Min syster från norra Värmland är på besök i fem veckor.
Mitt ansvar som storebror blir att under den här tiden rädda henne från det musikaliska pissutbudet som finns där borta.
Det räcker antagligen att jag nämner att man kan se 15 åriga killar med rock a billy-frillor och ståbasar och att det anses vara tufft att gilla band som Lasse Stefanz för att folk ska förstå allvaret i det hela (det hör även till saken att jag redan har en förtappad syster).

Naturligtvis vill jag introducera henne för så mycket inom den hårdare skolan som finns men tiden är knapp och i ärlighetens namn är sådan musik inget som man brukar falla pladask för vid första lyssningen.

jag är inte helt säker på hur jag ska lyckas med att hinna med så mycket på så kort tid som möjligt. Hon liksom jag tilltalas av lite hårdare musik (vilket känns som en förutsättning) men det tog över 5 år innan jag själv lämnade AC/DC och Guns N Roses för extrem metal.
Men jag tror att lär man sig hur man ska lyssna på musiken så kan det nog fungera. För de flesta uppfattas extremare musik som en sörja där man inte riktigt kan hålla isär ljuden.
Genom att låta syrran spela lite enklare saker på gitarr så kommer hon antagligen kunna identifiera gitarrer och melodier vilket är a och o när man lyssnar på tyngre musik.

Musiken kommer även till en början att vara inriktat på lite snällare saker inom den extrema skolan där det finns tydliga melodier och liknande.
När hennes öron har härdats kan hon fortsätta på egen hand.
Naturligtvis har jag ingen aning om vad resultatet blir. Hon kanske bara tycker jag är jobbig och inte alls fastnar för musiken.
Men hon kommer garanterat inte tycka att Lasse Stefanz är tuffa när hon kommer hem igen.

Om några timmar är det exakt två veckor sedan jag bestämde mig för att sluta röka samt äta socker. Målet är att fixa det i 100 dagar. Sedan får vi se vad som händer. Preliminärt tänker jag lägga i ännu en växel men det får vi se.

Första veckan var frustrerande och det kändes som om jag konstant glömt något och jag kunde inte koncentrera mig.
Den senaste veckan har jag inte känt några direkta fysiska symptom.
Däremot en del psykiska.

Plötsligt inser jag att jag sitter och självömkar mig själv. Inget fungerar, allt är meningslöst och framtiden är ett helvete. Detta kombinerat med att min hjärna börjar plocka fram en del skit som jag velat lägga bakom mig från min ungdom och liknande.

Men bitarna föll på plats när en kollega nämnde att han känner folk som hamnat i sockerdepressioner.
Perfekt! Då vet jag att detta lär gå över snart (redan idag mår jag ju bättre 'än för några dagar sedan).
Nu handlar det bara att le och hålla käften tills det här är över.

Blev förresten utmanad på allvar i måndags.
En ny kille började på jobbet och erbjöd mig en ciggarett. Jag tackade nej, men tänkte ändå vara så vänlig att visa honom vart man kan röka.
Återigen frågar han om jag vill ha.
Senare plockar han fram ett paket rakt under näsan på mig...och min lömska fortfarande ovakna hjärna (eller djävulen på ena axeln) tycker att det bara är en liten parantes somk inte påverkar min sluta-röka plan nämnvärt.
Men den mer rationella delen av hjärnan (eller ängeln på den andra axeln) ropar att jag kommer att sabba 10 dagars arbete och kommer att må ännu sämre om jag inte håller mig konsekvent.
Och nog för att en cigg, en påse lakrits, en chipspåse m.m hade varit riktigt gott just nu men det känns inte värt det.

Ibland undrar jag om den enda tillåtna västerländska musikstilen som tillåts komma in i segregerade områden är hiphop.
Tänk om det är så illa att 100 000 tals människor i Sverige inte känner till vettig musik.
Visst är det jag som generalliserar och det finns säkert en och annan som inte passar in i min beskrivning men hur många invandrare hör man diskutera Thåströms senaste platta eller vilket album med Slayer som är bäst?

Vid ett par tillfällen har jag varit på metal-festivaler med bara hårdrockare.
Men mig veterligen har jag inte sett en enda invandrare så här långt (bortsett från lite tyskar och liknande som är på tillfälligt besök).
Ibland pratas det om att det är få tjejer inom metal...men uppskattningsvis 20-30% av de 1600 hårdrockarna jagt såg på Muskelrock i år var tjejer...men som sagt inte en enda invandrare.

Som jag ser det så finns det bara en massa fördelar om fler invandrare börjar gilla tyngre musik. Få hårdrockare är avvisande till folk som har ett seriöst intresse och det är ju inte så vansinnigt noga med om man inte kan språket till 100%. Har man bara fått de andra att fatta att man själv gillar Slayers "Season in the abyss" så har man redan visat att man är en sympatisk person.

Problemen i de mer segregerade områdena borde dessutom kunna miskas när aggresioner utövas under kontrollerade former (lyssnar man hela dagarna på skrikande sångare och musik som går i över 200 BPM så blir man snart lugn som en filbunke).

Är man dessutom intresserad av att spela musik själv är det perfekt.
Ribban går att ställa precis vart man känner för det...inom metal finns utmaningar på alla möjliga nivåer.
Inom den där svarta skitmusiken i förorterna är ju hiphop under ens värdighet om man kan ta fler än tre ackord på ett instrument och soul fungerar bara om man är riktigt säker på att sjunga....samt bög.