Under sommaren har jag fått klara mig utan dator.

De gångerna jag verkligen kom ut var någon snabbis hos någon bekant eller på biblioteket.

Dock var tiden för begränsad för att jag skulle hinna med att vara ute på MSN.

När jag sedan skaffade en ny dator så hade jag vant mig vid att inte sitta ute på MSN.

Fast de senaste dagarna tänkte jag ändra på det.

Det lustiga är dock att ingen har hittills skrivit något till mig när jag suttit vid datorn.

Däremot har flera stycken passat på att skriva när flickvännen suttit vid datorn (jag hade givetvis glömt att stänga ner mitt MSN).

Men att folk inte har tagit initiativet och skrivit till mig har inte hindrat mig från att skriva till andra.

Var tvungen att kolla upp om en kille som jag känner verkligen levde efter att ha läst en artikel om en trafikolycka som verkade passa in på honom.

Jag har funderat i ett par veckor om jag ska gå den sista halvmilen hem...men det har alltid dykt upp någon undanflykt.

Idag var det inget regn, jag hade inga tider att passa och jag hade med mig kläder och min Mp3-spelare så det fanns inget att skylla på.

Som tur är så är inte folk (till skillnad från mig) förtjusta i mörker så jag sprang bara på en enda joggare.

Däremot muttrade jag lite fula ord då min nya fina Mp3-spelare muttrade något om att den inte hittade några låtar.

Den kom dock på bättre tankar efter några minuter.

Anledningen till att jag promenerar är faktiskt två saker.

Dels så kan jag lyssna på musik i lugn och ro.

Jag kan varva ner...men framför allt bränner jag kalorier.

De senaste veckornas försök att gå ner i vikt har inte gått speciellt bra.

Jag brukar sköta mig någorlunda på vardagarna men sedan slutar det med att jag proppar i mig en massa skit de sista tre dagarna.

Men jag har planerat att om jag börjar promenera framöver så kan jag samla ihop mina brända kalorier så jag kan stoppa i mig på helgerna med gott samvete (och förhoppningsvist med lite mer lyckat resultat framöver).

Dock lär jag ändå få dra ner en hel del på godsakerna i vilket fall då jag bara kommer att kunna lägga någon timma om dan till att promenera.

Under helgen när jag sov drömde jag om att någon frågade mig om jag ville dricka lite sperma.

Lite paff över den skumma och dumma frågan sa jag bara:

"Nej!".

Men rösten fortsatte att fråga mig om jag inte ville prova, varpå jag svarar:

"Fan vad äcklig du är...nej har jag ju sagt".

På morgonen när jag vaknar råkar jag lägga märke till en besynnerlig likörflaska på nattduksbordet.

Den sliskiga tysk likören är vattnigt vit till färgen och flaskan är formad som en enorm spermie.

Det visade sig att det var min humoristiaks flickvän som försökt pracka på mig slisket efter att jag somnat.

Det går knappt att diskutera Black Metal utan att förr eller senare komma in på Burzum.

Gruppen var varken först eller störst men lyckades utveckla musiken på flera sätt.

Som man fortfarande kan se då gruppen har haft ett uppsving under 2000-talet (även om bandet förmodligen kan betraktas som ett avslutat kappitel).

Tyvärr har en del kontroversalla händelser till stor del tagit fokus från musiken.

Bandets huvudman (Burzum har i regel varit ett solo-projekt) har bland annat uttalat dödsdommar över en del svenska metal-grupper.

Varg Vikernes (som han heter) har även visat sig vara förtjust i Tredje Riket och kyrkbränningar.

Men det mest kända är när han högg ihjäl Mayhems grundare Euronymous och blev dömd till 21 års fängelse.

Detta har även resulterat i en del "true"-fånar som fallit för band som Mayhem, Satyricon, Burzum och Dissection då "man inte bara sjunger om våld utan även handlar därefter". 

För egen del så har jag alltid haft en distans till bandet.

Dels för att jag varit inne på teorin att Burzum är överskattat och lyckats få sin status genom kyrkbränder m.m

Men även dels för att första intrycket gör en hel del.

Att höra Burzum när man precis har fallit för band som Megadet och Crematory gör att det lätt blir lite fel.

Sedan dess har dock mitt intresse för Black Metal ökat, samtidigt som jag blivit mer öppen för experiment.

Första minnet var när de hade med en video på Headbangers Ball i mitten av 90-talet. På den tiden fanns inget internet och då det knappast kryllade av metal-folk i min omgivning så brykade jag följa programet hos min mormor med ett anteckningsblock i näven.

Min korta kommentar om bandet blev:

"Burzum representerar allt som är kast".

Några år senare drar jag ner plattorna från nätet (jo min syn på nedladdande var annorlunda då) och inser att stundtals låter det rätt skapligt...men jag står inte ut med sången och tycker produktionen suger.

Nu i år så hör jag Burzum igen och blir förvånad då sången påminner en del om sångaren i Avsky.

Var det inte Varg som sög totalt på sången eller har min smak ändrats med åren?

Produktionen funkar plötsligt den också (även om jag är övertygad om att det rör sig om en re-mastring).

Orsaken till att jag gav Burzum ytterligare en chans är att jag hade fått kontakt med en tjej på nätet som uppgraderade min koll på musiken (jag hade tappat den sedan några år tillbaka).

Låtarna hon skickade varierade från bra till skitbra så jag blev lite förvånad då hennes husgudar var just Burzum.

För några dagar sedan införskaffade jag Burzum: "Anthology" för att få mig en liten överblick.

Jag hade väntat mig att Burzums sista plattor innan allt blev elektroniskt och klaviaturbaserat (i Norge kör man inte med rep och inspelnings-permision). Men det visade sig att jag tyclte samtliga plattor var intressanta.

Jag la även märke till att Burzum var tidigt ute med att skippa en massa kvintar på vrandra utan experimenterade med tonintervallerna...vilket ger en mer melankolisk stämning (den som orkar gå igenom mitt svammel om skivlistor lär knappast ha missat att jag blivit rätt svag för melankolisk och ambinent BM).

Som det ser ut nu så är jag rätt sugen på att införskaffa "Filosofem".

Men även "Det Som Engang Var" och "Hvis Lyset Tar Oss" ligger bra till.

Även debuten "Burzum" känns rätt intressant.

De ambinenta "Daudi Baldrs" och "Hlidskjalf" lär nog inte införskaffas om de inte först hamnar under fullpris. Samma gäller för EP:n "Aske".

Burzums hemsida

MySpace

Då och då anklagas metalvärlden för att vara kvinnoförnedrande och homofobisk.

På kvinnofronten har det lugnat ner sig.

Dels för att många andra ämnen än tjejer har kommit med åren,

 och många av de som gillade att ha texter om sex samt tryckte upp nakna pattar på konvulten har fallit i popularitet.

Men framför allt har sexismen ökat enormt på andra håll och på så sätt kommit ifatt.

När det gäller anklagelser om homofobi så tror jag det rör sig om en missuppfattning.

När metal-genren kom så handlade det om att vara hårdast, tyngst och snabbast.

Det skulle vara en rejäl kontrast mellan ens egen musiksmak samt flickvännens (det tog sedan några år innan även tjejer började ta till sig musiken).

 Var man hård så föll det sig automatiskt att man distanserade sig till allt som kunde klassas som fjolligt.

Eller som man idag hade kallat "bögigt".

För de som trots allt är inne på ren och skär homofobi kan det vara värt att veta att en av metal-världens största ikoner har gått ur garderoben.

Rob Halford från Judas Priest nöjer sig inte med det utan erkänner dessutom att han som kommer från den gamla gay-skolan lät sig inspireras av bögklubbar när han skulle fixa en tuff image åt bandet.

Så alla efterföljande band har kört med homoattribut så fort de spänt på sig sina nitbälten.

25 år senare visar det sig att bögvärlden fortfarande är aktuell inom den tyngre musiken.

Då Dark Funerals huvudman Lord Ahriman inte bara gör merparten av musiken utan fixar även ihop kläder till bandet.

Och vart får han sin inspiration från?

Jo precis!

De riktigt hårda bög-sidorna på nätet.

I en intervju erkände för några år sedan att han förmodligen surfat på varenda europeisk bögsida vid det här laget.

Dock nöjer han sig med bara attributen då han är straight till sin läggning (han är i alla fall pappa).

En kompis kom fram igår och pratade om att han hade lite svårt för folk som inte tar förhållanden mer seriöst än vad det gör.

Att han sedan visade sig ha ett synnerligen schizofrent förhållande till sitt synsätt hör inte hit, men klart är det att även jag har haft vissa funderingar om familjens framtid.

Just familjen som ett fenomén känns lite gammeldags i dagens samhälle.

Det är som en trög kloss från svunna tider som inte riktigt klarar av att ta kurvorna längre.

Har man en mer radikal syn så går det även att slänga in lite fördommar i stil med strikt patriarkism, slentrianism, begränsade valmöjligheter och ferlegade könsroller.

Motpolen till det hela är den "frigjorda människan" som minsann inte sitter fast i några moraliska bojor utan lever för att njuta.

Fast det går ju även att vända på detta synsätt då världen inte är svart eller vit. Den gamla klassiska familjen må ha många år på nacken men den erbjuder även stabilitet, kommunikation, kärlek och en tillhörhet.

Visst kan livet i flera avseenden ha varit hårdare för hundra år sedan...men var de olyckligare för det?

Det må vara rena spekulationer från min sida men vad jag sett så verkar folket ha varit gladare och jag misstänker att ha back-up i form av en trygg familj lär ha haft en hel del fingrar med i spelet.

Samtidigt så känner jag ingen som lever ett s k singel-liv som verkar vara speciellt lycklig.

Det kan funka ett tag...speciellt efter att ett förhållande kraschat men att skaffa tillfälliga partners och KK:n känns inte som någon långvarig lösning.

Troligtvis på grund av att det blir lite för enkelriktat.

Människan är komplexa varelser med flera olika behov. Sex och bekräftelse är helt klart två av dem men det går inte att fokusera så begränsat.

Alla begär kan ge något men det måste finnas en balans mellan dem ovasett vilka de än må vara, och en familj ger mest bredd.

I den modern kärnfamiljen kan man klara sig ur en del av de trögaste delarna av den gamla.

Idag så måste man inte gifta sig med grann-ungen av taktiska skäl, eller någon i samma församling.

Det finns inte heller några skäl till att jäkta till en början.

Det finns sällan några förväntningar om att den andre skulle vara oskuld och att man ska spara mödomen till bröllopsnatten.

Det kan ta några år för att verkligen komma underfund om man satsat rätt.

Idag har även de gamla könsmönstrena mer eller mindre suddats ut, och det finns inga orsaker att säpa in dem i den moderna familjen, utan självfallet gör man upp hur saker och ting ska delas upp.

Att framföra kritik mot illegal nedladdning känns ibland som man precis slitit en stor klubba ur munnen på en femåring.

Ett argument som ofta läggs fram är att det är dyrt att köpa plattor.

Fast jämfört med vadå?

Det är inga som helst problem att hitta en massa saker som folk bränner pengar på utan att gnälla.

Ta bara en vanlig krogrunda en gång i veckan och slå ut det på ett år.

Eller varför inte modekläder och elektronik.

När jag tittar på min skivlista (jo jag är lite nördig så jag skriver upp vilka plattor jag införskaffar) så slog det mig att skivorna är inte dyrare idag än för 10 år sedan.

Detta samtidigt som man inte längre behöver köpa några "grisar i säcken".

Det är lätt hänt att man stämplas som teknikfientlig om man framför argument mot fildelning men som jag ser det så ärv den nya tekniken underbar.

Skulle man köpa plattor för 10-15 år sedan samtidigt som man knappt ungiks med folk med samma musiksmak så fick man ofta chansa.

Idag hade jag kollat upp bandet på MySpace eller via deras hemsida och hade sluppit ha införskaffat skit som Dream Theatre eller Tesla.

Sedan behöver man inte nödvändigtvis gå till Rocks eller Åhléns för att köpa plattor. Ginza och CDON är några tior billigare samt rear ofta ner priserna till löjligt låga priser (i a f Ginza).

Det talas ibland  om priserna verkligen är befogade.

Ibland är det säkert inte det men många gånger så har man många aktörer som har musiken som levebröd. Det vill säga producenter, ljudtekniker, mastrare, distrubitörer, återförsäljare, kassörskor samt naturligtvis kostnader för utrustning, transporter, lokaler samt även skatter.

Självklart finns det alternativa vägar och jag hade gärna välkomnat det så länge jag kan köpa plattor som är bra.

Men tills vidare så är det omständigt att verkligen klara av allt på egen hand utan att tumma rejält på kvallitén.

Dock lär det gå framåt. Tittar man på studiobiten så är man ju inte längre lika beroende av kommersiella studios utan numera finns det riktigt hyggliga hemmabyggen.

För de flesta i min ålder är det nog inte främst för hans skådespelarinsatser som han blev känd. Förmodligen säger inte namnet så mycket heller...men jag garanterar att de flesta har hört honom någon gång.

När figurer som Farbror Joakim eller Dr. Snuggles dyker upp så är det Johns lättigenskänliga röst som säger replikerna.

Även John Harrysons son Peter var känd för att lägga på röster.

Åtminstonde innan han blev en känd programledare.

John Harryson blev 82 år