. GHOST - har jag redan nämnt. GOD SEED - tycker att GORGOROTH är ett av världens mest överskattade band inom sin genre. Därför blev jag överraskad över hur hög klass det blev när GAAL & CO provar att köra eget race. HYPNOSIA - trots att jag bott i Småland en tredjedel av mitt liv är det först på senare tid som jag insett att ett av landets absolut bästa thrashband genom tiderna kommer från Växjö.
KONGH - har jag redan nämnt. KVIST - ja bandnamnet är ju inget att hurra över men musiken är riktigt hygglig stämningsfull BLACK METAL iden Norska skolan. JUNGLE ROT - gillar döds när den går i lite lagom tempo som BOLT THROWER, OBITUARY och nu även JUNGLE ROT. MASTER - lär skriva några rader i DEATH METALs historia men var faktiskt lite besviken på första fullängdaren. Den är inte direkt dålig men samtidigt inte speciellt bra heller...kan kanske behöva fler genomlyssningar. MEGATOMB - rått OLD SCHOOL DÖDS-projekt från Växjö....eh Tjecksoslovakien eller vad de nu påstod. METAL CHURCH - "Satan vad bra" tänkte jag när jag sorgligt sent kom i kontakt med denna HEAVY/THRASH-grupp. Hela första fullängdaren var inte riktigt så bra men lär nog snurra ett par varv emellanåt. MYSTICUM - kultförklarat industriellt BLACK METAL band från vårt västerliga broderland. Dock mer kult än bra. NAGLFAR - bandet som lirade BLACK men som inte klassade musiken som BLACK under 90-talet. Funkar dock fint även detta årtusende trots att  JENS RYDÉN lämnat bandet för att göra sig en grafikkarriär i vår huvudstad (kan dock tipsa om hans soloprojekt PROFUNDI). NECROCURSE - kan man inte få nog av NIFELHEIM så extraknäcker fjunbrodern HELLBUTCHER i detta lilla projekt som inte låter allt för olikt originalbandet. NECRONOMICON - de ska ha startat 1983 som ett punkband. Sedan hörde de HELLHAMMER och SODOM och sedan var det kört. Självfallet bra! NEKROVATION- svenskt band som lirar BLACKENED DEATH-metal eller nåt som inte låter helt fel. De kan helt klart lira. NINNGHIZHIDDA - skumt namn, skum musik. Tyskar som lirar BLACK METAL under sent 1990-tal. OFERMOD - bildade tydligen tillsammans med MALIGN och SVARTSYN någon miniscen i Stockholms BLACK METAL-kretsar under sent 1990-tal. Dock mycket bättre än det mesta på den tiden och hade passat bättre in i dagens scen. Förmodligen kan det finnas naturliga förklaringar till detta.
OLD FUNERAL - lär inte finnas några OLD SCHOOL DÖDS-band från Norge som är mer kult när huvudmännen från både IMMORTAL och BURZUM har ingått. Kanske inte det seriösaste bandet men fungerar hyfsat än idag.
POISON - inte glamfjantarna utan det tyska bandet som var ett av de första banden i den extrema sörrja som sedan skulle splittras upp i DEATH och BLACK METAL. PROTECTOR - även dessa gossar var tyskar (nu är de mestadels svenskar) som kom lite efter POISON och NECRONOMICON, å andra sidan var de hårdare.
QUORTHON - när BATHORYS huvudman får vara för sig själv blir det ALTERNATIVE-ROCK och GRUNGE. Faktiskt inte så illa som det låter men definitivt sämre än huvudbandet. RAINBOW - det enda jag kände till om dessa gubbar var materialet från GRAHAM BONNET-eran vilket suger stock. DIO-Eran var dock en annan femma.
SAILLE - har jag redan nämnt. SILENCER - kan nog lära mig gilla det där...när jag lyckas stå ut med den högt pitchade och plågade sången. Gruppen släppte bara en platta men har haft stor betydelse för dagens DEPRISEVA BLACK METAL-scen. SKOGEN - påstås vara inspirerade av DRUDK men är betydligt bättre. ATMOSFERIC BLACK METAL. SPORTLOV - det var evigheter sedan jag gav över 150 spänn för en enkel CD - men denna kultplatta måste jag bara ha. Tokrolig ploj BLACK/KÄNG med rejält driv. TESTAMENT - tvivlar på att få hade klagat om dessa THRASH-veteraner hade ersatt ANTHRAX på BIG 4 i Göteborg. Mycket bra och med en sångare som skiljer sig från mängden.
TRELLDOM - norsk BLACK METAL. WEAPON - svinbra BLACKENED DEATH METAL som känns som om Sverige möter USA (eller snarare Kanada).

I slutet av juli råkade jag kliva på vågen hemma och om ingen utsatt mig för ett practikal joke och mixtrat med inställningarna så vägde jag inte mindre än 98,6 kg. Detta är ju snudd på 100 pannor och det är ju deffenitivt förmycket om man enbart har 178 cm mellan golvet och flinten.

Det har visserligen varit lite si och så med både kost och träningen under sommar. Inte minst för att jag har börjat upptäcka ett socialt liv med grillat, bärs och diverse tilltugg.
Detta fick dock förpassas till dåtid om jag skulle komma i form igen. Jag hade sedan tidigare ett träningsschema som jag följde lite då och då som jag tänkte fortsätta med men mer konituerligt.

Resultatet blev 4-5 gympass i veckan där jag satsade på både styrka och cardio. Målet var att fixa 20 pass innan jag vägde mig igen.

Efter ca en månad ställde jag mig på vågen och kände mig både lättare och gladare än på länge för såvitt inte synen försämrats drastiskt det senaste halvåret så hade jag kommit i bättre form. Efter allt slit med i snitt 3 timmars gång på löpbandet per vecka slutade vikten på....99,7 kg (!!!!!)

WTF!!!!

Hade kanske inte riktigt vågat hoppas på att gå ner fem kg men minst två tre....inte att gå UPP drygt ett  kg.
Men eftersom jag ser hårdare ut och har en något smalare midja samt fått lite mer manliga proportioner över bröstet måste det röra sig om någon slags omfördelning. I en inte allt för avlägsen framtid ska jag införskaffa en personvåg med inbyggd fettmätare men till dess har jag börjat mäta mig.

Den observante har antagligen redan lagt märke till att det står "del 1" så naturligtvis blir det en uppföljare.
20 nya hårda pass väntar (eller för att vara helt ärlig så är 5 av dem redan avklarade i skrivande stund) efter en veckas vila där kroppen kan få återhämta sig.

Planen är att försöka ligga på ca fem pass nu också men jag går igenom hela kroppen på fyra istället för fem pass.
De flesta övningar kommer att bytas ut och det blir fler set med några fler övningar och med ett högre tempo.
Å andra sidan finns det inte så mycket utrymme för cardio.
Kosten kommer att vara ungefär samma som förut med minimalt med socker och inte en massa onödigt fett.

Vet inte riktigt vad jag vågat hoppas på men förhoppningsvis kommer måttbandet ha minskat på de mjukare områderna och kanske ökat lite på de hårdare.

I år var det tydligen åttonde året i rad som vi är lediga på nationaldagen och som vanligt funderar jag på hur detta ska firas.
Plötsligt blir det uppenbart att vi saknar någon tydlig tradition inom detta område.
Jag vill inte sitta på någon parkbänk med några fnittriga fjortisar och dricka folköl och jag vill inte heller springa runt och spela Ultima Thule på högsta volym.

Ultima Thule förresten!? Vi saknar verkligen musik inom detta område som är befriat från ljusskygga individer, eller åtminstonde har en publik som inte består av mestadels intolleranta bondlurkar som i ena stunden hailar till nationalsången och i andra skriker "VRÄSSA UPP FETTA KÄRRINGAJÄVEL".

De som antagligen bär störst skuld i detta är vår egen arbetarrörelse som sedan andra världskriget slagit i oss att nationalism är något dåligt som skapar etniska utrensningar och världskrig. Vi har en lång tradition av monarkiskt styre men i stort sett alla kungar avfärdas som inbicilla utsugare som för det mesta funderar på hur man skulle finansiera nästa krig.

Arbetarrörelsen blev väl på sätt och vis en fortsättning på bonderörelsen där bönderna faktiskt hade en hel del att säga till om men bara som ett kollektiv. Där hade man inte råd med individuella utsvävningar vilket lever kvar än idag i form av Jantelagen.

Arbetarrörelsen blev det nya heta och samhället utformades därefter. Socialdemokraternas balans mellan socialism och en kontrollerad marknad ansågs vara anledningen till att Sverige gick från att ha varit en fattig avkrok i norra Europa till att bli som bäst tredje rikaste landet i världen (eller nåt). Visserligen påstår liberaler och konservativa att landets välfärd redan var på god väg redan INNAN Sossarna började styra och en och annan kanske vill påpeka detta faktum att vi klarade oss helskinnade ur två världskrig har minst lika stor betydelse...men detta är en annan diskussion.

Per Albin Hansson tacklades med dalande opinionssiffror och lanserade det Socialdemokratiska folkhemmet där alla skulle kunna ta del av välfärden oavsett storlek på plånboken. Inte bara det...vi skulle dessutom bli bäst på allt.
Svenskarna indoktroerades i en tro att vi hade bäst sjukvård, bäst skola, bäst natur, bäst styre, bäst djurhållning etc och det skule ta lång tid innan det visade sig vara lite i och så med den biten.

Idag är arbetarrörelsen inte lika stark. Dels för att folk är mer individuella än tidigare, har lättare att se att andra länder också kan åstakomma något samt att hela rörelsen känns rätt gamal och trött.
Samtidigt är det ju knappast någon renessans för konservatismen när Kungahuset får rekordlågt stöd, kärnfamiljen är förlegad och den som skulle knysta ett ord om kyrkan framstår som fundementalist.