I slutet av 90-talet rullade det in en vänstervåg och plötsligt var Vänsterpartiet hetare än någonsin. En av orsaken var att man hade börjat lämna den gamla urtjatade klasskampen rika mot fattiga osv och istället funnit en ny kamp mellan män och kvinnor.

Men under 2000-talet har det funnits en liberal våg.
Eller det har i alla fall varit väldigt populär att kalla sig för liberal.
Dock känns det lite som 90-talets "feminism" att man mest använder ordet för att det ligger rätt i tiden utan reflektera så mycket.

Liberaler är kort och gott folk som vill ge individen så mycket frihet som möjligt samtidigt som marknaden ska vara smidig utan en massa onödiga hinder.
Det är mer eller mindre motsatsen till förmynderi och maktkoncentration samtidigt som man anser att vissa lagar behövs och i regel en viss form av socialt skyddsnät.

Men hur är det på politikerfronten då?

Folkpartiet har alltid kallat sig (social)liberaler men deras nya fokus på ordning och reda känns mer konservativt.
Moderaterna kallar sig liberalkonservativa men har på senare tid blivit stora folkhemsvurmare trots att de ändrat sin logga till orange (liberalernas färg).
Miljöpartiet har även de börjat kalla sig liberala. I af deras ungdomsförbund.
Men det rimmar illa med deras syn på en stark stat, högt skattetryck och ett strikt regelverk.
Piratpartiet attraherar en del liberaler. Liberaler är generellt förtjusta i utveckling och kommunikationer men synen på äganderätten (som är en av hörnstenarna i en liberal marknadsekonomi) har de råkat missa.
Centern tar dock lite oväntade liberalpoäng genom att aktivt sträva efter ett mer dynamisk arbetsmarknad. De har samtidigt visat att de inte vill att staten ska utvidgas ytterligare. Dock handlar det mycket om vem som styr skutan.
Nästa ledare kan mycket väl dra dem åt ett mer socialistiskt håll.

Om man med liberal syftar på det amerikanska partiet Liberalerna kan en del brickor hamna på plats för de ser gärna en växande stat och ett högre skattetryck.
En del som kallar sig liberaler verkar ha en fast vänsterförankring och är positiva till ett starkt folkhem och har en kollektiv grundsyn.
Men den individuella sfären ska vara stark och de ser helst inte att det ska finnas några förbud när det handlar om egna val som sexuell läggning, drogbruk, vapeninnehav och framför allt hur man delar information mellan sig, även sådan som har upphovstillstånd.
Men för enkelhetens skull borde de kanske kalla sig vänsteranarkister istället.

En gång i tiden så fanns jag på Lunarstorm och fick en varning för hets mot folkgrupp. Mitt brott var att jag läxade upp en rasist men communityts lägger ju bara märke till vilka ord som används och inte vad syftet är.

Att ett program kan göra sådana misstag går ju att acceptera då de inte kan tänka själva. Desto värre är det ju med personer som själva beter sig som ett sådant program.
Någon anmälde tydligen Grotesco igår när de framförde Bögarnas fel på Skansen.
Uppriktigt sagt kan anmälaren bara ha uppfattat vissa enstaka ord och helt missat ironin eller så är den uppriktigt sagt dum i huvudet och tämligen humorbefriad.

Funderade på om det finns några fördomar och rykten om mig som jag känner till och kom på ett par:

*Torzul gillar ALL metal och lyssnar inte på andra genrers!
Det mesta jag lyssnar på är inom tyngre stilar, men jag får plöja igenom minst 10 band för att finna något jag gillar och det finns gott om skit som jag inte hade vidrört med tång (hur ofta nämner jag något positivt om t ex power- eller nu-metal?).
Det finns flera band som jag gillar som inte är metal inom ambinent, pop/rock, klassiskt m.m

*Torzul är någon slags vänster-flummare!
Undrar vart det där kommer ifrån för jag är vare sig vänster eller flummig.

*Torzul lever ett promiskulöst liv!
Nej men folk har ibland missuppfattat mina relationer till folk eller så har en del spridit rykten av för mig oklara anledningar.

*Torzul brukar hänga på gym!

Styrketräning är ett av många intressen men tyvärr har jag inte haft råd eller tid att träna speciellt mycket. Totalt har jag gjort kanske 50 pass totalt men hade velat ligga på det dubbla PER ÅR.

*Torzul pluggar på högskola!

Ett smickrande rykte då det borde tolkas som att det finns folk som inte tycker jag är helt dum i huvudet. Men nej jag har aldrig pluggat några högre utbildningar.

*Torzul är alltid svartklädd!
Samma sak som med metal-ryktet. Svart dominerar men det händer att jag varvar med t ex rött eller grått.

*Torzul hänger upp sig på enstaka intressen!
Nej! Däremot anpassar jag i regel samtalsämnena efter vad som verkar gå hem hos den andre.

Jag skaffade min första stereo 1995 och fick i samma veva mina tre första CD skivor varav en var AC/DC "Back in Black".
Eftersom jag hade noll koll på vad jag gillade (förutom AC/DC då) så lånade jag hårdrocks-vinyler av en klasskamrats storebrorsa.
Ett tag så funderade jag skarpt på att även köpa en del vinyler då jag hade en skivspelare till stereon, men den allmänna attityden var:
"är du inte klok? LP 'är ju ute och folk baxar ju ner sina skivbackar i källaren".
Så jag fortsatte köpa CD-skivor, och har gjort det sedan dess.

Idag 16 år senare verkar samma attityd som jag stötte på då fortfarande vara aktuell med skillnaden att nu är det MP3 mot CD.
Naturligtvis kan jag förstå de som kör med MP3 då det är ett smidigt lättillgängligt format som kan köras direkt på datorn.
I af om man bara är ute efter själva musiken utan att ha mer i åtanke.

Försöker jag se ur samma synvinkel som de som är födda 1990 så skiljer det sig från de som är jämngamla med mig.
När de kom in i normal "stereo-ålder" hade vi hunnit in en bit i 2000-talet där datorer var något alla hade och alla hade en uppkoppling...eller i alla fall tillgång till det.
Vid det här laget hade hastigheterna på nätet utökats så pass att det var värt att tanka hem saker i större kvantiteter och de flesta av den generationen har aldrig ägt en stereo men däremot var det vanligt med egen dator.
Att försöka få upp ögonen för CD var ungefär som att försöka introducera folk för vinyler under andra halvan av 90-talet.

Ser man rent historiskt på det hela så har ju CDn haft en relativt kort historia.
Första CDn dök upp någon gång under 80-talet men på den tiden var det bara några fåtal yupies som hade råd med det.
Genombrottet kom däremot i början av 90-talet. Jag skulle chansa på att det var 1992 eller 1993 som CD var det helt klart dominerande formatet och strax därpå slutade bolagen pressa vinyler.
Det innebär att CDn har dominerat i bara 10 år vilket är en rätt kort period rent historisk. Speciellt om man tänker på att LP regerade i ett tiotal år och innan dess var det ett par decenier med stenkakor.

Visserligen trycks fortfarande CD-skivor. Speciellt inom tyngre musik men i o m 90-talisterna lär efterfrågan minska. När 00-talisterna kommer in i leken blir det ännu värre.  Det blir antagligen svårare att finna återförsäljare av CD-spelare och när de gamla brakar samman så går det inte att reparera då de till skillnad från skivspelare är elektroniska och inte mekaniska.
Sedan sitter jag med mina 400 CD-skivor utan att ha någon nytta av dem längre.

Författare: Henrik Fexeus
Tittel: När du gör som jag vill
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2008
Libris kod: Doe
Sidantal: 288

Henrik Fexeus var helt okänd i min värld för bara ett år sedan. Men efter att ha läst hans Konsten att läsa tankar (2007) och sedan Alla får ligga (2009). För att inte tala om hans TV-serie Hjärnstorm insåg jag att detta är minst sagt en intressant person.

Fexeus är barnsligt förtjust i psykologi och beteendevetenskap. Så till den milda grad att han har lyckats kartlägga stora delöar av människors undermedvetna funktioner.
Tidigare har han behandlat ämnen som tankeläsning (vilket inte ska tolkas bokstavligt...men man kan nästan tro det när man ser det) och konsten att ragga men i När du gör som jag vill flyttas fokus till de lite större atörerna.

En stor del av boken tar upp hur det kommer sig att företag satsar enorma summor på reklam och hur detta påverkar oss (den som tror att den står över den påverkningsbara massan bör absolut läsa vidare).
Fexeus tar även upp olika experiment som visar att även vanliga människor kan bli extremister och utföra ohyggliga dåd om man bara trycker på rätt knappar.

Några mer konkreta exempel ur boken är:

Hur färg och form påverkar oss.

Vilka faktorer som marknadsförare går efter.

Varför folk går med på att förbjuda utsläpp av vanligt vatten.

Varför rädsla och skuldkänslor är farliga verktyg för den skruppellöse.

Varför en aktoritet kan beodra vanliga människor att döda.

Varför folk svarar fel på frågor som är uppenbara.

Varför oskyldiga erkänner brott de inte begått.

Varför telefonförsäljare frågar hur du mår.

Hur man undviker att påpverkas av gruppmentallitet.

Mitt personliga omdömme är att boken är riktigtbra och borde tilltala de flesta.
Vanligvis sitter jag och gör små anteckningar när jag läser faktaböcker och efter att ha läst färdigt den här hade jag mer än dubbelt så mycket nedskrivet än vanligt. Samtidigt är Fexeus lättsamt humoristisk med glimten i ögat vilket gör att det aldrig blir speciellt jobbigt att läsa.

Jag har jobbat med funktionshindrade. Min mamma jobbar med funktionshindrade. Min flickvän jobbar med folk som har funktionshinder.
Min syster är uitbildad inom funktionsnedsättningar.
Både jag och flickvännen har flera anhöriga som har fått diagnoser.

Så när det väl dyker upp en sida med en massa tester som man kan göra har jag mycket svårt att låta bli.
Även om jag har hyfsad koll på vart jag står så känne det alltid lite pirrigt när man ger sig på något sådant. Vem vet...kanske tycker det här testet att jag har någon bokstavskombination eller liknande.

En sak som jag gillar är vidden. Det är ju inte bara neurologiska funktionsnedsättningar som t ex aspegers utan det finns även med mer vardaglig problematik som t ex olika ätstörningar och missbruk, sinnesstämning m.m

Och hur gick det då för mig?

Faktiskt betydligt bättre än väntat. Nu är jag som sagt rätt säker på vart jag har mig själv men jag har samtidigt en flickvän som verkar ha som sitt stora nöje att försöka finna diagnoser hos folk i allmänhet och mig i synnerhet.

I merparten av testerna hamnade jag inte ens i något spektra utan fick bara några enstaka procent.
På alkoholism, hypokondri, shopaholic och spelmissbruk hade jag inte en enda poäng. Vilket var rätt skönt då alkoholism förekommer i släkten.

Desto sämre verkar det vara med min sinnesstämningt och självkänsla men med tanke på att jag är arbetslös just nu så känns det inte så konstigt.

Paradoxalt nog var min generella ångest låg liksom paranoida drag.
Panikångest fick jag ca hälften av vilket var mindre än väntat då jag bevisligen har haft problem med det. Men kanske begränsades poängen av att jag efter 20 år lärt mig leva med det.
Lite oväntat var att jag fick nästan hälften på ortorexi (överdrivet "hälsosam").  Hade ju f ö låga poäng på anorexi och bulimi.

Överlag är jag rätt nöjd då jag är "grön" (utom farozonen) i 12 av 16 tester och blev "gul" (vissa drag) på 3. "Brandgul" (lite mer tecken) på en och 0 på "röd" (tydliga tecken).

 
Nog för att jag trodde jag kände till det mesta som rör skumma fetchismer och annat perverst som jag inte vågar yppa här men det här var något nytt.

Tydligen lever några tokar på att sälja drakdildosar och liknande, vilket får min hjärna att spotta ur sig en mängd frågor:

Hur fan kommer man på något sådant här?

Hur går man till väga för att få lån till att skapa en sådan verksamhet (går in på banken med kostym och säger artigt att man vill starta en webbaserad buttik med inriktning på esentriska och exotiska erotiska hjälpmedel)?

Vem köper sådant här....och varför?

Hur skulle man reagera om man fannnågot sådant i en byrålåda någonstans?

Källa - Fredrik Strage - DN

Kan ingen bara skjuta...eller åtminstone spöa upp alla de där jävlarna som förpestar Youtube med sina jobbiga videos.

Eftersom jag jobbar bäst när jag lyssnar på musik (eller så är det bara en bra ursäkt) så drar jag gärna på lite spellistor på youtube.
Men det ska allt för ofta dyka upp en massa skit där någon klåfingrig finnig nörd med för mycket fritid vill göra sin egen knullmetal-video (läs gothic metal).

I bästa fall är det sådana bilder man förknippar med rakblads-fjortisar (dvs lila/blå bilder på tjejer som gråter blod m.m.) som klippts ihop till något kolage.
Det vill säga nog illa...och ger mig dessutom åldernoja då jag vuxit ifrån sådant.
Annars är det även populärt med jobbiga anime eller t o m spel som försöker synkronisera till musiken.

Misstänker att det inte finns så många fler än de själva som orkar bry sig om skiten. Då känns det faktiskt skönt med de som bara lägger upp låten rakt upp och ner med en bild på något skivomslag.
Musikvideos fungerar bra de också....såvida de inte filmat med sin mobilkamera. De sistnämnda får gärna möta samma öde som klipp-nördarna.