Att vara neger i 1800-talets USA var knappast någon drömtillvaro.

Några rättigheter fanns knappt och man fick slita hela dagarna på någon sydstatares plantage.

I en sådan situation är det fullt förståeligt att man vänder sig till högre makter såsom Gud.

Men det innebar inte att alla gjorde samma sak utan det fanns även de som menade att det fanns bättre utdelning på den andra sidan.

För att komma i kontakt med djävulen använde man sig av bluesen.

Senare blir jazzen en stor musikstil som idag kan framstå som lite mossig men som under de tidigare åren var rena orgierna i synder som Jesus knappast predikade för.

Några tiotal år senare kommer rocken som spinner vidare på jazzens synder. Men man jobbar fram lite mer konkreta saker som att man ger djävulen en gestalt.

Om Gud står för moral så måste ju Satan representera uppror.

Med "sex, drugs & rock n roll" som honörsord passade djävulen perfekt in.

Detta i samma veva som Church Of Satan bildas och där djävulen inte längre representerar konkret ondska som ond, bråd, död utan snarare människans naturliga instinkter och begär.

Under 70-talet fortsätter man på samma bana.

Under 80-talet ändras en del. Tidigare har djävulen inom musiken antingen varit något man ska passa sig för eller så har han varit en symbol för människan själv. Men nu börjar det komma grupper som hyllar Satan som en konkret varelse. Förvisso kan man diskutera hur seriösa de flesta av dessa band var. I efterhand har det visat sig att många bara hade en image och att en del av de som hade djävulsdyrkande texter faktiskt var rätt kristna när man väl kom till krita.

Under 90-talet snurrar det på igen.

En man vid namn Glen Danzig är trött på all sliten och tråkig blues som handlar om vardagliga ting och börjar skriva låtar som går tillbaka till bluesens rötter. Samtidigt kommer det fler och fler band som påstår sig hylla djävulen. En ny genre börjar även ta fart.

Black Metal skiljer sig från vanlig metal genom att själva musiken ska vara ond och destruktiv och självklart sitter djävulen högt uppe på en pidestal.

Det bör även nämnas att det även dyker upp en del metalband som i motsatts till de flesta andra lovordar Gud.

Några exempel är Dream Theatre, Stryper, Helloween och även ett black metal band (även om det råder skilda meningar om de verkligen kan kalla sig det), Crimson Moonlight.

Men motpolen leder med hästlängder och har flera tunga namn som t ex Venom, Slayer, Deicide och Mayhem.

Samtidigt har band som Megadeth, Sepultura och Alice Cooper lämnat flirtandet med djävulen.

Kritiken mot kristendomen börjar med åren dela upp sig i lite olika delar.

Dels finns rebellerna som tycker att djävulen symboliserar allt som är roligt, symboliserar frihet och inte hycklar i samma grad som kyrkan.

Det finns även de som är misantroper och verkligen vill se mer elände.

De menar i regel att Gud finns men är för svag för att vara något att följa.

Dock är det mest tomt snack och ren image när man kommer in på den här typen av satanism.

Den tredje delen är ny-hedningarna.

De menar att Gud är en ologisk varelse som går mot naturen.

Det riktas även kritik mot hur kristendomen har spridit sig i världen.

Ibland kryddas det även på med lite nationalism och argumenten är att kristendomen är en främmande religion som inte har något i deras land att göra.

I natt drömde jag att jag tittade ut genom ett fönster och fick se en gigantisk fågel flyga iväg över en sjö.

Eftersom det lyste om fågeln fick jag helt enkelt anta att det rörde sig om något slags flygplan.

Plötsligt tappade den kontrollen och försvann bortom horisonten.

Dagen därpå passade jag och en kompis på att det kunde vara ett intressant projekt att leta reda på resterna av fågel-flygplanet.

Men vi åkte ingen båt som några andra mesar utan vi började istället vada på någon platå-väg som löpte genom vattnet.

Att det bara var 4 grader i vattnet rörde oss inte i ryggen...det var ju trots allt en rätt fin dag.

På vägen berättar kompisen att hans farsa har tecknat en prenumeration på Kalle Anka för att få tag på en billig spegel som premie.

Tyvärr kommer vi aldrig ända fram men vi tar en paus i en liten stad som är byggt i sjön.

I ärlighetens namn hade jag gärna stannat kvar och plaskat runt i staden ett tag till då den verkliga världen välkomnade mig med migrän och illamående.

"Du vi drar...jag står inte ut på det här russin discot"

Denna mening fälldes av min glade följeslagare igår när vi hade hamnat på ett uteställe med 25 års gräns. Medelåldern var tillräckligt hög för att jag med mina 28 år skulle känna mig som rena lammköttet.

Några tiotal minuter senare var det snarare det omvända då vi var ett par gamlingar bland en hoper pubertala wannabee-hårdrockare (även om en och annan såg seriös ut).

Innan vi gick ut hade vi värmt upp tillsammans med ett lass studiekamrater.

Bärs, chips och elchocker kombinerat med karookie hade fått igång de flesta och även irakierna som var med var rejält tankade (tidigare hade jag varit fördomsfull nog att tro att muslimer inte dricker).

Fast värst var värdinnan själv som vinglade så man blev sjösjuk av att bara titta på henne. Dagen därpå kommer hon inte ens ihåg att vi hade följt med till samma pub som henne.

Men det hela blev rätt trevligt. I af på förfesten.

Dock var jag lite orolig för hur det skulle gå då jag hade börjat må illa redan innan festandet. Min flickvän erkänner att hon också mått dåligt och ett tag funderade jag på om jag skulle skita i alltihopa.

Hade det bara funnits lite mer sittplatser på ena utestället sån hade det förmodligen ha gått att skaffa sig lite nya bekantskaper.

Men det får bli en annan gång.

Jag såg nyligen på "Du är vad du äter".

Och det som slog mig är att jag tål inte Anna Skipper.

Att skippa onödiga härdade fetter och socker är ju självklart sedan ett sekel tillbaka. Men jag fattar inte varför man ska vara så extrem.

Jag har på eget initiativ gått ner 30 kg utan att dra till med några speciellt drastiska metoder.

Men Skipper verkar ha tagit till sig de senaste årens kolhydratshysteri och slänger bort det mesta i basföde väg.

Kött verkar inte heller vara speciellt populärt.

Hon verkar även sky lightprodukter som pest och på den punkten verkar hon ha fått med sig flera stycken.

Slutligen måste hon vara den ende som jag hört talas om som är emot kaffe när man vill gå ner i vikt (samt de flesta andra drycker som inte är Amé eller grönt the). 

Den som tror att vikingarna var små kompakta dvärgar med meterlångt skägg och yxor har förmodligen tittat lite väl mycket på "Sagan om Ringen".

Detta hindrar dock inte en hel del från att komma med en massa fördomar om dem.

För att börja med det som verkligen stämmer så:

• bar de i regel skägg
• de åkte i små primitiva båtar
• de bar yxor
• de kunde vara rätt våldsamma och plundra andra
  
• de gillade att festa till

• de var enligt vittnesskildringar atletiska och muskulösa

Sedan finns det även en del punkter som inte riktigt stämmer överens med verkligheten:

• de var ovårdade    (de var snarare fåfängda och la gärna ner en del tid pån att vara så hygieniska som möjligt. vad jag hört så ville de vara i sådant skick att de även kunde få adelsdamer på fall)

• de var inskränkta    (tyvärr för alla vikingadyrkande rasister så var de väldigt intresserade av vad som gällde nere på kontinenten och handlade med flera olika folkslag.  Vikingarna var även kända för sin gästfrihet)
• de hade bara våld i skallen    (knappast...men sådant har en tendens att uppmärksammas)
• de var barbarer    (stämmer inte...eller möjligen när det passade. när det gällde förhandlingar, handel och politik var det utom allt tvivel att det inte rörde sig om några stridstokiga halvalkoholiserade barbarer)
• de var korta    (med en medellängd på 171-172 cm för männen så var de ungefär 10 cm längre än övriga européer. Sedan var nog inte de kortaste killarna högprioriterade när man drog ut på vikingafärder)
• de var långhåriga    (hade kanske inte varit så praktiskt i strid eller långa färder. modet verkar annars ha varit någon slags kort page a´la Beatles)
• vikingarna var hedningar    (nja...hedendomen var stor men fick ge mer och mer vika för kristendomen. en del vikingar lät sig döpas för att det skulle underlätta handeln då en del kristna bara höll sig till sina egna. kyrkan passade även på att muta till sig folk, så det var förmodligen av rent taktiska eller egoistiska skäl som många blev kristna. lite senare blev det mer tvång över det...fast då var vikingatiden i stort sett över)
• vikingarna var rödhåriga    (jag vet inte vart detta påstående kommer ifrån. naturligtvis kan nog en och annan ha varit rödhårig men enligt vittnesskildringar var de ljusa "med hår som halm". vore dessutom alla rödhåriga vore det ju onödigt att nämna att Tor skulle ha haft en röd kallufs)
• vikingatiden var strikt patriarktisk    (knappast. visst stannade kvinnorna hemma men det var ju av rent praktiska skäl. kvinnorna kunde ju i a f trösta sig med att de fick styra på gården, och kunde rentav låsa ut maken ifall han hade betett sig illa. tjejer hade rätt att välja vem hon ville gifta sig med och kunde även ta ut skilsmässa. de kunde även få ärva.  kvinnorna hade även ett fleretal yrken som de kunde välja på. slutligen så var de flesta av den tidens gudar kvinnor, varav en ska ha haft en egen kult)
• vikingarna bar horn    (nej, nej, och åter nej)
• de gick alltid i skin och linklädsel    (på havet och i Norden var det naturligtvis praktiskt. men de som tog värvning i Konstantinopel klädde sig gladeligen i sidenklädsel. dockhade de lite svårt att lägga ifrån sig sina yxor)
  

Just nu sitter det förmodligen en svensk kille på något hotellrum i USA knapprandes på sin lap-top.

I morgon fortsätter färden till Mexiko.

Killen i fråga heter Fredrik och är en klasskamrat till mig.

Även om han liksom de flesta har en del brister så måste jag ändå erkänna att hade folk generellt haft hälften av hans initiativförmåga hade världen sett anorlunda ut.

För något år sedan så träffade han en tjej via något nätverksspel.

De började prata mer och mer med varandra och efter ett tag började de även se sig som ett par.

Kruxet var bara att hon bor en sisådär tusen mil bort.

De flesta hade ju lagt ner förhållandet omgående.

Men Fredrik fungerar inte riktigt på det sättet.

Tjejen jobbar tydligen på en oljeplattform, så det mest praktiska vore ju att få ett jobb på samma arbetsplats......som t ex svetsare.

Efter ett tag har Fredrik en svetsutbildning under bältet och är redo för att söka sig en praktik. Självklart inte i närheten som alla andra hemkära fånar...nej nej...utan i Mexiko.

I ett land där han inte har träffat någon sedan tidigare och med ett språk han inte kan.

I en situation där de flesta förmodligen hade varit nära att skita ner sig i ren nervositet verkar det enda problemet vara att han inte är så förtjust i värme.

Så jag håller tummarna att det hela kommer att gå bra!

Nu har jag äntligen gjort färdigt mitt lilla projekt som jag jobbat med i drygt två veckor.

Eftersom det är saker som ska ingå i en konstnärs utställning så vet jag inte riktigt om hon skulle bli så glad om jag spred vad det rör sig om.

Jag kan däremot säga att det var lite bökigare än vad jag räknat med (tillverka går snabbt....rätta till fel tar betydligt längre tid)...samt att det visade sig vara stor skillnad på teoretiska uträkningar och verkligheten.

När jag ändå är inne på svets så kan jag passa på att rekomendera en svets-sida som min ambitiöse skolkamrat Viktor sitter och filar på.

Nämnda typ har även instruerat lite om hur en gassvets fungerar (han vill nämligen väldigt gärna ta åt sig lite ära för mitt projekt så jag passar på att skriva en mening bara för hans skull).