Manfred Lütz

En sak som irriterar mig mer än det mesta är att samtidigt som individuallitet påstås vara ett ideal så är det extremt noga med att man inte får sticka ut.
Sticker man ut i dagens Sverige måste det finnas en bakomliggande orsak till detta vilket verkar vara en lönsam branch för de som söker efter svar.

Det har alltid funnits de som ansetts vara lite annorlunda men det har inte varit värre än att även de har kunnat leva drägliga liv. Idag är det fel och måste åtgärdas med diagnoser och medicineringar.
Att leva ett normalt liv är bara att glömma.

Kanske kan WHO ha en del med saken att göra då de i sin defination av hälsa:
Hälsa är fullständigt kroppsligt, själsligt och socialt välbefinnande.
Kort sagt, finns det några som helst problem så är du sjuk.

En man som ogillar utvecklingen inom psykiatrin är  Manfred Lütz som är chef på en av Tysklands största psykiatriska mottagningar.
Hans motto är i stort sett att om inget är trasigt behöver det ju inte heller repareras och att jakten på det onormala gör att man inte hinner med de som verkligen har problem.

För att illustrera hur vanligt det egentligen är med psykisk ohälsa valde han att lägga ihop alla tyskar som led av ångest, panik, ätstörningar, depressioner, schizofreni, beroenden och demenser.
Summan landade på inte mindre än 210% vilket borde säga lite om omfattningen om man jagar problem.

Alla som gillar musik har väl någon gång oavsett ambitioner funderat på hur det vore om man själv var en känd musiker och åker runt på världsturneer.

Om man mot all förmodan hade fått upplecva detta kan man spinna vidare på vilken genre man hade velat röra sig inom.
För att göra det lite enklare kan man dela upp det hela i pop och hårdrock.
Anledningen är för att det är helt skilda världar även om det tekniskt sett är samma sak man gör (ställer sig på en scen och spelar inför en massa människor).

Pop är betydligt större än hårdrock medan hårdrock känns mer som en trogen familj. Tittar man på gamla topplistor förundras man lätt över vart alla dessa stora band tog vägen.
De som dök upp. Fick in en eller några singlar och sålde miljontals plattor för att lite senare försvinna ur folks medvetande.
Idag får jag förklara vilka Pearl Jam är trots att de sålde 30 000 000 plattor en gång i tiden och var stora konkurrenter till Nirvana. 2Unlimited är en annan grupp som jag kom ihåg var skitstora.
Pojkband behöver väl knappt nämnas. Deras karriärer brukar inte hålla längre än det tar för deras fan att fatta det löjliga i att kära ner sig i en 17 åring på andra sidan Atlanten.
Inom hårdrock fungerar det inte riktigt på samma sätt. Har man en gång skaffat sig fans så går det alltid att komma tillbaka även om man legat lågt de senaste 20 åren eller så. fansen skiter f ö i löjliga saker som hits och topplistor.

Detta innebär ju inte att det bara skulle vara frid och fröjd inom hårdrocken.
Det finns en utbredd nostalgi-mentallitet där första plattan betraktas som den bästa även om bandet i sig utvecklats och tekniskt sett är mer kompetenta idag.
Visst är det roligt att spela för folk men det måste vara jobbigt att harva samma låtar om och om igen.
I popsammanhang är det det senaste som folk brukar gilla och vad man pysslade med för tio år sedan har ingen större betydelse.
Dock finns det en del popband som slutar som one-hit-wonders där folk skiter i allt utom HITTEN som kom en gång i tiden. Men det är rätt få band som hamnar inom den kategorin.

Rent ekonomiskt är även pop att föredra. Även stora kultförklarade hårdrocksband lever rätt knapert (nåja kanske inte om man heter Iron Maiden eller AC/DC då).

Tydligen har jag inget större fel på mitt minne då jag har en tendens att samla på mig en hel del information.
Tyvärr har jag ingen större kontroll över vad som ska fastna och i bara bästa fall är det rellevanta saker.

Kom precis att tänka på att jag inte har något minne av vad jag lärde mig på Företagsekonomi i gymnasiet, men jag kommer ihåg ögonfärgen och piercingarna på mina ca 30 klasskamrater (trots att jag i regel har svårt att lägga ansikten på minnet).

Fick precis reda på att mitt arbete har eller ska börja med övervakning till enskilda IP-nummer.
Detta innebär att jag antagligen kommer att dra ner lite på min aktivitet här ett tag då nöjesbaserad surfning betyder för lite att göra = får mer arbete att ta itu med. Samt ger ett allmänt oseriöst och slappt intryck.

Tanken är att jag ska skaffa en egen uppkoppling så småningom.
Ska kolla hur det ser ut i slutet av den här månaden om det finns möjlighet att kunna bränna lite stålar på en uppkoppling.

 
Ricardo Falero 1851-1896

Media rapporterar numera i regel inte om en kändis har begått självmord för att motverka självmordsvågor.

15% av de som tar livet av sig lämnar meddelanden som brev och liknande.

I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15-44.

Fler män än kvinnor tar livet av sig. Detta beror framför allt på att män föredrar säkrare metoder. Självmordsförsök är dock högre bland kvinnor.

Ett självmord beräknas kosta samhället drygt 3 miljoner kronor.
Ett självmord ligger på hela 16,68 miljoner.

Hälften av alla självmord i sverige är alkoholrelaterade.

Det är vanligare med självmord bland vita än svarta (i a f i USA).

Extra utsatta är folk som lever ensamma, är arbetslösa eller har social fobi.

Svetsutsöndring på fingertopparna kan avslöja om någon är suicidial.

Deprimerade löper större risk att ta livet av sig om det börjar ta sig uppåt än om de ligger på botten.

Källa: Wikipedia

Ihsahn, Ihsahn, f.d Emperor
 

Det händer titt som tätt att jag hör något Black Metal band som låter helt ok.
Men så plötsligt kommer någon fjant på att det borde passa med lite ren sång och sedan är intrycket förstört.

Med ren sång menar jag framför allt när sångare får för sig att de ska ge sig på musikal eller opera. Något som redan från början låter tämligen illa...när amatörer ska ge sig på det blir det rent ut sagt vidrigt.

De senaste åren har jag börjat få upp ögonen för den norska Black scenen med Burzum, Mayhem, Darkthrone, Windir, Carpathian Forest osv.
Tyvärr så verkar "skönsången" vara rätt utbrett i vårt västliga brodersland så det blir lite som att plocka hjortron på en myr.
Man kan komma hem med en massa bär men man kan lika gärna gå ner sig.

Det är möjligt att jag hade kunnat gilla Borknagar. Men den hemska sångaren gav mig illningar längst ryggraden och sura uppstötningar (de instrumentala låtarna var däremot helt ok).
Sedan lyckades den hårfagre sångaren nässla sig in i Dimmu Borgir som var ett av mina absoluta favoritband på den tiden.
Naturligtvis kunde inte fanskapet hålla sig till basen utan var tvungen att hojta emellanåt.
Mayhem hade jag antagligen gett mig på betydligt tidigare om inte den första låten jag hörde var tittelspåret till De Mysteriis Dom Sathanas där sångaren Attila leker gregoriansk munk.

Men den som jag skyller allt på är Emperors frontman Ihsahn.
Han må vara ett musikaliskt underbarn och är knappast den som följer strömmen.
Men alla efterkommande ylhalsar retar gallfeber på mig.
Ihsahn har dock fördelen att han faktiskt kan sjunga, något efteraparna inte brukar vara lika nogräknade med.

Åtminstone om Norges barnombudsman Reidar Hjernman får som han vill.
Åldersgränsen borde i sådana fall ligga på 15-15 år.

Egentligen vet jag inte varför detta ska vara så kontroversiellt om man ser till ingreppet i sig.
Det handlar ju om att helt enkelt skära bort hud med endast religion som ett skäl. Visserligen kan det ha funnits hygienska orsaker till det en gång i tiden men det borde ju sakna relevans idag.

Källa: SvD