Tom Araya, Slayer

Kom precis hem och såg att Slayers senaste fullängdare Christ Illusion ramlat ner i brevinkastet.
Därmed är cirkeln sluten och jag har lyckats skrapa ihop bandets discografi.
Det var egentligen inte planerat att jag skulle samla ihop alla plattorna utan det var snarare som så att Slayer är ett bra band som sällan gör folk besvikna.
Visserligen är en del album svagatre än andra men generellt håller de en hög kvallitet och har till skillnad från några av sina konkurrenter aldrig varit intresserade av en mer kommersiellt gångbart sound.

Det där med ALLA plattor får man ta med en nypa salt.
Jag har bara ETT ex av varje och det rör sig bara om officiella släpp.
Har även skippat singlar och samlingar.
Skulle jag köra på precis ALLT som har Slayers logga på sig hade det blivit ett livsprojekt då de har olika pressar av varje platta samt antagligen en hel del bootlegs.

Men det blev i alla fall:
10 fullängdare
2 Live
1 EP
1 Coveralbum 

 
Valfar från Windir

Någon sa vid ett tillfälle att den tråkigaste punken görs av de som bara lyssnar på punk.
I viss mån hade det där även kunnat passa in inom metal.

Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare men norska Black Metal band brukar ha den fördelen framför svenska band att de vågar ha mer bredd.
Naturligtvis resulterar det ibland i alster som svävar iväg och som kan bli riktigt pinsamt.  De progressiva-, symfoniska-, folk- eller industriinslagen kan sakta men säkert ta över men de kan även resultera i nya intressanta band.

I Sverige tar man det säkra framför det osäkra (ja naturligtvis finns det en del undantag) där man möjligen kan experimentera med att slå ihop olika genrers inom metal. Men fan ta den som skulle komma med någon allt för otippad influens.
Ett exempel som illustrerar detta var den gången Dissection var ute på turne med något norskt band (tror det var Satyricon men är inte säker).
Norrmännen får idén att dra igång lite techno i turnébussen, varpå Dissection hotar med att slänga ut dem.
Dissection är för all del en fusion de också. Ta lite Black Metal, släng in lite döds och krydda med Iron Maiden men exotiska ingridiencer som techno får man leta efter (ledaren Jon Nödtveidt hade dock ett ambinent sidoprojekt där han kunde leka med lite mer udda prylar avskillt från metal).

Några exempel från vårat västra broderland är Burzum som brukar blanda in ambinenta inslag.
Windirs huvudman var en lokalpatriotisk folkmusiker vilket skapade en fusion mellan stilarna.
Emperor har alltid gillat skumma symfoniska inslag.
Elektroniska inslag kan man t o m höra i råa grupper som Carpathian Forest och Mayhem.
Listan kan göras betydligt längre men jag tror poängen framkommer.

Fördelen med de svenka banden är dock att de är mer pålitliga och konsekventa. De är även ofta kvallitetsmedvetna och med bra produktioner.

Så slängde slutligen även Lars Ohly in handduken och går ut med att han inte kommer att kanditera som ny partiledare i Vänsterpartiet.
Detta innebär att snart har samtliga partiledare och språkrör i De Rödgröna bytts ut sedan valet för snart ett år sedan.

Att Ohly ger upp känns inte helt oväntat.
Dagens väljare känns mer pragmatiska än ideologiska och idag är det inte ovanligt att hoppa mellan blocken.
Då är det inte riktigt läge att stå och köra det gamla urtjatade snacket om klasskillnader och förfasandet över att en del tjänar mer pengar än andra.
Detta var ju något som Gudryn Schyman fattade och letade reda på lite nya infallsvinklar och satsade hårt på den socialistiska feminismen.

På senare år verkar folk även ha börjat tänka själva i större utsträckning än innan. Tidigare verkar det ha varit vanligare att slentrianrösta efter partiernas klassiska väljargrupper: "jag är arbetare...därför röstar jag på Arbetarpartiet" osv.
Det känns som det är viktigare att gå efter vad som faktiskt gynnar var och en...speciellt nu när de ideologiska kompaserna går lite hur som helst hos de gamla partierna.

Ytterligare en orsak till att det kan gå dåligt för Vänsterpartiet just nu är att de har svårt att finna näring från något idealland.
De länder som fortfarande är kommunistiska är i regel tämligen fattiga och grå länder med minimal rörlighet och med en hel del elände på sina samveten.
Sovjettunionen föll ihop som en stor grå klump för 20 år sedan och även Kuba börjar kännas som en fängelsö som lever kvar i det förgångna.

Nu tror jag inte att Vänsterpartiet är uträknade.
De kan antagligen bättra på sina siffror med en karasmatisk ledare som känns modern och har ideer som ligger närmare i tiden än 1968.

Nu börjar det likna något i min lilla lya.

Fick (nåja) en splitter ny dator för ungefär två veckor sedan.
Den senaste tiden har jag sprungit som en skållad råtta mellan min och flickvännens lägenhet för att få över alla mina prylar (en portabel hårddisk vore att föredra framför USB-stickor och MP4-spelare).

En av mina chefer hörde att jag saknade ett ljudsystem så jag fick hans gamla.
Förmodligen har det ett par år på nacken och lär antagligen ha kostat en del en gång i tiden. Detta kommer mina grannar antagligen tycka var en urbotat dum gärning då det här kommer att resultera i mer musikskapande framöver.

Tjejen fick tag på en fin dyr digital systemkamera för ett tag sedan så hon hade inget större bruk för den gamla kameran. Naturligtvis passade jag på att snabbt lägga beslag på den innan hon hinner ångra sig.
Lär jag mig bara att hantera Gimp överväger jag att bli detta blogg-hotellets skäggigaste fjortis med vågade bilder, trutande munnar osv...eller kanske inte förresten. Den som lever får se.

Det saknas dock några detaljer som jag hoppas ska lösa sig snart.
Jag saknar t ex ett databord och just nu ockuperar datorn mitt vardagsrumsbord vilket innebär onödigt bärande när jag ska veckla ut min bäddsoffa. Detta kommer antagligen åtgärdas nästa månad eller nåt.
Det finns inte heller någon uppkoppling men det ska också lösa sig framöver. Vet inte vad jag ska köra på än men med tanke på hur motstridiga tips jag fått av prolarna kan jag lika gärna låta tärningen avgöra.
En ny plattskärm med låg strålning hade varit trevligt att ha.
Den nuvarande är ett stort åbäke som envisas med att visa konstant mörka bilder vilket gör det stört omöjligt att spela shoot´em up spel som utspelar sig på natten.

På sikt hade jag velat ha prylar för inspelning som t ex ett externt ljudkort och aktiva monitorer. Men med tanke på att jag bor vägg i vägg med min hyresvärd så är det tveksamt om det verkligen är en så bra ide.

Fick höra en skojig grej härom dan.
De flesta ungar har väl sagt något pinsamt vid minst ett tillfälle men det här tar nog priset.

En mamma står i en kö till IKEA med sin lilla dotter.
Det är en lång kö och många vill in.
Plötsligt böjer sig mamman ner och frågar om inte dottern vill ge henne en puss.
Ungen svarar:

"Näää....för du hade pappas SNOPP i munnen igår kväll!!!!"

 
Av någon anledning så vill folk gärna dra paraleller till nazismen så fort något tyskt finns i närheten.
Under 00-talet har den sista respekten medierna hade för kungafamiljen försvunnit och idag behandlas de som vilka kändisar som helst.
Det är numera helt ok att måla upp Kungen som en idiot, Prinsessan Madeleine som ett bratt och Drottning Silvia med sin tyska bakgrund måste ju kopplas samman med nazismen.

Det är sant att Drottningens far var med i det nationalsocialistiska partiet en gång i tiden. Detta var dock ett krav för att kunna bedriva näringsverksamhet.
Han fick även kritik för att han tog över en judisk affär (judar fick ju inte själva bedriva näringsverksamhet).
Men det verkar som han helt enkelt följde de regler som gällde på den tiden hur sjuka vi än nu kan tycka att de är idag.
Det saknas några bevis på att han skulle ha varit speciellt ideologisk eller aktiv och nu har det dessutom visat sig att han överlät sin kaffeodling samt tre tomter till den judiske affärsmannen.

Personligen tycker jag att även om fadern så var en av Hitlers närmaste män så saknar det relevans idag. Det rör ju inte Drottningen.
Ännu värre är det ju med de idioter som på fullaste allvar menar att Kronprinsessan ska gå ut och ta offentligt avstånd från sin morfar.
Ska vi nu vara ett modernt och sekualiserat land kan vi väl även säga farväl till arvssynden.

 
Social fobi nämns titt som tätt och uppskattningsvis 10% av alla svenskar ska lida av det (hörde jag någonstans). Trots det är det få som förstår hur det är att leva med det.
Folk inser att det kan vara svårt fram tills det ska omsättas i praktiken.

Vardagliga saker som att handla, ringa, gå ut osv kan vara ungefär lika jobbigt som för en vanlig människa att ställa sig på en scen inför en massa åhörare eller rentav hoppa bungydjump.

Med åren har jag kunnat leva ett socialt liv och kan även jobba uitan större problem vilket gör att få som träffar mig är medvetna om problemen.
Förmodligen finns det folk som jag känt i flera år som inte har en aning om att det finns saker i min tillvaro som är betydligt jobbigare än för de flesta.
Detta gör dock att förståelsen minskar.
Jag kan sitta och dra grova skämt inför en grupp människor, hålla föredrag inför en klass. Gå på arbetsintervjuer men INTE ringa ett samtal till en arbetsgivare. Att gå i affärer är jobbigt men är fullt möjligt men jag skulle vara helt matt om jag skulle hänga på en shoping-runda.

En annan sak som jag inte tänkt på fören de senaste åren är att det även förekommer fördomar om andras fördomar (paradoxalt?).
Träffar jag folk letar jag efter gemensamma nämnare men jag känner ju samtidigt om det förekommer skillnader. Dessa skillnader brukar snabbt förstoras till fördomar om mig.
Några exempel är:

Träffar jag några som har högskoleutbildningar och är mån om sin klädsel känner jag att de betraktar mig som någon Robert Gustafsson-alkis karraktär.

Är det typiska arbetare eller liknande känner jag mig som en feminin snobb.

Är det snygga lättklädda tjejer känner jag mig som ett pervo.

Är de invandrare känner jag mig som en rasist.

Är det småtjejer känner jag mig som en pedofil.

Är de äldre känner jag mig som en pundande ungdomsbrottsling.

Träffar jag mina svärföräldrar känner jag mig som ett misslyckat drägg som utnyttjar hans dotter.

Osv.

Till och med på mitt jobb känner jag att folk slänger in mig i ett fack.
Detta gör ju naturligtvis att det blir ännu jobbigare att skaffa arbete när jag känner att alla har fördomar om mig. Möjligen om jag har chans till en tvåvägskommunikation där det går att hantera situationen (prata har jag ju alltid kunnat).

Naturligtvis bottnar allt detta i att jag har haft en massa problem med fördomar under min uppväxt. I stort sett inget jag gjorde, tänkte, gillade eller sa var bra och det har sedan suttit kvar.
I viss mån finns det fortfarande folk i min omgivning som verkar ha som sitt stora livsmål att finna fel och brister på mig även om min mer rationella sida säger att det mesta bara är rena fantasierna.

 
Rubriken är taget från Youtube och även om jag inte brukar delta i kören om att dfolk från USA skulle vara mer korkade än många andra så är jag villig att göra ett undantag för den/de som skrev detta.

Hur man än vrider och vänder på det så har USA inte speciellt mycket med Black Metals historia att göra.
Faktum är att fram till rätt nyligen var Black Metal totalt undergroend i staterna och de banden som spelade var ytterst få och obskura utan att göra speciellt mycket väsen av sig.

Av de äldre banden kan jag egentligen bara komma på Von.
Ett band som har som sin största merit att Varg Vikernes hade en tröja med dem under sin rättegång, samt att Watain tagit sitt namn från en låttittel.
Några band som t ex Dark Funeral har gjort covers på dem men ärligt talat så låter inte materialet bra vare sig som covers eller i orginalversion (detta är visserligen min personliga smak men vill någon ta risken så).

Däremot är USA ledande inom Death Metal och har både flera bra band därifrån samt att scenen står stadigt i den amerikanska myllan.
De mer obskura banden där kan kanske påminna lite om primitiv Black Metal men det är framför allt på grund av billiga och råa (oftast även skabbiga) produktioner snarare än musiken i sig.